Två veckor senare...

Det finns så många saker att skriva om och berätta som går tillbaks till de två senaste veckorna i mitt liv. För två veckor sedan inleddes en ny era i våra liv: hund-eran. Aldrig trodde jag att ett djur kunde väcka så mycket känslor. Ialla fall inte av den positiva sorten, och i alla fall inte i mig. Marlon är nu 10 veckor gammal, han är ullig och gullig och om han får välja så kissar han helst på storarumsmattan.

Varför är det så egentligen? Ett hett tips hade varit att åtminstone välja någon av de mer luggslitna mattorna i vår samling. Men icke. Jag tror inte att storarumsmattan är en äkta matta, men den är i alla fall den av våra mattor som framstår som mest äkta. Jag undrar vad han känner när han pinkar på den. Kan det vara så att det är en lite högtidlig känsla som infinner sig? Ungefär som när man får göra sina behov på en riktigt flådig toalett på en flådig resturang. Ni vet sådana där som har blandare i guldimitation och bänk av marmor, en sådan som har högtalare inne i själva båset. Och när man gör det som man måste så dränks själva ljudet till tonerna av självaste Mozart. I värsta fall är det Kenny G som skvalar (ur högtalarna, vill säga). Men även det kan stundtals uppfattas som rent ut högtidligt.

De här veckorna har varit till brädden fulla av hund. När vi inte har rastat Marlon så har vi uppfostrat honom, gosat med honom eller pratat om honom. Och när vi inte har gjort det så har vi hängt över någon av våra nyinköpta hundböcker. Maken har gjort seriösa försök att få tag på DVD-boxen som innehåller alla avsnitt av Mannen som talar med hundar. Skrämmande men sant. Jag antar att det är ungefär lika patetiskt som det låter, men vi har faktiskt haft riktigt kul under tiden.

Jag har snöat in på det här med listor på sistone. Därför har jag valt att dela in några av de allra mest minnesvärda ögonblicken sedan Marlons inträde i tre olika kategorier: Mest bisarra ögonblick, Mest förnedrande ögonblick och Mest skrattretande ögonblick.

Mest bisarra ögonblick: Jag ska just ställa ner matskålen till Marlon när maken hejdar mig.
Maken: "Vänta! Du ska låtsas som att du äter av hans mat innan du ställer ner den. Säg "Nam nam nam eller något, och håll munnen intill matskålen så att han tror att du äter."
Jag: "Men...men varför det?", frågar jag olyckligt. Jag har egentligen ingen lust alls att ha mitt ansikte nära den sörjan av uppblött hundmat.
Maken: "Det är en makthandling som stärker din ställning som flockledare, jag läste om det i en bok. Den säger till hunden att 'jag får äta av din mat men du får inte äta av min. Alltså är jag över dig i flocken'. Något sådant tror jag att det stod..."
Jag hejdar mig ett ögonblick och tittar vädjande på mannen jag älskar. Till slut bryter jag tystnaden och frågar (med tydliga spår av skepsis i rösten): "Så jag ska säga nam nam nam?"
Maken: "Ja, och håll ansiktet nära skålen."
Jag: "Nam nam nam."
Marlon: ???
Barnen: !?!?!
Vad gör man inte för att stärka sin ställning som flockledare...

Mest förnedrande ögonlick: Segerstatyetten går i detta fall till när jag lade ut bajsspår (av Marlons bajs, det måste sägas) i det höga gräset. Jag gjorde detta för att få honom att göra sina behov där vi inte behöver jobba så mycket med de gröna påsarna. Jag tänkte att om jag flyttar en del av hans avträde, hans träck, och smetar ut det där ingen människor vistas, så skulle han i fortsättningen göra sin toalett där. Det skulle verkligen innebära förhöjd livskvalité att slippa plocka upp eländet, men dessvärre funkade det inte. Marlon bara tittade på mig med äcklad uppsyn och galopperade sin väg. Han föredrar helt enkelt det kortklippta gräset just intill altankanten. Äkta/halväkta mattor verkar också gå bra...

Mest skrattretande ögonblick: Vinnaren i denna kategori är den sekvens som utspelar sig dag två. Plötsligt ser jag honom komma älgande över golvet med valpen i famnen, endast iförd kallingar, svarta kostymstrumpor och träskor. Blicken är stel och hållningen lite krum, och det hela är över på bara några sekunder. Från valpen droppar lämningar av det som vi så hemskt gärna vill ska hamna utomhus (och allra helst då i det höga gräset). Han blir stående på gräsmattan, i stort sett oklädd. Hela hans fokus är på den lurvige. Morgonen är vacker, krispig, och solen har just orkat upp. Man behöver inte vara metrolog för att inse att det kommer att bli en väldigt vacker dag. Mitt i allt står en lättklädd man i träskor och tittar på en hund som bajsar. Jag ska för alltid bära med mig mig detta synminne som en dyrbar skatt. Den finns i säkert förvar i min minnesbank. Sådana stunder är inget man tar sig; det är något som blir en givet.