En biobiljett och en enkel biljett

Det är kvällen före morgonen då jag ska resa bort och vara hemma i en vecka och maken ska vara hemma. Ensam ska han ratta den intressanta kombon barn+valp+jobb, och veckan som ligger framför kommer att bli ett slags gesällprov i livspusslande. Inte för att han inte redan har bevisat att han klarar det galant. Vid det här laget är han proffs på gräsänklingslivet, och han är helt grym på att få det att funka. Morfar kommer att agera privatchaufför åt barnen, och farmor kommer att fylla i med barnvakteri när hon kan och där det behövs. Bless them! Det som kommer att ge de kommande dagarna en ytterligare dimension är utan tvekan valpen. Den icke helt rumsrena valpen, den icke helt färdigfostrade valpen.

Jag sneglar på honom i bilen på väg hem. Det är inte så att han ser ledsen ut, och betryckt skulle vara ett alldeles för starkt ord. Men han ser lite blek ut, aningens beklämd faktiskt.

Jag tryker honom över armen, och frågar med deltagande i rösten om det inte är så att han skulle behöva åka iväg ikväll och titta på en våldsfilm på bio. Bara få lite luft innan en krävande vecka drar igång, bara få vara i sin egen zon på sina egna villkor som Andreas brukar uttrycka det. Jag tar läggningen själv, det är ändå bara mysigt, fortsätter jag. Jag ska vara borta i flera dagar, och du ska dra hela lasset själv...

Han låter mina ord sjunka in, och medger efter ett tag att "jo, det skulle faktiskt vara ganska skönt att få dra iväg en sväng". Valet faller på en Beck-film, den sena föreställningen, och jag tycker mig ana ett litet stråk av lättnad i hans vackra ansikte.

Våra barn ser helst att ingen av föräldrarna avviker ifrån flocken. De ser helst att ingen drar iväg på separata upptåg, och har väldigt svårt att förstå vitsen med "egentid". Därför svarar maken lite undvikande när frågorna börjar hagla om vart han ska ta vägen. Efter ett tag kryper det dock fram att han ska se en film efter att han har tankat bilen och gjort sina ärenden. Helt väntat utbryter kaos, och bitter barnagråt studsar mellan väggarna. Pappan förklarar barnen sin kärlek, och försöker få dem att förstå att det är helt normalt att pappor behöver gå på bio ibland. Brandtalet verkar inte nå ända fram, men han åker i alla fall. Väl på väg in mot stan så plingar det till i mobilen. Någon har visst skickat ett SMS:

"Bara så du vet så köpte du en enkel biljet till en jobig vecka./NIKKI"

Det var ju inte så snällt skrivet. Men hon ångrade sig i säck och aska innan hon lade huvudet på kudden, och häsade förlåt till pappan. Två stavfel lyckades hon också klämma in i en enda liten mening; biljet och jobig. Ändå så stod vi bara där och log när vi läste det arga lilla sms:et, hennes pappa och jag. Motvilligt spred sig krökta små leenden över våra läppar. Vilken slagfärdighet! Hon är bara tio år gammal, och förstår sig på att använda en metafor. Jag tänker inte berätta det för någon, men i hemlighet så kunde jag känna hjärtat svälla därinne. Och det värsta av allt är att jag tror att det var av pur stolthet...