Maken har färdats över de sju haven och kommer inte tillbaka förrän på tisdag morgon. Vårt hem har intagits av diverse baciller, och kommit att förvandla läget till något som skulle kunna liknas vid Stockholms blodbad. Översatt till vår situation, som jag inte vill beskriva som svår med tanke på hur det ser ut i vår värld idag, så skulle det kunna kallas Länna snorbad. En ofräsch men ändå rätt så verklighetsnära bild av vår hemsituation, om jag får säga det själv.
Till och med hunden har drabbats av en åkomma, ögoninfektion, och den förväntas jag nu att behandla. Det känns som att det nästan rör sig om någon form av solidaritetshandling, att han liksom gör ALLT för att passa in i flocken. Jag kanske borde bekräfta honom mer än vad jag gör... Då kanske han skulle känna att han duger gott som han är. Då kanske han skulle förstå att ingen tycker att han är häftig bara för att han har ögoninfektion.
Som om det inte skulle vara nog med att vi är så svårt förkylda; vi har också slut på toapapper. Jodå, så illa är det. Detta har i sin tur resulterat i att vi får torka oss med bomullsrondeller, och det känns...mjukt. Det enda alternativet till bomullsrondellerna är de blommönstrade servetterna från IKEA som jag tyckte så mycket om att duka med i somras. De ligger i en prydlig hög brevid toastolen i inväntan på att jag ska ta mig i kragen och rulla ner till macken och återställa ordningen.
Det här med sommmarservetterna och bomullsrondellerna skulle egentligen aldrig behövt hända om jag bara hade kommit ihåg att säga till min pappa att det saknades. Han har hämtat, skjutsat, väntat och handlat sedan maken for så till den milda grad att nu tror jag att jag vet hur det känns att ha en butler. Han ringde och frågade om jag behövde något, och jag svarade att jag behövde några liter mjök och tunnbröd. Ungefär så. När han kom tillbaka lämpade han av tre fulla matkassar, bland annat inehållande revbensspjäll som jag äääälskar. Det kallar jag kärlek, det - faderskärlek på hög nivå. Butlernivå, skulle man nästan kunna säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det ÄR kärlek!
Ingen tvekan om det.
Och omtanke.
Pappa är bra att ha, på alla sätt..
Kan inte riktigt sätta mig in hur det skulle vara att torka sig i de mer privata delarna av kroppen med bomullsrondeller, men jag tror dig på ditt ord; det känns säkert bara.. mjukt. :-D
Och med det konstaterat tänker jag inte fördjupa mig vidare i det, eller för den skull testa!
Hoppas ni snart kan lämna snorlandet. (En gång i min gröna ungdom under en sannerligen snorig period drog jag slutsatsen att: Om jag sålde allt mitt snor för 10 kr litern skulle jag vara miljonär på nolltid. Äckligt, jag vet, men så kändes det!)
Härlig pappa! Och bomullsrondeller...det var kreativt! I Georgien använde de gamla boksidor. Inte fullt så mjukt kan jag intyga. Men jag antar att du inte har några böcker du vill offra på det viset så, fortsätt ni med bomullsrondeller.
Appropå böcker. Tack för ännu ett boktips I can`t refuse! Kanske man skulle ge maken den i julklapp (så kan ju jag också läsa hihi):)
Hoppas ni blir friska snart! (och får tag på riktigt toapapper) =)
Ler... pappor e bäst! / Malin
haha.... underbara du... jag har två Kespetäcken o en Kespekudde här...
Ems! Vilken intressant tanke, den där ifrån din gröna ungdom;-)! Det är inte utan att man efter en sådan här vecka sörjer att det intet finns någon efterfrågan på den sortens kroppsvätskor...
Makena! Det lät ganska rispigt och strävt, det där med boksidorna. Hlt klart väldigt långt ifrån både bomullsrondeller och Lambi. Nu mår vi bättre, och har återigen byggt upp ett förråd av toapapper. Känns riktigt bra faktiskt!
Malin! Jag håller med dig; pappor har bara något helt speciellt!
Ingela! Det hade jag HELT och hållet glömt - sorry! Jag hör av mig och kommer och hämtar upp de när det passar dig.
Skicka en kommentar