Vi äter toast med fransk senap, barnen och jag. Smält ost rinner ner på bordet och Marlon gör så gott han kan för att sno åt sig ett obevakat hörn av någon överbliven smörgås. Självklart lyckas han - ikväll igen. Enligt informations-DVD:n "Välkommen valp" (som alla nyblivna hundägare får, och framför vilken vi har suttit som trollbundna) så är det bara 6% av alla svenska hundar som inte får några rester. Till Marlons stora sorg så sorterar han in under dessa sorgliga 6%, men han gör vad han kan för att byta lag. Ninni skruvar lite på sig. Det syns på hela henne att hon har något på hjärtat, att hon vill berätta något men som det inte verkar helt lätt att få fram. Men så rätar hon på sig och sedan säger hon med stort allvar i rösten:
"Av sånt där kristet arbete så skulle jag vilja dela ut mat...hjälpa fattiga och så där. Det skulle jag vilja göra när jag blir stor".
Det spritter till lite i hjärtat på mig. Det gör det alltid gör när något av barnen inviger mig i något hemligt, något heligt. Hon kunde ha valt att behålla sina tankar för sig själv, men det gjorde hon inte. Istället berättade hon - för mig, för oss. Inget ristat i sten förstås, ingen eldskrift på väggen. Bara hennes tankar, jag vet, men för mig är de pärlor. Tillfällen som de här får mig att känna mig speciell och utvald. Mamma-utvald, skulle man nog kunna säga (och för den som undrar så har Ninni gett sitt ok atill tt jag skriver om den här lilla episoden på bloggen).
Lala tittar storögt på sin fyra år äldre idol. Jag tror på fullaste allvar att hon skulle äta daggmask om hennes storasyster bad henne att göra det (och det är inte uteslutet att storasyster, i en svag stund, faktiskt skulle kunna göra det för att få prov på hur långt lillasysterns lojalitet sträcker sig). Lala dyrkar marken som Ninni går på, och det är Ninni väl medveten om. Lala sköljer ner en lite för stor tugga med en ännu större klunk mjölk. Hon torkar hon av munnen med ovansidan av handen och blottar sin nyvunna glugg. Hon är sex år och ätbar. Sedan förkunnar Lala högtidligt, under det att hon sneglar åt Ninnis håll:
"...Och jag ska bli mattant".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Barn är underbara:-)
Underbara barn! Och underbara du som skriver så bra och fångande!
Amen, tut i luren och HALLELUJA! (En högst användbar strof ur en sång från barndomen som plötsligt poppade upp ur minnet.)
Ögonblick som dessa gör ju timmar av annat SÅ värt hela "föräldrainsatsen".
Och tack o lov för bloggar så att det blir av att skriva ner några av dessa vackra minnen innan de hinner blekna bort och försvinna.
:)) Underbart!!!
men lilla söta lala! hon är ju underbar!!! :)
åååååååååååå lovely. Go ahead, make my day! Du är fantastisk. Det är Paul med. Då måste era barn bli superdunerfantastiska och de är de ju. Och dessutom gläder de en avlägsen tant de inte känner så hennes hjärta skuttar högt!
...och jag skrattar ihjäl mig här...
Det är ju faktiskt nästan samma!
Tänkte bara berätta att jag läste nästan hela din blogg högt för min man medan jag - och han - skrattade gott. Du är fenomenal. Dina texter berör och ger mersmak och du har förmågan att välja ord och formuleringar som gör det mest banala ämne högintressant eller ett känsligt ämne roligt - och därför lättillgängligt. Du är skicklig. Keep up the very good work.
Hanna! Jag håller helt med!
Anna! De är fantastiskt, och tack så mycket :-)!
Preetha! Den sången har jag faktiskt aldrig hört...du får nog ta och sjunga den för mig någon gång. När man inte lyckas hålla reda på alla tappade mjölktänder och till vem de hör, så är man lite extra glad för digitala hjälpmedel!
Ingela! Tack!
Sijin! Du vet väl att din kärlek är besvarad:-)!
Frida! Tack för de värmande orden. Det betyder mycket att få läsa sådant; du är så uppmuntrande!
Rödluvan! Ja, det vill till att göra vad man kan för att hålla samma standard som storasyster (fast på sitt eget lilla vis;-))!
Skicka en kommentar