En illa tilltygad köpupplevelse

Här om dagen var jag med om något traumatiskt som jag känner att jag helt enkelt bara måste få bearbeta. Så här var det.

Inne på Nilssons skor i Uppsala hittade vi sandalerna med stort S, Rosita och jag. Det var av en sådan sort som inte lämnar en inbiten skoälskare oberörd, sådana skodon som väcker känslor. Det är troligt att om man verkligen anstränger sig och lyssnar riktigt noga så skulle man höra dem tala. Knappt hörbart, viskandes, kan den riktigt uppmärksamma konsumenten höra små, små ord av övertalning; "Köp oss, köp oss". Om man ändå inte köper dem utan våldför sig på sig själv och går vidare till nästa butik, så finns de ändå kvar där på näthinnan när man blinkar, exponerade ifrån sin allra mest fördelaktiga vinkel.

Sandalerna i fråga har en hög kilklack i kork med "Replay" broderat på sidan. Små, tunna remmar i brunt läder med nätta metallspännen håller vidundret på plats, och ja, ni har förstått vart jag vill komma; de är fulländade. Priset var inte lika fulländat, närmare bestämt 998:-. Niohundranittioåtta svenska riksdaler är i alla lägen alldeles för mycket för ett par sandaler, likväl så fick de följa med hem. Vägen dit var kantad av tistlar och törne och bristande engagemang.

Efter moget övervägande banar jag mig väg fram till de båda expediterna som står bakom disken. Vid det här laget har vi varit i butiken i ungefär 5 minuter, och vi har redan hunnit bli otrevligt bemötta två gånger, solidariskt uppdelat på en förorätt till oss var. Inte så pass att man blev ledsen eller så, utan snarare små markeringar för att låta oss veta att vi inte var betydelsefulla.

Det är ganska mycket folk framför kassan nu, ändå är det bara den ena av dem, vi kallar honom trettiofemåringen, som tar betalt. Tjejen står med ryggen mot den växande folkmassan (o.k. lätt överdrift) och fortsätter envist med sin syssla. Vi kan kalla henne nittonåringen, för enkelhetens skull. Jag sneglar på klockan, har faktiskt ganska bråttom, och försöker förtvivlat få ögonkontakt. Till slut händer det. Hon tittar upp och våra blickar möts, och i samma ögonblick drar något mörkt över hennes (nittonåriga) ansikte. "De blir bra, jag tar dem" säger jag och lägger upp 998kronors-sandalerna på disken. Hon drar en knappt hörbar suck och ger mig den berömda varför-kan-jag-inte-få-prismärka-ifred-blicken.

Motvilligt tar hon sig an den töntiga kunden i yngre medelåldern på andra sidan disken. När hon gör det så är det med samma entusiasm som en kommunalarbetare städar Baja-Major efter en urartad Hultsfredsfestival. Jag känner mig som en obehaglig överraskning, som en plump i hennes nittonåriga prismärkar-protokoll. Förlåt för att jag stör. Förlåt för besväret jag åsamkar dig, o nittonåring, när jag köper de här sandalerna för 998:- .

Ändå så kommer jag på mig själv med att vänta på att någon av de båda människorna bakom disken ska kommentera de fantastiska sandalerna. Det är ju trots allt rykande färska vårnyheter som max kan ha varit inne i butiken i någon vecka eller två. Det är ju för allt i världen kilklackssandaler med broderad korksula! Sandaler vars läderremmar förmodligen har gnuggats med tandborste innan de fick lämna fabriken för att få den rätta, använda looken. Det är konst i storlek 39 som får ögonen att tåras. Men de är inga konstälskare, det märks tydligt. Varken trettiofemåringen eller nittonåringen så mycket som höjer på ett ögonbryn, än mindre kommenterar de mästerverket som ligger framför dem på disken.

Utan ett ord drar hon 998:- från mitt kort, utan ett ord räcker hon mig påsen med det dyrbara innhållet. Som för att riktigt markera hur oansenligt mitt besök har varit i "hennes" butik, så vänder hon bort blicken när hon ger mig påsen. Innan jag ens har hunnit stoppa ner plånboken och samla ihop mina saker har hon redan hunnit återgå till sysslan som hon älskar mest; att prismärka.

Det är då det slår mig. De här människorna, nittonåringen och trettiofemåringen, de tycker inte om kunder! Och jag håller det för troligt att de inte ens tycker om skor...

Jag vill avsluta mitt inlägg med att önska butikspersonalen på Nilssons i Uppsala allt gott, som t.e.x. långt liv och lycka. Och varför inte slå till på en ny karriär på behörigt avstånd ifrån allt vad både kunder och skor heter när vi ändå är i farten.

Kaniner bortskänkes

Den person som anser att dåligt samvete är en bristvara i tillvaron, bör skaffa sig ett (eller varför inte fem som vi så klokt har gjort) husdjur. Per omgående. Husdjur alstrar dåligt samvete lika tveklöst som en polyestertopp alstrar armsvett.

Jag vet så väl med mig att det är synd om våra kaniner, men det är väl ändå inte mitt fel? Eller är det mitt fel? Vi hade ju en överenskommelse, föräldrar och barn emellan, att föräldrarna inte skulle lyfta ett finger för att göra något för kaninernas fortbestånd. Vi var ju så rörande överens om det i början av juni. Det faktum att den yngsta blivande kaninägaren var just fyllda fyra verkade inte framstå som ett hinder att räkna med för de klarsynta föräldrarna. Inte heller att en annan av de tilltänkta kanininnehavarna inte egentligen gillar djur. Mycket moget agerat av föräldrarna. Nu, i mörka, snöslaskiga januari är det som om alla barnen har drabbats av en kollektiv minneslucka. Kaninerna, på delad förstaplats med föräldrarna, är de stora förlorarna.

Det var alldeles för länge sedan någon bytte i burarna nu. Det har gått så lång tid att jag undviker att få ögonkontakt med de små ulliga när jag går förbi. Jag skäms över mig själv och oss som familj, över att vi har låtit deras värld på 0,5 x 1m (per kanin) förfalla så dramatiskt. Jag vill inte veta vad de tänker om människosläktet.

Och som för att ytterligare strö salt i såren läste jag idag en artikel om barnfamiljens förhållande till husdjur. Där uttalade sig en expert, och hon kunde inte nog trycka på det faktum att man inte kan lägga över ansvaret på barnen. Hon menade att det var helt orimligt att tänka att det skulle fungera. Var var du, Gun, i somras när jag verkligen hade behövt dig och dina snusförnuftiga argument? Jag menar, det är ju alltid lätt att komma i efterhand och komma...

Men så kom dock en trösterik tanke till mig. I Afrika gör man än idag både husväggar och golv av kospillning, och det sägs vara både praktiskt och trivsamt. Kan kaniner tänkas ha ett liknande förhållande till sin spillning? Hur som helst; imorgon ska föräldern masa sig ut och byta på de stackars djuren. Barnen ska på JG, barnkalas och maskerad, och de har ju hur som helst ändå förträngt sommarens avtal.

Tidsbroms någon?

För en vecka sedan blev Bell, min äldsta, stolt ägare till sin första deodorant. Inte mycket till bloggämne kan man tycka, men sett till helheten så är det ändå anmärkningsvärt. Jag fick den stora äran att införskaffa den och valet föll till slut på en Date. Cirkeln är sluten.

I söndags efter mötet åkte vi till Gränby Centrum och lommade runt i timtal innan det slutligen blev Bells tur hos frisören. När hon gick in och satte sig var hon tio år, på god väg att bli elva. Fyrtio minuter och en uppklippt frisyr senare kommer hon ut och är helt plötsligt tretton och ett halvt.

På torsdag så tar hon bussen hem från skolan i sällskap med en klasskompis, helt utan min hjälp. Kan någon tala om för mig vad det är som händer?! Och är det någon som vet om det finns någon slags tidsbroms att dra i i sådana här lägen? Jag är faktiskt inte säker på att jag går med på det här... inte egentligen.

Kapprustning i julens anda

Igår tog jag äntligen ner julpyntet. Lådvis med krafs stuvades ner och bars ut i vårat överbelamrade förråd. Jag släpade och röjde i timmar innan jag äntligen blev klar. Huset kändes alldeles kalt när jag var färdig, så jag firade min insats med en jättekvast tulpaner.

Jag var fast besluten. I år skulle det julpyntas så till den milda grad. I år skulle jag slippa höra mina barn säga: "Men mamma, varför kan inte vi ha det lika mysigt som hos moster Sara? De julpyntar ju på riktigt..." Och faktum är att jag lyckades med mina föresatser, för första gången någonsin. Segerns sötma är söt, även om priset känns aningen högt så här med facit i hand.

Någon gång i slutet av november varje år byter Saras hus gestalt och förvandlas till en amerikansk juldröm. Levande ljus i mängd och parti, julstjärnor i varje fönster, nötter, dadlar, adventsljusstakar, tomtar, änglar, snögubbar, julmusik, enar med utebelysning och inte att förglömma; granen. Granen med stort G. Granen som dignar under ansenliga mängder julpynt som smugglades hem från USA med flyttlasset, helt utan hennes makes (min brors) vetskap. Det kanske låter mer överdådigt än vackert, men vackert är just vad det är. Faktiskt väldigt vackert, och otroligt stämningsfullt. Om man hade översatt julpynt till kärnvapen, så hade Sara varit en supermakt i klass med U.S.A.

Therése, min andra svägerska, julpyntar på ett lite annat sätt men med ungefär samma inlevelse. Hos Tes går julen i vitt, guld och grönt och hon tillverkar det mesta av sitt julpynt själv som det anstår en äkta florist. Installationer i mossa, trollhassel och guldtråd pryder tak, väggar och platsen ovanför den öppna spisen. Även Tes har en gran av modell magnifik med en kjol i vitt och guld som döljer den spartanska julgransfoten. Levande ljus tar hand om resten, och ja, jag behöver väl knappast påpeka att det är mycket vackert. Therése får föreställa Ryssland i min metafor.

Som jag tidigare nämnde så insåg jag på ett tidigt stadium att more is more. Om jag skulle ha någon som helst chans att ro hem priset för Årets julhus visste jag att det gällde att satsa, och då verkligen satsa hårt. Sara och Therése var lyckligt ovetande om den kapprustning som nu iscensattes från min sida.

Efter att ha köpt nytt julpynt för första gången på 8 år lämnade jag butiken 700 kr fattigare. Utöver det tillskottet fick allt julrelaterat krafs som vi har i vår ägo från det att vi gifte oss för 12 år sedan helt plötsligt komma till nåder och användning. Dubbla uppsättningar av plast-julgranar trängdes med med multifärgade lampor och kitchiga julgranskulor. Jullandskapet i glasfiberoptik stod sida vid sida med den hemmagjorda tomten från Öppna förskolan-tiden. Inte mindre än fyra stycken julkrubbor har prytt olika delar av hemmet. Den enögda pappersängeln med en enda stor paljett mitt i pannan i bästa Monsters Inc stil har vakat över oss alla från sin plats i granen. Det hade aldrig hänt i normala fall. När jag var klar var övervåningen så pyntad att själva övervåningen inte längre syntes. Även om nedervåningen var i något bättre skick, så hade huset i stort tagit ganska mycket stryk. Och nej, det var inte vackert. Men barnen fick så de teg, och jag får väl lov att föreställa... Nord Korea.

En vecka innan jul konstaterade Madde (min andra svägerska) i förbifarten att hon fortfarande inte hade hittat sina adventsljusstakar. De har varit mitt i en renoveringsfas av enorma proportioner, och hade gjort bedömningen att det var svårt nog att få plats med köksmöblemanget i vardagsrummet utan att därtill klämma in en julgran. Där och då tyckte jag lite synd om henne, men nu har den känslan bytts i avund. Madde kommer efter avslutad renovering ha mer förvaringsmöjligheter än Sara, Therése och jag tillsammans. Hon kommer säkert kunna leva med att julpyntet fick stryka på foten den här gången. Madde är en en sann pacifist i sammanhanget, faktiskt inte helt olikt Sverige med sin neutralitet och nedmontering av försvaret.

Nu får ni ursäkta mig. Jag har faktiskt lite snöspray som jag behöver gå och skrapa bort...

Nystart eller dödsryckning?

Just när jag äntligen får ändan ur vagnen och börjar blogga igen går strömmen. Ska jag se det som ett tecken att jag borde låta bli? Eller som ett hinder att övervinna? Framtiden får utvisa om detta lilla inlägg är en nystart eller en sista dödsryckning.

Till John Polmans ära

Alla som jag känner tittar på väderleksrapporten. Folk gör det troget och utan att ifrågasätta, ungefär lika rutinmässigt som man borstar tänderna eller tvättar sina armhålorna. De få gånger som jag lyckas pricka en nyhetssändning och vädret kommer på, så stänger jag absolut inte av. Men det finns en distans emellan mig och metrologen, ett slags fjärmande som jag helt enkelt inte kan förneka. Det där ouppklarade, den där känslan av saknad som aldrig upphör att be om ett avslut... den bara finns där vare sig jag vill det eller inte. Det är så det är, och ikväll har jag kommit till en punkt där jag känner att jag vill berätta.

Jag saknar John Polman. Jag saknar honom så oerhört. Jag saknar hans färglösa uppenbarelse och hans sakliga utläggningar om nederbörd i västra götaland och molntäcken i norra svealand. När John talade lyssnade Sverige, det var bara så det var! Det var John som räddade vuxenvärlden, som gav människan något relevant och neutralt att kallprata om när man egentligen inte hade så mycket att säga varandra. Hade John sagt regn, så blev det regn (i de allra flesta fall).

När John talade syntes han inte trots att han var i bild. Allt som fanns där och då var jag och väderkartan, den där skärmen som han bytte manuellt och som var helt utan flimrande digitala inslag. Han talade och jag lyssnade, och det var något väldigt fint vi hade där, John och jag. Inte en enda gång hörde jag honom snubbla över orden. Inte en enda gång såg jag honom slinta på mikrofonsladden. Han bara stod där oklanderlig i samma ( eller i alla fall väldigt likartade) kommunalgrå kostym, och allt med honom bara andades kontinuitet och trygghet. Till och med hans födelsemärken förmedlade tillit och stadga. Kväll efter kväll fanns han där och förmedlade sin kunskap om vädret till alla som var villiga att lyssna, mitt i en värld fylld av våld, kaos och ständig förändring. Om inte John Polman var en landsfader så är Sven Melander ingen skåning. Så ser jag det i alla fall.

Utvecklingen anses ju traditionellt föra oss framåt, men här måste jag ändå få ifrågasätta. Vad kom egentligen efter John Polman och Åsa Bodén egentligen? Vem axlade manteln efter dessa giganter? Jo, Tone Bekkestad och Peter Kondrup.

Peter Kondrup gör säkert sitt jobb som han ska, men han behöver hjälp med att klä sig. Om än inte snyggt, så i alla fall inte stötande. Alltid dessa märkliga kombinationer, alltid dessa byxor i tjock borstad bomull med massa tvärgående veck. Jag tappar koncentrationen, och undrar varför ingen kan hjälpa honom. Varför gör ingen någonting? Viktig väderinformation går förlorad när jag kommer på mig själv med att stirra på hans lingonfärgade skjorta som glatt kombineras till en ljusorange slips. Åsa Bodén hade sina falsettslipade jätteglasögon, Peter Kondrup har sina byxor i borstad bomull. Med mig till en öde ö tar jag Åsas jätteglasögon.

Tone har en lång och vacker hals och en glad, sprudlande uppsyn. Det är inget som jag vare sig vill eller kan ta ifrån henne. Mitt problem med Tone, eller ett av dem, är det att hon pratar så fort och så norskt att det är först flera sekunder efter att hon har pratat klart som budskapet sjunker in i mig, själva budskapet om vädret. Mitt andra problem är att hon inte kan säga ordet "väder" på svenska. Det blir "vader" varendaste eviga gång, och jag förstår inte riktigt. Som meteorolog är det ju inte en jättestor vokabulär man behöver svänga sig med. Förutom alla små bindeord så är det förstås götaland, snöoväder, regn, sol, molntäcke och några till. Och så har vi förstås det lilla ordet väder som med största säkerhet återkommer i varje sänding, förmodligen utan undantag. Men just det ordet, det lilla, pytte nycketordet, kan Tone inte uttala.

Jag skulle kunna förlåta henne för det om det inte var för det där allra sista hon gör. När hon har rivit av väderleksrapporten i 180 knop, och sagt "vader" för allra sista gången den kvällen tar hon de där resoluta stegen mot kameramannen. Stegen... stegen är förmodligen bara menade som en frejdig avslutning på ett ännu frejdigare inslag om vädret, men det funkar inte för mig. Det blir för påträngande och jag blir berörd, en av de verkligt få gånger under min dag då jag helst inte vill bli berörd. Det känns som att Tone är på väg rakt igenom rutan med siktet fäst på min favoritfåtölj, och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa henne...

Här är jag nu; huvudet fullt av bryderier över Peter Kondrups besynnerliga klädval och med självaste Tone Bekkestad i knät - och allt jag ville veta var hur vädret skulle bli i morgon. John, hur kunde du göra så här mot oss? Hur kunde du lämna oss så här?

Jag har en flugodling i min skötväska

Min come back till bloggsfären blir inte mer grandios än att jag öppnar upp med att berätta om det som överskriften redan skvallrat om; att jag har en flugodling i min skötvätska.

Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag vet jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.

Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.

Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...