Jag - bloggberoende?

Läste en sådan kuslig artikel om bloggberoende när jag satt i väntrummet på barnspecialistmottagningen ( ett 26 bokstäver långt ord hade vi där). Det allra kusligaste med artikeln var den höga igenkänningsfaktorn, där jag kände igen mig själv i nio av tio punkter. Från att bara ha varit beroende av te och stora mängder socker i olika former, har jag nu uppenbarligen skaffat mig ännu en last. För att hitta balansen igen kommer jag att börja med en slags huskur där jag begränsar tiden jag lägger på min egen och andras bloggar. Har ännu inte helt bestämt mig hur pass hårt jag kommer att begränsa mig själv, men jag ska klura på det. Länge leve måttlighet och balans. Länge leve att inte sitta uppe så länge att man är sur och grinig dagen efter.

Vems är mjölktanden?

Jag var just inne på en fantastisk blogg om lilla Elise (klicka på Desiree som kommenterade förrförra inlägget om du vill gå dit). Den var så vacker och skir, så ömsint skriven och så väldokumenterad. Mysiga bilder och information om senaste steget i utvecklingen håller släkt och vänner uppdaterade. Hur genialt är inte det egentligen! Lilla Elise kommer faktiskt att veta när hon gjorde vad när hon var liten. Och barn är intresserade av sådant, tro mig. Hennes föräldrar kommer aldrig behöva höfta och dra till med något svävande när lillan frågar. Och det, det är minsann ingen självklarhet.

Jag undrar om mina barn ibland brottas med tanken att de egentligen växte upp på barnhem under sina första år, för jag blir så kallsvettig och obekväm när de kommer sina sakfrågor. Frågor som, "När tappade jag min första tand? När tog jag mitt första steg? Vad var mitt första ord?" ger mig ångest. Jag undrar om hon ser att jag flackar med blicken och tittar upp till vänster (som man gör när man måste använda sig av det kreativa centrat av hjärnan vilket man gör när man diktar upp något) när jag svarar. Gråter hon sig till sömns om kvällarna? Genomgår hon i all hemlighet en identitetskris? Undrar hon om jag bryr mig om henne, på riktigt? Förmodligen inte, för jag gör så gott jag kan för att inte avslöja mig.

Jag har märkt att jag ger ungefär samma svar oavsett vem av barnen det är som frågar när de tappade sin första tand. Standardsvaret på tandfrågan lyder "Du var sex månader, ungefär". Standardsvaret på krypfrågan lyder "Du var tio månader, ungefär." Ordet ungefär är ovärderligt i sammanhanget, för det befriar mig från alla krav på att vara exakt. När de blir stora och börjar jämföra varandras uppgifter och upptäcker att alla gjorde alla framsteg samtidigt kan det ju dock hända att de börjar undra. Det är då det blir dags att förklara varför jag alltid har tyckt att ordet ungefär är ett sådant användbart och praktiskt ord. För det är ju inte det att jag inte kommer ihåg något, absolut inte. Jag har så många fantastiskt minnen att det lugnt skulle räcka till en hel bok per barn. Det kniviga är bara att hålla isär exakt vem det var som gjorde vad.

Ända sedan Bell föddes har min mamma haft en stående kommentar. "Du skriver väl upp det här, för annars glömmer du", har varit hennes mantra. "Jaja, absolut. Jag skriver..." har jag kontrat med. Problemet är bara att jag slutade skriva upp saker för ungefär åtta år sedan, och redan då var dokumentationen väldigt... sporadisk. Det är hemskt, men sant. Och det allra värsta är att hon hade rätt: man glömmer faktiskt väldigt mycket av det som man inte skriver ner. Nu är det som det är: Gjort är gjort, inte nerskrivet är inte nerskrivet, ihopblandade minnen är för evigt ihopblandade minnen. Jag tänkte att det skulle bli bättre när jag slutade amma, men tydligen inte. Dimmorna har fortfarande inte skingrats, och nu var det snart ett år sedan slutade Arla. Jag vet i alla fall vad jag ska säga till mina barn när jag blir mormor: "Dokumentera, dokumentera, dokumentera". Ta det rådet från en som inte vet vems mjölktand det är som ligger och skräpar bakom blomkrukan i fönstersmygen.

Oss fågelskådare emellan

Härom dagen var jag och svägerskan ute och power-gick med våra barnvagnar. Vi har bestämt oss. Vi ska ta våra kroppar på allvar och sluta låtsas som att de inte finns. Vi har lovat oss själva att rasta dem regelbundet; ut med dem bara, ut på raska promenader i skog och mark. Jag känner i hela mig att det här är början på något helt nytt.

Jag ser framför mig ett liv där träning och motion är en lika självklar och integrerad syssla som att gå på dass och titta på House. Jag ser spänstiga ben, solbränd hud, syresatt blod och snygga träningskläder. Jag ser barn som säger : "Mamma, ska du ut och springa i skogen - idag igen?!" Allt det där fina ser jag klart och tydligt för min inre syn - efter en enda skogspromenad. I alla fall. Vi tog den vackra lilla vägen, den som leder genom små skogspartier och öppna fält förbi sjön. När vi precis skulle gå ner för den stora backen ovanför fältet nedanför får vi syn på något lite längre bort. Så här gick konversationen:

Sara: "Titta vilken stor fågel!"
Jag: "Nej, det där är ingen fågel. Det är en hjort. " (Hjorten får vingar och flyger iväg över fälten.) "Jaså..."
Sara:"Vad kan det då vara... En tjäder? " (Tjädrar brukar väl inte ha meterlånga ben, eller brukar de det? red anm.)
Jag: "En häger. Det är en häger!"

Så fortsatte vi våran vandring, nöjda med att ha lyckats lösa dagens frilufts-mysteriem. Vi hade vår friluftsheder i behåll. Sedan pratade vi inte mer om fåglar under det som återstod av motionsrundan. Kändes på något sätt som att det var bäst så...

Singer-songwriter debut på sängkanten

Ikväll fick jag den stora ynnesten att påbörja nattningen av Lala, ett privilegium som annars helt är förbehållet hennes pappa. Men pappa skulle bli lite sen, så just den här kvällen fick mamma sig en bit av kakan. Jag gjorde mig bästa för att slå hål på nattningsmonopolet; jag högläste, sjöng rörelsesånger och gjorde mig till i största allmänhet. Succén var ett faktum, och Lala skrattade så att hon höll på att trilla ur sängen. När hon till slut hade lugnat ner sig så pass att hon kunde prata igen lutade hon sig fram, sänkte rösten och anförtrodde mig sin hemlighet. "Mamma, jag haj också gjort en en sång..." Så klämde hon i med sin lilla basröst, en munter sång i marsch-takt. Så här gick den:

Gud är god
Och än slank han hit
Gud är god
Och än slank han dit
När han blev liten
Då är han snäll
(Osv, osv)

Kontroversiell teologi i medryckande förpackning. Och nej, vårat barn går inte på droger.

Potential och draghjälp

Jag kom över en bok som jag verkligen kände att jag behövde läsa som handlar om hur man kan nå sin fulla potential. Den tar upp ämnen som t.ex. vikten av att ha en sund självbild, munnens bekännelse, hur man kan vända svårigheter till styrka, för att bara nämna några. Det är ämnen som jag verkligen skulle behöva djupdyka i, och jag gör mitt allra bästa även om det gått lite knackigt av och till. Jag gör också mitt bästa för att inte reta mig på det torftiga språket och alla upprepningar, men det är en annan historia. Författaren, som bor i landet i väst som jag älskar, är en helt fantastisk predikant som leder en lika fantastisk församling, en gigantisk sådan. Jag inser att jag han verkligen har något att lära mig, och jag är fast besluten att ta mig egenom hans bok.

För att få lite draghjälp att ta mig igenom den ovan nämnda började jag läsa en annan bok samtidigt, lite så där parallellt så att säga. Det var en strategi som jag kom på helt själv, som dessvärre också visade sig vara helt oduglig. Jag är snart klar med draghjälpsboken, medan potential-boken fortfarande väntar tålmodigt på att bli läst. Läst kommer den dock att bli - det är mer bara en fråga när...

I draghjälpsboken ("Den lilla boken om god tid" av Wilfrid Stinissen) hittade jag ett så fantastiskt stycke om tro. Helt enormt bra, faktiskt.

"Vi tänker alltför lätt att tron förbinder oss med en fjärran, främmande värld, att tron i grund och botten inte så mycket ändrar vårt liv här på jorden. Vår tro ändrar i själva verket allting här på jorden. Tron är ett slags inre öga som vi har fått, för att kunna se många ting som vi inte märker med våra kroppsliga ögon. Det är inte så att Jesus, när han visade sig för lärljungarna, kom utifrån in i rummet för att sedan lämna det igen. Nej, Jesus var alltid hos dem. Varje gång Jesus uppenbarade sig för lärljungarna, var det som om ett ljus tändes i rummet, så att de för ett par ögonblick kunde se honom. Sedan släcktes ljuset igen, men Jesus stannade lika verkligt hos dem. Så är tron ett inre ljus som låter oss känna igen Jesu närvaro i vårt liv. Tron för oss inte till en annan värld, tron gör oss inte otrogna mot världen och vår plikt i den. Tron visar oss att hela världen är fylld av Jesus och hur vi ska möta honom i det gråa vardagslivet."

Den andra uppenbarelsen kommer smygande

Jag skulle vilja börja med att säga att jag vet att man kan drabbas av mycket värre saker än att inte få sova på natten; cancer, död, ensamhet, svält, och naturkatastrofer är bara några hemskheter som kan drabba människan och som alla måste klassas långt värre än vaknätter, hur många de än må vara. Men utan att ställa den ena prövningen mot den andra, så tänkte jag bara ge en liten lägesrapport från våran privata brinnande ugn. Det kanske låter som att jag tar i när jag beklagar mig, men det är faktist väldigt jobbigt att fungera när man inte får sova. Man blir så... monsterlik ibland. Och det vill man ju inte vara.

Vid det här laget känner de flesta till att jag och min man (och min son) inte har sovit som man ska på snart två år. Vi har utstått sömnbrist intill förtvivlan. Jag är inte så bra på att späka mig i det tysta, utan har istället klagat högt och ljudligt när någon har frågat hur vi mår. Det är kanske inte är jättemoget att lasta över sina bekymmer på första bästa stackare som frågar, men det har varit min ventil och allra bästa terapi. Att få prata av mig och beklaga mig har varit det som har hindrat mitt system från att bli fullständigt överhettat. Det har varit mitt allra bästa knep för att undvika (vissa) explosioner och (den allra värsta) känslomässig(a) härdsmälta(n).

Terapier och ventiler till trots har det ändå blivit nästan övermäktigt emellanåt att under så lång tid få sova alldeles för lite. Jag är helt öppen med att jag mellan varven har jag tyckt genuint synd om mig själv, och om min man. Patetiskt men sant! Jag har undrat varför Gud inte bara fixar Boppe, gör så att han blir frisk så att han kan sova som barn i allmänhet gör. Han kan ju, och jag ber ju, så var är då haken?! Ibland har jag förfallit till att undermedvetet sura på Gud, och jag har kännt mig övergiven och maktlös vid mer än ett tillfälle under året som gått. Jag har fått mer än ett tillfälle att bekanta mig med mig själv när jag är som allra sämst, och det har inte bara varit en trevlig bekantskap. Men så mitt i allt det här är det som att Gud har börjat visa mig att han verkligen har varit med mig mitt i allt. Det är ju ännu en väldigt grundläggande sanning, det här att Gud alltid är med oss. Tillsammans med den att Jesus älskar alla människor, är det kanske den mest grundläggande sanningen. Han var där när jag tappade konceptet och skrek på barnen, och han var där när jag vräkte den bärbara telefon i väggen så att hårdplasten yrde. Han var just intill när jag grinade mig till sömns för att jag var så slut, och han höll mig sällskap den där dagen när jag inte orkade ta mig för någonting. Jag såg det inte just då, men jag börjar se det nu. Han inser att han faktiskt har varit här hela tiden, och helt plötsligt förstår jag att det aldrig var synd om mig , inte egentligen. Jag har hela tiden, dag och natt, haft sällskap av den Högste.

Den här medvetenheten om att Gud alltid är med mig, den här andra uppenbarelsen, har inte drabbat mig med samma hastighet och dramatik som den om hans kärlek (se föregående inlägg) gjorde. Den har snarare kommit smygande, ungefär som en soluppgång eller en mördarsnigel, men jag har på känn att den inte kommer att påverka mig desto mindre. Tillvaron får en helt annan glans och blir så mycket mera uthärdlig, när man inser att man har Hans ögon på sig, hans fulla uppmärksamhet varje sekund.

Berättelsen om den första uppenbarelsen

Alla kristna vet att Jesus älskar dem. Det är det första föräldrar berättar för sina barn när de pratar om Gud , och det måste vara det allra vanligast förekommande temat i söndagsskolan. Min kristna uppväxt var inget undantag, men trots det var det som om just den poletten inte riktigt ville trilla ner.

Hur mycket jag än försökte övertyga mig själv så kunde jag liksom aldrig känna att Gud verkligen älskade mig. Inte på riktigt. Nu ska man ju inte hänga upp sig för mycket på känslor. Känslor är ju flyktiga och bedrägliga till sin natur, ungefär som ansvarslösa studenter med timanställning - de kommer och går lite som de vill. Men det finns gånger då man verkligen behöver dem, och det här är en av dem. För i ärlighetens namn så är en kärlek som man aldrig lyckats känna rätt så svår att ta till sig, oavsett hur verklig och sann den är. Den finns där, men den påverkar inte ditt liv i någon större grad. Så när man är på topp och lyckas göra saker och ting rätt, då är man glad och känner sig accepterad. Men när man klantar till det och gör allt det där som man egentligen inte borde göra, känner man sig som ett misslyckande på två ben. Och så här höll det på, trots att jag en miljon gånger har fått höra att Jesu kärlek till mig var ovillkorlig, och nästan lika många gånger hade sagt det till andra som kämpade med samma sak. Många uppfattade mig nog som ganska stabil, men sanningen var att jag levde ett känslomässigt berg-och-dalbaneliv, och det var så tröttande.

Men så hände något för snart 15 år sedan som kom att revolutionera mitt kristna liv. Jag gick på Livets Ords bibelskola, och Rani Sebastian undervisade och vittnade från sitt liv om hur Gud hade visat henne, på de mest personliga sätt, hur mycket han älskade henne. Helt plötsligt var det som att någon drog upp rullgardinen och tände lysröret samtidigt, och Guds kärlek drabbade mig. För första gången i mitt liv förstod jag den mest grundläggande kristna sanningen, Joh3:16, basic söndagsskolematerial, att Jesus verkligen älskar mig! Det var som om Gud tänkte att här ska hon få så att hon tiger, för sedan gick jag på rosa moln i två dagar. Jag grät och tackade Gud om vartannat och var bara så nyförälskad i Jesus. Jag blev doppad, dränkt, marinerad i Guds kärlek, och det förvandlade verkligen mitt liv. Jag vet att det kan låta lite "klyschigt", men det var faktiskt inget mindre än en förvandling.

Sedan har mitt liv inte på något sätt varit en andlig framgångssaga från den dagen och framåt. Jag har haft min beskärda del av verkliga lågpunkter och bitvis tagit pinsamt onödiga omvägar på min kristna vandring. Men jag har faktiskt aldrig sedan den där lektionen på bibelskolan kunnat tvivla på att Jesus verkligen älskar mig.