Berättelsen om den första uppenbarelsen

Alla kristna vet att Jesus älskar dem. Det är det första föräldrar berättar för sina barn när de pratar om Gud , och det måste vara det allra vanligast förekommande temat i söndagsskolan. Min kristna uppväxt var inget undantag, men trots det var det som om just den poletten inte riktigt ville trilla ner.

Hur mycket jag än försökte övertyga mig själv så kunde jag liksom aldrig känna att Gud verkligen älskade mig. Inte på riktigt. Nu ska man ju inte hänga upp sig för mycket på känslor. Känslor är ju flyktiga och bedrägliga till sin natur, ungefär som ansvarslösa studenter med timanställning - de kommer och går lite som de vill. Men det finns gånger då man verkligen behöver dem, och det här är en av dem. För i ärlighetens namn så är en kärlek som man aldrig lyckats känna rätt så svår att ta till sig, oavsett hur verklig och sann den är. Den finns där, men den påverkar inte ditt liv i någon större grad. Så när man är på topp och lyckas göra saker och ting rätt, då är man glad och känner sig accepterad. Men när man klantar till det och gör allt det där som man egentligen inte borde göra, känner man sig som ett misslyckande på två ben. Och så här höll det på, trots att jag en miljon gånger har fått höra att Jesu kärlek till mig var ovillkorlig, och nästan lika många gånger hade sagt det till andra som kämpade med samma sak. Många uppfattade mig nog som ganska stabil, men sanningen var att jag levde ett känslomässigt berg-och-dalbaneliv, och det var så tröttande.

Men så hände något för snart 15 år sedan som kom att revolutionera mitt kristna liv. Jag gick på Livets Ords bibelskola, och Rani Sebastian undervisade och vittnade från sitt liv om hur Gud hade visat henne, på de mest personliga sätt, hur mycket han älskade henne. Helt plötsligt var det som att någon drog upp rullgardinen och tände lysröret samtidigt, och Guds kärlek drabbade mig. För första gången i mitt liv förstod jag den mest grundläggande kristna sanningen, Joh3:16, basic söndagsskolematerial, att Jesus verkligen älskar mig! Det var som om Gud tänkte att här ska hon få så att hon tiger, för sedan gick jag på rosa moln i två dagar. Jag grät och tackade Gud om vartannat och var bara så nyförälskad i Jesus. Jag blev doppad, dränkt, marinerad i Guds kärlek, och det förvandlade verkligen mitt liv. Jag vet att det kan låta lite "klyschigt", men det var faktiskt inget mindre än en förvandling.

Sedan har mitt liv inte på något sätt varit en andlig framgångssaga från den dagen och framåt. Jag har haft min beskärda del av verkliga lågpunkter och bitvis tagit pinsamt onödiga omvägar på min kristna vandring. Men jag har faktiskt aldrig sedan den där lektionen på bibelskolan kunnat tvivla på att Jesus verkligen älskar mig.