Så har man gjort sig skyldig till ännu en inomfamiljär klippkatastrof. När ska jag lägga ner saxen och inse att det inte är min grej? Vad krävs för att jag ska acceptera att jag inte har någon talang, ingen talang alls faktiskt, när det kommer till att frisera andra människor? När ska jag sluta intala mig själv att klippa hår inte är svårt, och att det ligger för mig? Det finns helt klart en ekonomisk aspekt av saken. Varje gång jag klipper barnen känner jag mig så allsidig och hushållsekonomisk, och jag har kommit att bli väldigt fäst vid den känslan vid det här laget. För ett tag sedan råkade jag som bekant (av misstag) frisera min fyraåriga dotter till en Barbados-Magnus - look a like, och man tänker attt det borde ha lärt mig något. Tydligen inte.
Boppe, våran tvååring, har begåvats med en mycket lyckad hårkvalité. Jag skulle nästan vilja hävda att han har en benådad kalufs. Nu är jag då i och för sig hans mamma, så helt opartisk är man ju inte, men ändå... Obestridliga fakta är i alla fall att det är vitblont, ganska tjockt och med lagom mycket fall. Det är ett snyggt hår som nästan alltid ligger snyggt. Hans frisyr brukade också vara snygg, med betoning på brukade. Den var snygg, ända tills jag hemsökte den med min ökända sax.
Luggen hade börjat bli lite väl lång. Den hängde ner i ögonen, och det började nästan se så där inhumant fåfängt ut så jag bestämde mig för att korta den lite grand. Det ena gav det andra, och efter att ha lekt frisör i en 20 minuter eller så var hår-katastrofen ett faktum. När maken kom hem tittade han slokörat på resultatet. Efter en stunds tystnad kläcker han till slut ur sig : "Han ser ut som en blandning av Tore Skogman och Martin Luther". Det enda jag fick fram var ett eftertänksamt "Hm...", för närmare sanningen än så gick det inte att komma. När det ligger lite mer slätt och välordnat är det definitivt en blond Martin Luther man skymtar (fast utan måne, då). När det är rufsigt och han har råkat styla ner lite vaniljyoghurt i det är barnet helt plågsamt likt Tore Skogman. "Farväl coola surfar-rufs. Var hälsad reformator och skald", tänkte jag bistert för mig själv.
Men sedan, när man bara får lite perspektiv på saken, börjar man inse uppsidan av hela den här hårklippningshistorien. Är det inte egentligen ett ganska imponerande persongalleri vi har att stoltsera med i våran familj vid det här laget? Nu har vi alltså en popstjärna, en reformator och en skald, och allt detta ryms under vårat tak. Jag tror att det är mer än vad många föräldrar kan skryta med. Anybody want a hair cut?!
söndag 29 juli 2007
lördag 7 juli 2007
Lite juni- och juliuppdateringar
Det bidde en liten spontanpaus i bloggandet. Våran internet anslutning har strejkat ett tag, och så har de små fått en alltmer sommarpräglad läggtid. Nedan följer ett litet sammandrag över juni och julis höjdpunkter och händelser...
*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.
*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.
*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?
*Pelle Severin har äntligen sett dagens ljus - det rankas utan tvekan till sommarens största höjdpunkt! Så len, så ullig, så ljuvlig, så alldeles, alldeles underbar är det lilla knytet. När vi mötte honom för första gången uppe på familje-BB, inlindad i sin ljusblå filt, kändes det fullständigt osannorlikt att han någon gång skulle komma att göra något som han egentligen inte får. Han kändes som så rätt nederstigen ifrån himmelen, så änglalik och from där han låg i sin plexiglassäng. Jag älskade honom från första stund, och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket när han får moppemusche och inte vill kännas vid sin pinsamma faster inför sin coola kompisar. Pelle har har under sin korta tid på jorden redan hunnit med att vira hela släkten runt sitt lillfinger, något som är en lätt match för den som är fullständigt oemotståndlig. En fantastisk bieffekt av att den lille äntligen har behagat komma ut är att mamma Tes äntligen har fått sitt liv tillbaka. No more illamående, no more foglossning, no more tvätta bilkupén med starka rengöringsmedel bara för att känna lukten, no more tanka bilen två gånger om dagen bara för att få insupa lite extra bensinångor. No more vätska i fötterna, no more ont i hela kroppen på natten - i stället finns där ett litet knyte att älska och snusa på. Om han bara visste hur lycklig han ska vara som har hamnat i världens underbaraste familj. Om han hade fattat vidden av hur lyckligt lottad han faktiskt är hade han dansat can can fram och tillbaka över det nylagda vardagsrumsgolvet. Nu har han så klart ingen som helst uppfattning om det, och hans små ben är hur som helst alldeles för outvecklade för orka bära upp hans lilla kropp i en can can. Men jag är säker på att när han bara är stor nog att förstå så kommer han att tacka Gud för sin familj många, många gånger.
*Jag har fyllt 33 år. När Bell frågade mig hur mycket jag fyllde var jag tvungen att tänka efter lite innan jag kunde svara. När Nikki sedan frågade vad jag önskade mig var -"Böcker" - det enda jag svar jag lyckades klämma fram. De här två händelserna bevisar att jag håller på att växa upp på allvar. Att inte på rak arm veta hur många år man fyller, och att önska sig böcker, inte någon speciell bok eller böcker i något specifikt ämne, utan bara sömnigt och oengagerat säga "böcker" är ett bevis på vuxendom som inte går att bestrida. I hemlighet gläder jag mig åt att jag i alla fall inte svarade "En ny kastrull" eller "Snälla barn". Det borde väl ändå peka på att jag att jag inte har utplånat mig själv helt och hållet trots allt. Eller så säger det egentligen inte någonting mer om mig än det faktum att jag redan har både snälla barn och så många kastruller jag som jag behöver.
*Vi har utökat vårat ansvarsområde med inte mindre än fyra kaniner den här sommaren. När jag skriver "vi" är det något jag verkligen inte menar. Jag upprepar det dagligen och stundligen, nästan som ett mantra, att kaninerna är barnens och endast barnens ansvar. Jag har tvagit mina händer ifrån allt vad pellets och burrensning heter, och jag har gjort det solklart för alla som bor under vårat tak att jag inte tänker lyfta ett finger för att garantera de små ulligas fortlevnad. Det är egentligen inte det att jag har något personligt emot kaniner i allmänhet. Det är mer det att jag känner att jag vårdar så mycket i alla fall, även utan kaniner. Igår var vi på Fäboden igen för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen den sista tiden. Jag stod tyst och oförstående och lyssnade på när ägaren föreläste om kaninens plats i människans liv till en annan kund. Det kändes som att vi kom från två olika planeter, så olika synsätt hade vi på kaniner, och det kändes som att det var troligt att våra vägar aldrig skulle korsas. Ändå stod jag där och reserverade ännu en av hennes kaniner för avhämtning redan nästa dag. Fascinerande, inte sant?
onsdag 20 juni 2007
Ett maskrosbarns bekännelse
Jag undrar ibland varför jag känner mig så levande när jag gör ansvarslösa saker. Saker som att köra alldeles för fort med den lilla bilen (the little dead animal), eller att ränna runt på Liseberg tillsammans med man och barn i ösregnet helt utan regnkläder får mig att känna mig så glad och fri. Det är inte så att jag känner mig ofri och ledsen i vanliga fall, absolut inte (i alla fall inte för det mesta). Det är mer på det planet att jag får en liten kick av att göra småknäppa saker, lite som en bankrånare, fast i en mildare tappning.
Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.
Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.
Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.
Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.
En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det blir roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.
Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.
*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.
*Liseberg fylls av vuxna människor i lila
regnponchos med gröna kaniner på. Det ser roligt
ut.
Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.
Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.
Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.
Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.
En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det blir roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.
Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.
*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.
*Liseberg fylls av vuxna människor i lila
regnponchos med gröna kaniner på. Det ser roligt
ut.
söndag 17 juni 2007
Ett nej kommer lastat med övertygelse
Jag sade att jag hade begravt tankarna på ett sundare liv tills vidare, men man kan ju undra. Ikväll var vi där igen. Efter att ha analyserat våra matvanor kom vi fram till att det inte är främst där skon klämmer. Vi inser att vi borde röra på oss någon gång emellanåt, helst regelbundet och allra helst varje vecka. Men det ser mörkt ut. Här är ett litet fragment av min och makens konversation.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
torsdag 14 juni 2007
Barbados-Lala
Idag klippte jag Lala. Det går snabbt, för trots sina snart 4 år växer det lilla barret ganska sparsamt och ojämnt . Vissa delar växer faktiskt inte alls. Min taktik har därför varit att hålla det ganska kort så att hon fortast möjligt ska få ner någorlunda jämna längder. Det första målet är att hennes frisyr ska påminna om något som liknar en page, men idag sabbade jag nog det hela ganska illa. När jag var färdig med klippningen såg hon lite ut som en övervintrande synthare, men allra mest som Barbados-Magnus. Samma färg, samma virvel, samma slags lugg... Inte för att jag har något personligt emot honom, men det var ändå inte vad jag hade tänkt. Så förlåt Lala! Nästa gång ska jag inte ta så mycket...
Öppet brev till Expressens Carl-Magnus Fagerholm
Lite tidigare ikväll, ungefär när vi borde varit i full färd med att lägga barnen, satt jag och mannen och slöade i soffan. Han läste en smått otrolig artikel i Expressen om en pappa som blev så chockad när hans sambo födde barn i bilen att han svimmade och körde i diket. Det var verkligen en sensationell läsning, och maken började högläsa för mig för att slippa ha mig hängandes över axeln. När han kommer till stycket där det står "När huvudet ploppat fram är det en halvmil kvar till sjukhuset..." avbryter jag honom. Jag konstaterar utan minsta uns av tvekan att den här artikeln, den har en man skrivit. Och visst var det så.
Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.
Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.
Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".
I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".
Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.
Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.
Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.
Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.
Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".
I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".
Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.
Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.
tisdag 12 juni 2007
Mysteriet med den nya trivselvikten
Nu har jag gått omkring och tänkt på min kropp - igen! Jag har förvisso avhandlat det här ämnet i ett tidigare inlägg, men jag känner ändå ett behov av att närma mig det - igen. Sedan barn nummer fyra anlände har min kropp inte riktigt hittat till sitt ursprungliga startfält, rent viktmässigt talat. Fem små trivselkilon har ihärdigt klarat sig fast vid min bål som en icke simkunnig klamrar sig fast vid sin livboj mitt ute på ett stormigt havet. Fem små pannor tyckte att det var så trevligt att ha en tillhörighet, och själva tillhörigheten, det var jag. Men så har jag tänkt för mig själv, att "äsch, de får hållas. Tids nog så tröttnar de säkert. Rätt var det är så rinner de av mig av bara farten som de alltid har brukat göra...", och så har jag firat mig själv med ytterligare ett smörat digestive kex med ost på, och det har alltid kännts lika rätt. Men den här gången verkar naturen vilja annorlunda.
Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.
När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.
Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.
Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!
Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.
Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.
Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.
När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.
Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.
Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!
Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.
Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
