Alla som jag känner tittar på väderleksrapporten. Folk gör det troget och utan att ifrågasätta, ungefär lika rutinmässigt som man borstar tänderna eller tvättar sina armhålorna. De få gånger som jag lyckas pricka en nyhetssändning och vädret kommer på, så stänger jag absolut inte av. Men det finns en distans emellan mig och metrologen, ett slags fjärmande som jag helt enkelt inte kan förneka. Det där ouppklarade, den där känslan av saknad som aldrig upphör att be om ett avslut... den bara finns där vare sig jag vill det eller inte. Det är så det är, och ikväll har jag kommit till en punkt där jag känner att jag vill berätta.
Jag saknar John Polman. Jag saknar honom så oerhört. Jag saknar hans färglösa uppenbarelse och hans sakliga utläggningar om nederbörd i västra götaland och molntäcken i norra svealand. När John talade lyssnade Sverige, det var bara så det var! Det var John som räddade vuxenvärlden, som gav människan något relevant och neutralt att kallprata om när man egentligen inte hade så mycket att säga varandra. Hade John sagt regn, så blev det regn (i de allra flesta fall).
När John talade syntes han inte trots att han var i bild. Allt som fanns där och då var jag och väderkartan, den där skärmen som han bytte manuellt och som var helt utan flimrande digitala inslag. Han talade och jag lyssnade, och det var något väldigt fint vi hade där, John och jag. Inte en enda gång hörde jag honom snubbla över orden. Inte en enda gång såg jag honom slinta på mikrofonsladden. Han bara stod där oklanderlig i samma ( eller i alla fall väldigt likartade) kommunalgrå kostym, och allt med honom bara andades kontinuitet och trygghet. Till och med hans födelsemärken förmedlade tillit och stadga. Kväll efter kväll fanns han där och förmedlade sin kunskap om vädret till alla som var villiga att lyssna, mitt i en värld fylld av våld, kaos och ständig förändring. Om inte John Polman var en landsfader så är Sven Melander ingen skåning. Så ser jag det i alla fall.
Utvecklingen anses ju traditionellt föra oss framåt, men här måste jag ändå få ifrågasätta. Vad kom egentligen efter John Polman och Åsa Bodén egentligen? Vem axlade manteln efter dessa giganter? Jo, Tone Bekkestad och Peter Kondrup.
Peter Kondrup gör säkert sitt jobb som han ska, men han behöver hjälp med att klä sig. Om än inte snyggt, så i alla fall inte stötande. Alltid dessa märkliga kombinationer, alltid dessa byxor i tjock borstad bomull med massa tvärgående veck. Jag tappar koncentrationen, och undrar varför ingen kan hjälpa honom. Varför gör ingen någonting? Viktig väderinformation går förlorad när jag kommer på mig själv med att stirra på hans lingonfärgade skjorta som glatt kombineras till en ljusorange slips. Åsa Bodén hade sina falsettslipade jätteglasögon, Peter Kondrup har sina byxor i borstad bomull. Med mig till en öde ö tar jag Åsas jätteglasögon.
Tone har en lång och vacker hals och en glad, sprudlande uppsyn. Det är inget som jag vare sig vill eller kan ta ifrån henne. Mitt problem med Tone, eller ett av dem, är det att hon pratar så fort och så norskt att det är först flera sekunder efter att hon har pratat klart som budskapet sjunker in i mig, själva budskapet om vädret. Mitt andra problem är att hon inte kan säga ordet "väder" på svenska. Det blir "vader" varendaste eviga gång, och jag förstår inte riktigt. Som meteorolog är det ju inte en jättestor vokabulär man behöver svänga sig med. Förutom alla små bindeord så är det förstås götaland, snöoväder, regn, sol, molntäcke och några till. Och så har vi förstås det lilla ordet väder som med största säkerhet återkommer i varje sänding, förmodligen utan undantag. Men just det ordet, det lilla, pytte nycketordet, kan Tone inte uttala.
Jag skulle kunna förlåta henne för det om det inte var för det där allra sista hon gör. När hon har rivit av väderleksrapporten i 180 knop, och sagt "vader" för allra sista gången den kvällen tar hon de där resoluta stegen mot kameramannen. Stegen... stegen är förmodligen bara menade som en frejdig avslutning på ett ännu frejdigare inslag om vädret, men det funkar inte för mig. Det blir för påträngande och jag blir berörd, en av de verkligt få gånger under min dag då jag helst inte vill bli berörd. Det känns som att Tone är på väg rakt igenom rutan med siktet fäst på min favoritfåtölj, och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa henne...
Här är jag nu; huvudet fullt av bryderier över Peter Kondrups besynnerliga klädval och med självaste Tone Bekkestad i knät - och allt jag ville veta var hur vädret skulle bli i morgon. John, hur kunde du göra så här mot oss? Hur kunde du lämna oss så här?
lördag 6 oktober 2007
onsdag 26 september 2007
Jag har en flugodling i min skötväska
Min come back till bloggsfären blir inte mer grandios än att jag öppnar upp med att berätta om det som överskriften redan skvallrat om; att jag har en flugodling i min skötvätska.
Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag vet jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.
Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.
Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...
Allt började så oskyldigt och välmenande. Allt jag ville var att vara en praktisk och näringsorienterad mamma, så jag lade en potatisskalare i skötväskan. Perfekt att ha den där, tänkte jag. När som helst, när jag är på stan, i kyrkan, i bilen, på Gränby kan jag bara slita upp min lilla vän och skala ett äpple rikt på vitaminer och ge till min son (förutsatt att jag inte har glömt att ta med själva äpplet). Det skulle bli så bra, så organiserat, så helylle. Flugodlingen var inte en del av min föreställning av hur det skulle vara att ha en potatisskalare i väskan. Faktum är att jag inte ens visste att bananflugor trivdes i väskor, men jag har vuxit som människa. Idag vet jag att skötväskor (och olika saker som man stoppar i dem) kan utgöra en utmärkt grogrund för flugsvärmar.
Varje gång jag öppnar skötväskan för att leta efter något oumbärligt bolmar det av liv. En svärm av virriga, encelliga varelser blir till en obarmhärtig påminnelse om att jag är född slarver. När jag lade tillbaks skalen efter att ha skalat äpplet, eller när jag beslöt mig för att det halvätna äpplet skulle få återvända ner i väskan, så tillstår jag att det inte var något genomtänkt beslut. Men det var en tillfällig lösning som just där och då framstod som... praktisk. Jag vill vidhålla att det verkligen var praktiskt att tillfälligt förvara avfallet i väskan, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde att plocka bort avfallet. Skruttarna och skalen, alltså.
Nu är det som det är: jag har lärt mig något nytt, och på kuppen har jag fått ett gäng överlevnadskonstnärer på halsen. Det verkar inte ens bekomma dem att jag plockade bort deras julbord för flera dagar sedan, och att de i själva verket inte längre har något att leva av därnere bland allt cellstoff och alla våtservetter. Tids nog kommer verkligheten ikapp dem, och måtte det bli snart. Jag längtar efter att få ha min skötväska för mig själv igen...
onsdag 29 augusti 2007
Pappa
Imorgon fyller pappa år. I likhet med de senaste 25 jularna och födelsedagarna har han efter vissa yttre påtryckningar lyckats haspla fram att han önskar sig - ja, du gissade förmodligen alldeles rätt- en bok! Självklart lämnar han åt sina närstående att lista ut just vilken bok. Nytt för i år är dock att han också skulle bli glad för en pikétröja. Han ska få den finaste pikétröjan och den bästa boken jag kan hitta, för han är världens bästa pappa.
När vi var små var det pappa som förhörde oss på glosorna, som såg till att våra allvädersstövlar torkade på elementet, och som gick på alla föräldramöten. Det var han som skickade klagobrev till lärarna när han tyckte att friluftsdagarna duggade alltför tätt och vi (enligt hans mening) fick för lite tid i skolbänken. För att markera ytterligare använde han ett språkbruk i dessa sina brev som var så högtravande och sofistikerat att självaste Horace Engdahl skulle behövt slå i ordlistan. Trots att han alltid jobbade mycket, dubbelt vissa perioder, var han alltid väldigt närvarande och engagerad. Så är det fortfarande.
När pappa kommer in i ett rum så märks det, det är liksom bara så det fungerar. Med eller utan sina unika Frankenstein-glasögonbågar så står han ut från mängden. Min far utstrålar pondus i de allra flesta lägen, t.o.m. när han är iförd stilpolisens två kardinalsynder: fleccetröja och trätofflor. Det är i mina ögon en anmärkningsvärd bedrift! Då förstår man också, att det är inte för inte som alla kompisar jag har haft genom åren har varit smårädda för honom, utan egentlig anledning.
Pappa är bland de mest generösa människorna jag har träffat. Han är rolig och omsorgsfull, klok och superverbal. Till min stora besvikelse så stod det tidigt klart att jag inte hade fått ärva pappas sinne för matematik och logik. Hans Chalmers-gener tog ett stort skutt över mig, men det har aldrig verkat oroa honom. Tvärtom har jag alltid fått känna att jag är duger precis som jag är, och att det kommer att gå lysande för mig trots att jag aldrig på allvar greppade det här med utfall och ekvationer. En gång vartannat år lyckas han reta gallfeber på mig, och då skäller jag på honom tills jag får ont i halsen. Men även då är han världens bästa pappa, precis som alla andra dagar däremellan.
När vi var små var det pappa som förhörde oss på glosorna, som såg till att våra allvädersstövlar torkade på elementet, och som gick på alla föräldramöten. Det var han som skickade klagobrev till lärarna när han tyckte att friluftsdagarna duggade alltför tätt och vi (enligt hans mening) fick för lite tid i skolbänken. För att markera ytterligare använde han ett språkbruk i dessa sina brev som var så högtravande och sofistikerat att självaste Horace Engdahl skulle behövt slå i ordlistan. Trots att han alltid jobbade mycket, dubbelt vissa perioder, var han alltid väldigt närvarande och engagerad. Så är det fortfarande.
När pappa kommer in i ett rum så märks det, det är liksom bara så det fungerar. Med eller utan sina unika Frankenstein-glasögonbågar så står han ut från mängden. Min far utstrålar pondus i de allra flesta lägen, t.o.m. när han är iförd stilpolisens två kardinalsynder: fleccetröja och trätofflor. Det är i mina ögon en anmärkningsvärd bedrift! Då förstår man också, att det är inte för inte som alla kompisar jag har haft genom åren har varit smårädda för honom, utan egentlig anledning.
Pappa är bland de mest generösa människorna jag har träffat. Han är rolig och omsorgsfull, klok och superverbal. Till min stora besvikelse så stod det tidigt klart att jag inte hade fått ärva pappas sinne för matematik och logik. Hans Chalmers-gener tog ett stort skutt över mig, men det har aldrig verkat oroa honom. Tvärtom har jag alltid fått känna att jag är duger precis som jag är, och att det kommer att gå lysande för mig trots att jag aldrig på allvar greppade det här med utfall och ekvationer. En gång vartannat år lyckas han reta gallfeber på mig, och då skäller jag på honom tills jag får ont i halsen. Men även då är han världens bästa pappa, precis som alla andra dagar däremellan.
måndag 27 augusti 2007
Klassresan har börjat
De fyra första dagarna under Lalas inskolning på Lammungarna kom vi inte bara sist av alla, utan vi kom även för sent. Varenda dag denna första kritiska inskolningsvecka ramlade vi in med andan i halsen, och jag kunde skönja en viss frustration hos fröknarna över att jag gav min lilla en sådan flygande start på hennes nya tillvaro som Lammunge. De var inte ensamma om att känna indignation; jag var också frustrerad över mig.
Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter innan det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.
Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.
Idag skrev vi historia. 7.42 var vi framme vid förskolan, d.v.s hela 18 minuter innan det hela drog igång. 18 minuter tidig, gott folk! I min värld är det inget mindre än ett fullskaligt mirakel! När jag hade stängt av motorn och sminkat mig satt jag bara där i bilen och kände mig viktig och lyckad . Jag tummade på ratten och djupandades medan jag väntade på att klockan skulle bli 8.00. Jag firade min personliga seger med att riktigt gotta mig i hur bra det är när folk ser till att komma i tid, och att jag nu de facto var en av dem, en i passa-tiden-klubben. Jag försökte komma på när det hände senast att jag var på plats så pass tidigt till en avtalad tid. Efter mycket funderade kom jag fram till att det aldrig någonsin har hänt tidigare (om man inte får räkna med de gånger som man har missat övergången till vintertid) i mitt 33 åriga liv. Det insikten tog udden av den hybris som jag för en kort stund anfäktades av där på parkeringen.
Kanske kommer jag aldrig bli en fullvärdig medlem i den statusfyllda vi-som-alltid-passar-tiden-klubben. Det vore orealistiskt att tro det efter decennier av sena ankomster och genetiskt betingad tidsoptimism i bagaget. Men efter det jag upplevde idag kommer jag definitivt att vara en hang-around, en slags bubblare med svulstiga ambitioner att en dag bli en bättre medborgare. En vacker dag, efter en lång och besvärlig klassresa från försovningarnas och morgonstresslandets hetsiga tillvaro, kommer vi att nå vår slutdestination. Fråga mig inte hur, men jag bara vet att det kommer att bli så. Efter morgonens banbrytande upplevelse är jag full av hopp, och jag är säker på att jag kommer få både asyl och permanent uppehållstillstånd i det förlovade landet, landet där alla de välplanerade bor. Må min väg dit vara kantad av förlåtande människor, tro på det goda och tonvis med goodwill.
lördag 18 augusti 2007
Litet bikini-resonemang
Jag känner mig obekväm i bikini. Inte ens när min lekamen var som allra mest intakt, i den tidiga tjugo-års åldern, kände jag mig bekväm i bikini. Det här med att gå runt och tjoa och tjinga och småprata med folk när man står iförd en stass som täcker i runda slängar 7% av kroppens yta (och då har jag ändå en av marknadens allra mest rejäla bikinis) känns inte naturligt. Det kanske är naturligt, men för mig känns det i allra högsta grad onaturligt.
Någon kanske tänker: "Jamen, köp en baddräkt då, om det nu ska vara så kinkigt. Den täcker väl i alla fall närmare 15 %, kanske ända upp till 20% om man går på en riktigt anständig modell...". Går inte. Är för lång i livet. Kan inte gå rak om jag är iförd baddräkt. Alla kommer tro att jag samlar snäckor eller letar efter mina kontaktlinser (jag som inte ens äger ett par kontaktlinser). Timma ut och timma in kommer det se ut som att jag går där och samlar eller letar när jag går omkring böjd på det där sättet. Alla på stranden kommer att tro att det är så det ligger till... tyvärr. Annars vore baddräkt helt klart ett alternativ att föredra.
Jag tror att det hela går tillbaka till att jag är född pryd. Min mamma är en frigjord kvinna som tycker att det mesta är så naturligt som det i själva verket är. När jag och min bror var i tonåren brukade vi släpade hem ansenliga mängdet kompisar, och av och till så lät det en hel del. Då hörde man de bekanta stegen i trappan, och rösten som sade: "Nu får ni lov att dämpa er! Vi försöker sova här nere.." Där stod pappa väl synlig för alla, yrvaken och endast iförd kalsonger. Han var så upptagen med att få oss att vara lite tystare, att han förmodligen inte ens reflekterade över att han var bristfälligt klädd. Men jag minns tydligt att jag reflekterade över det.
Om det ringer på dörren och man bara har hunnit få på sig underkläderna, så tror jag att den allra vanligaste reaktionen är att en viss form av stress uppstår hos den underklädde. Jag skriver "man" här, för jag vill tro att jag inte är fullständigt ensam om att inte vilja ta emot besökare endast iförd trosor och bh. Men väl på badplatsen är det helt plötsligt just så minimalt klädda vi alla ska gå omkring. Och inte nog med det; man förväntas också känna sig bekväm i den lilla teeny-weeny munderingen, för det är ju så natuuurligt... Kan någon förklara för mig, en gång för alla så att jag verkligen förstår, vad den stora skillnaden består i?
Den enda skillnaden som jag har lyckats komma fram till är själva plaggets komposition. En bikini består till allra största del av polyamid. Lite lycra också, men mest polyamid. Traditionella underkläder däremot, är till skillnad från bikinin ofta mer bomullsbaserade. Då blir nästa fråga: är det polyamiden vi hänger upp allt på? Håll med om att det är lite märkligt i alla fall. För egen del kan jag bara konstatera att polyamid doesn't do it for me. Och till alla som köper den här polyamid-myten, denna konstfiber-lögn (d.v.s. större delen av mänskligheten, bortsett från Vatikanstaten och muslimvärlden) har jag bara en fråga: Varför denna favorit i repris? Kejsaren är naken - igen! Så när som på 7 %...
Någon kanske tänker: "Jamen, köp en baddräkt då, om det nu ska vara så kinkigt. Den täcker väl i alla fall närmare 15 %, kanske ända upp till 20% om man går på en riktigt anständig modell...". Går inte. Är för lång i livet. Kan inte gå rak om jag är iförd baddräkt. Alla kommer tro att jag samlar snäckor eller letar efter mina kontaktlinser (jag som inte ens äger ett par kontaktlinser). Timma ut och timma in kommer det se ut som att jag går där och samlar eller letar när jag går omkring böjd på det där sättet. Alla på stranden kommer att tro att det är så det ligger till... tyvärr. Annars vore baddräkt helt klart ett alternativ att föredra.
Jag tror att det hela går tillbaka till att jag är född pryd. Min mamma är en frigjord kvinna som tycker att det mesta är så naturligt som det i själva verket är. När jag och min bror var i tonåren brukade vi släpade hem ansenliga mängdet kompisar, och av och till så lät det en hel del. Då hörde man de bekanta stegen i trappan, och rösten som sade: "Nu får ni lov att dämpa er! Vi försöker sova här nere.." Där stod pappa väl synlig för alla, yrvaken och endast iförd kalsonger. Han var så upptagen med att få oss att vara lite tystare, att han förmodligen inte ens reflekterade över att han var bristfälligt klädd. Men jag minns tydligt att jag reflekterade över det.
Om det ringer på dörren och man bara har hunnit få på sig underkläderna, så tror jag att den allra vanligaste reaktionen är att en viss form av stress uppstår hos den underklädde. Jag skriver "man" här, för jag vill tro att jag inte är fullständigt ensam om att inte vilja ta emot besökare endast iförd trosor och bh. Men väl på badplatsen är det helt plötsligt just så minimalt klädda vi alla ska gå omkring. Och inte nog med det; man förväntas också känna sig bekväm i den lilla teeny-weeny munderingen, för det är ju så natuuurligt... Kan någon förklara för mig, en gång för alla så att jag verkligen förstår, vad den stora skillnaden består i?
Den enda skillnaden som jag har lyckats komma fram till är själva plaggets komposition. En bikini består till allra största del av polyamid. Lite lycra också, men mest polyamid. Traditionella underkläder däremot, är till skillnad från bikinin ofta mer bomullsbaserade. Då blir nästa fråga: är det polyamiden vi hänger upp allt på? Håll med om att det är lite märkligt i alla fall. För egen del kan jag bara konstatera att polyamid doesn't do it for me. Och till alla som köper den här polyamid-myten, denna konstfiber-lögn (d.v.s. större delen av mänskligheten, bortsett från Vatikanstaten och muslimvärlden) har jag bara en fråga: Varför denna favorit i repris? Kejsaren är naken - igen! Så när som på 7 %...
onsdag 15 augusti 2007
Från kvinna till murvel - och tillbaks igen
Imorgon kommer maken hem efter en åtta dagar lång resa. Jag inser att jag har en hel del som jag vill hinna ha gjort innan han kommer. Då menar jag inte triviala saker som att städa, diska och röja upp på barnens rum. Jag syftar helt och hållet på min personliga hygien.
I början av veckan försökte jag hålla uppe en viss standard. Jag duschade, sminkade mig och borstade håret regelbundet. Men efter några dagar börjar jag få problem med motivationen. HAN är ju inte hemma, så varför hålla på och hålla på då egentligen? Det hela kändes bara så meningslöst. Jag fortsatte att borsta tänderna och använda deodorant även resten av veckan, men det var också allt.
De tre senaste dagarna har jag hasat runt osminkad och med fett hår, iförd sjaviga haremsbyxor och träskor (något på överkroppen har jag också haft, viktigt att tillägga) . Jag har inte varit en chic syn att skåda. Imorgon bitti ska jag gå upp tidigt för att påbörja helrekonden (duscha + tvätta håret + raka benen + sminka mig + inte sätta på mig haremsbyxorna + inte sätta på mig träskorna). Jag tror att det kommer bli en helt ljuvlig upplevelse för mig och alla andra i min närhet! Det bästa hade förmodligen varit att duscha ikväll, för att vara säker på att verkligen hinna med alla moment innan han kommer, men jag orkar inte. Boppe vaknade tre timmar innan tuppen i morse och envisades med att interagera med mig, så nu blinkar jag fem gånger i sekunden bara för att jag är så trött. Allt sådant får helt enkelt bli i mañana istället.
Tänk att man som kvinna hinner att gro igen så pass mycket på så pass kort tid. Tove och Emanuel har på grund av diverse gravida omständigheter tvingats vara ifrån varandra under sammanlagt 16 veckor den här sommaren. Tove är min hjälte, Emanuel också, fast mest Tove. Jag vet inte hur jag skulle tackla att vara borta ifrån ifrån min make så pass länge. Jag undrar vad en sådan prövning hade gjort med mig; med mitt välmående i allmänhet och med min personhygien i synnerhet. Du milde vad jag skulle kunna gå ner mig... Och tänk, bara tänk hur illa det skulle kunna gå om jag råkade försova mig och helt enkelt inte hann snygga till mig innan det var dags att hämta upp honom på flygplatsen...
Nu ser jag allt så tydligt för min inre syn. Vi har bestämt per telefon att jag och barnen ska möta upp honom i ankomsthallen på Arlanda. Han står och väntar på att den sista resväskan ska dyka upp på bagagebandet, medan vi håller håller utkik med spänd förväntan bland taxichaufförer och andra anhöriga. Äntligen kom den! Han lassar upp väskan på vagnen, och styr stegen förbi tulltjänstemännen, vidare mot ankomsthallen. Så ser vi hans vackra ansikte! Han ler mot oss, barnen hoppar jämfota och tjoar i kapp. Min blick möter hans, men det är något som inte stämmer. Blicken är frågande, ja, nästan förbryllad. Han kisar, och tyst inom sig, ställer han sig frågan: Vad i hela friden göra Marit Paulsen med mina barn?
På väg hem stannar vi till vid närmsta Statoil-mack, och inhandlar en flaska shampoo och en Ladyshave till mig. Väl hemma tar jag en dusch, tvättar håret och ansar mina lurviga vader. Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.
I början av veckan försökte jag hålla uppe en viss standard. Jag duschade, sminkade mig och borstade håret regelbundet. Men efter några dagar börjar jag få problem med motivationen. HAN är ju inte hemma, så varför hålla på och hålla på då egentligen? Det hela kändes bara så meningslöst. Jag fortsatte att borsta tänderna och använda deodorant även resten av veckan, men det var också allt.
De tre senaste dagarna har jag hasat runt osminkad och med fett hår, iförd sjaviga haremsbyxor och träskor (något på överkroppen har jag också haft, viktigt att tillägga) . Jag har inte varit en chic syn att skåda. Imorgon bitti ska jag gå upp tidigt för att påbörja helrekonden (duscha + tvätta håret + raka benen + sminka mig + inte sätta på mig haremsbyxorna + inte sätta på mig träskorna). Jag tror att det kommer bli en helt ljuvlig upplevelse för mig och alla andra i min närhet! Det bästa hade förmodligen varit att duscha ikväll, för att vara säker på att verkligen hinna med alla moment innan han kommer, men jag orkar inte. Boppe vaknade tre timmar innan tuppen i morse och envisades med att interagera med mig, så nu blinkar jag fem gånger i sekunden bara för att jag är så trött. Allt sådant får helt enkelt bli i mañana istället.
Tänk att man som kvinna hinner att gro igen så pass mycket på så pass kort tid. Tove och Emanuel har på grund av diverse gravida omständigheter tvingats vara ifrån varandra under sammanlagt 16 veckor den här sommaren. Tove är min hjälte, Emanuel också, fast mest Tove. Jag vet inte hur jag skulle tackla att vara borta ifrån ifrån min make så pass länge. Jag undrar vad en sådan prövning hade gjort med mig; med mitt välmående i allmänhet och med min personhygien i synnerhet. Du milde vad jag skulle kunna gå ner mig... Och tänk, bara tänk hur illa det skulle kunna gå om jag råkade försova mig och helt enkelt inte hann snygga till mig innan det var dags att hämta upp honom på flygplatsen...
Nu ser jag allt så tydligt för min inre syn. Vi har bestämt per telefon att jag och barnen ska möta upp honom i ankomsthallen på Arlanda. Han står och väntar på att den sista resväskan ska dyka upp på bagagebandet, medan vi håller håller utkik med spänd förväntan bland taxichaufförer och andra anhöriga. Äntligen kom den! Han lassar upp väskan på vagnen, och styr stegen förbi tulltjänstemännen, vidare mot ankomsthallen. Så ser vi hans vackra ansikte! Han ler mot oss, barnen hoppar jämfota och tjoar i kapp. Min blick möter hans, men det är något som inte stämmer. Blicken är frågande, ja, nästan förbryllad. Han kisar, och tyst inom sig, ställer han sig frågan: Vad i hela friden göra Marit Paulsen med mina barn?
På väg hem stannar vi till vid närmsta Statoil-mack, och inhandlar en flaska shampoo och en Ladyshave till mig. Väl hemma tar jag en dusch, tvättar håret och ansar mina lurviga vader. Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.
Viktor är kommen!
Med totalt 16 veckor på var sin sida Atlanten var de värda denna enorma utdelning kommen i form av av ett osedvanligt vackert gossebarn. Tove och Emanuel är nu stolta tvåbarns-föräldrar, och Lukas nybliven storebror. Viktor är kommen, rasande lik sin bror fast i en något mindre upplaga. GRATTIS!!!
Det är alltid så speciellt och högtidligt när man får privilegiet att besöka någon uppe på familje-BB. Marie och jag slank in trots besöksförbud för att ge vår hälsning till den nyfödde och hans föräldrar. Där var de - mamma, pappa, barn - i en enda stor lyckobubbla, och det luktade så gott av bebis och desinfektionsmedel.
Vi försökte att inte stanna för länge, men det är alltid så svårt att slita sig från en liten nyföding. Man vet ju själv hur trött man kan vara alldeles efter förlossningen, och att det kan vara jobbigt med långa meningar . Tove bekräftade indirekt att hon inte var något undantag. Utifall att det skulle bli tid över hade Emanuel tagit med sig en tegelsten till bok upp, medan Tove glatt nöjde sig med en Se&Hör. Toves kommenter till sitt val av lektyr var: "Det är skönt när det är mycket bilder när man ammar". Det hela känns väldigt bekant.
Snart drar hela familjen tillbaka till Staterna igen, men jag hoppas att vi hinner ses något mer innan planet lyfter. Usch vad vi kommer att längta, inte minst Apan.
Det är alltid så speciellt och högtidligt när man får privilegiet att besöka någon uppe på familje-BB. Marie och jag slank in trots besöksförbud för att ge vår hälsning till den nyfödde och hans föräldrar. Där var de - mamma, pappa, barn - i en enda stor lyckobubbla, och det luktade så gott av bebis och desinfektionsmedel.
Vi försökte att inte stanna för länge, men det är alltid så svårt att slita sig från en liten nyföding. Man vet ju själv hur trött man kan vara alldeles efter förlossningen, och att det kan vara jobbigt med långa meningar . Tove bekräftade indirekt att hon inte var något undantag. Utifall att det skulle bli tid över hade Emanuel tagit med sig en tegelsten till bok upp, medan Tove glatt nöjde sig med en Se&Hör. Toves kommenter till sitt val av lektyr var: "Det är skönt när det är mycket bilder när man ammar". Det hela känns väldigt bekant.
Snart drar hela familjen tillbaka till Staterna igen, men jag hoppas att vi hinner ses något mer innan planet lyfter. Usch vad vi kommer att längta, inte minst Apan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
