Dagens Wilfrid

"Dina egna fel och brister som du för ögonblicket inte får bukt med och som du aldrig lyckas bemästra, de är din gödsel. Ta dig an att flitigt bära dem till Guds mycket älskvärda viljas åker i sann överlåtelse. Sprid din gödsel över denna goda jord och utan minsta tvivel ska ädla och ljuvliga frukter växa fram ur den med ödmjuk överlåtelse."

Torgny-dagen

Torgny-dagen är snart slut och jag har inte grattat min pappa, men jag är säker på att han har överseende. Han är vid det här laget ganska van vid att delar av familjen(läs speciellt mamma) inte alltid kommer ihåg hans bemärkelsedagar. Det är tur att det finns människor som Majken, som får agera stödfamilj på området ifråga. Det skulle nog aldrig falla in Majken att glömma pappas födelsedag, och det skulle inte förvåna mig om hon hade postat ett namnsdagskort till hans ära idag.
I morgon fyller Bellis år, bara en dag efter pappas namnsdag. Om hon hade fötts den 26 och varit en kille borde hon fått heta Torgny, i alla fall i andra eller tredjenamn. Men Herren gav oss en flicka, och saken blev liksom aldrig mer riktigt aktuell. Hur som helst, vill jag bara passa på att så här i sista minuten passa på att gratulera min pappa på namnsdagen. Hurra! Hurra! Hurra!

Tacksam!

I kväll sitter jag här och känner mig allmänt tacksam. Tacksam för Jesus. Tacksam för min man och mina barn, för mina föräldrar och svärföräldrar, för min bror och för alla mina svägerskor och svågrar, för Maggan och Göran, för min församling, för alla som jag tycker om och för alla som tycker om mig. Ibland kommer det bara ikapp en´, detta faktum att man nästan har det läskigt bra. I kväll var en sådan kväll. Avslutningsvis så är jag också tacksam för att det är lägdags nu, för vid det här laget börjar jag bli riktigt mosig.

Dagens Wilfrid

I stället för att tycka att Gud är omöjlig borde vi vara tacksamma över att han aldrig tappar modet. Gud känner oss. Han vet hur inkrökta vi är i oss själva och hur benägna vi är att göra vårt eget jag till centrum, även i vår kärlek. Han vet att, om han låter oss känna hans ljuva närvaro alltför tidigt och alltför länge, blir vi så belåtna med vår kärlek till Gud att vi tänker mer på den än på Gud. Ja, vi är så beskaffade att Guds ljuvlighet kan få oss att glömma Gud. Guds kärlek till oss tvingar honom att till synes dra sig tillbaka för att vår egenkärlek och stolthet inte längre ska ha något fäste. När egenkärleken inte får någon näring kan den till sist inte annat än att svälta ihjäl. Först när egenkärleken är död, och centrum har flyttat sig från människan till Gud, kan han utan risk meddela sig.

Vilken produktiv dag det ska bli!

Det riktigt pirrar i mig när jag tänker på allt vi kommer få ur händerna idag. Dagen är ännu ung, om än inte helt ny, och jag känner mig optimistisk. Nedan ser du projekten som toppar listan:

Prio 1: Få på dörrstoppar på alla, och då menar jag bokstavligen ALLA, dörrar och lådor som
ännu inte är säkrade.
Prio 2: Röja vårat sovrum, som sedan länge har varit husets skam. Vi flyttade in för två
och ett halvt år sedan, men har ännu inte hängt upp en enda tavla i rummet som
vi spenderar en tredjedel av dygnet i. Istället har högen med urväxta kläder, julpynt (från 2005), picknickkorg och all annan bråte som jag rensade ut från mitt 0,5 x 0,5 meter stora tvättrum för ett halvår sedan permanentat sig där. Men nu, idag, lördag, har tiden kommit att göra upp.
Prio3: Vardagsrummet behöver sig också en omgång. Strandtältet, dem meterhöga tidningstravarna, de förhatliga inkompletta sällskapsspelen med alla sina miljoner beståndsdelar och allt annat löst som egentligen inte hör hemma i ett vardagsrum ska ut. Bort. Väck.
Prio 4: Barnen! Barnen måste ju så klart ha sitt! Vi drar väl till närmsta hälsokostbutik och fyller påsarna med yoghurtnötter, torkade aprikoser, dadlar och annat som barnen tyckerså mycket om att festa på. Eller så åker vi till macken och köper godis. Får se vad det blir.
Prio 5: Idag måste bara måste vi köpa snygga krokar till badrummet så att det blir klart någon gång. Det här kan vi inte skjuta på längre! Kanske vi kan ta en liten inredningsrunda och kolla vad Bauhaus, Indiska, Sahléns och de andra har att erbjuda.

Det här var toppen på våran Att-göra-lista. Jag undrar just vad klockan kan tänkas vara. Klockan är 15.13. Jaha... Vi får väl se när stan stänger... Det kanske var lite orealistiskt det där med inredningsrundan. Högen i sovrummet har ju legat och mognat ett par månader redan, så vilken skillnad gör ett litet dygn (eller två) till? Och barnen tycker ju att det är så kul att ha det där strandtältet uppspännt mitt i vardagsrummet nu när det är vinter. Det är ju faktiskt deras sportlov, så... jag låter det stå ett tag till. Barnen kan ju leka att de är på chartersemester. Då säger det sig ju självt att om man låter tältet vara kvar är det ju ingen idé att börja rota i sällskapsspel och gamla tidninghögar. Äh, lika bra att dra och köpa godis med en gång. Det är ju trots allt lördag idag.

Dagens Wilfrid

"Det finns så mycket av flykt i vår strävan efter ett 'andligt liv'. Flykt från den konkreta och till synes banala verklighet som är fylld av Guds närvaro. Flykt till en articifiell tillvaro som motsvararvåra idéer om fromhet och helighet, men som inte rymmer Gud. Så länge vi själva vill bestämma var vi vill finna Gud behöver vi inte befara att möta honom! Vi möter bara oss själva, en retuscherad utgåva av oss själva".

Faktaruta om springmask

Springmask - ovanlig men ofarlig tarmparasit som orsakar intensiv klåda i stjärten. Klådan orsakas av att springmask som lever i tarmen tar sig ner mot ändtarmsöppningen för att precis utanför öppningen lägga sina ägg, där de också kläcks. Maskarna är vita, trådtunna och centimerlånga.

Klådan och skammen

I en villa norr om Uppsala sitter en fyrabarnsmamma och pustar ut efter en lång dag. Hon har valt att vara anonym, men vill ändå berätta sin historia i hopp om att kunna hjälpa andra läsare. Vi kan, rent hypotetiskt, kalla henne Agda-Magda. Här är hennes skakande berättelse om klådan och skammen. Det hela börjar en helt vanlig kväll. Hon sitter i soffan och läser, men blir gång på gång störd av att det kliar i baken. Det kliar, kliar kliar för att sedan klia ännu värre. Plötsligt slår insikten ner och hon förstår plötsligt det hon inte vill förstå.

Trots att hon aldrig tidigare i sitt 32 åriga liv har haft mask, inser hon bortom varje tvivel att hon inte längre är ensam i sin kropp. Eller i alla fall bortom nästan varje tvivel... Så för att undanröja det där sista frågetecknet fattar hon mod och går mot badrummet. Med sig har hon en ficklampa och en liten spegel. Hon släcker taklampan och tänder ficklampan. När Agda-Magda kommer så här långt i sin berättelse tystnar hon plötsligt. Hon är blek, och fastnar med blicken i tomma intet. Det är som om hon hoppas på att någonstans därute finna den kraft hon behöver för att kunna fortsätta sin redogörelse. Fortsätta att berätta om det svåra, fastän det gör ont. Och det gör hon. Osentimentalt och utan omskrivningar berättar hon om den fasansfulla upptäckt som hon kommer att göra. I sin egen spegelbild ser hon en centimeterlång mask frimodigt valsa runt, som vore den inbjuden och betald för att rädda en tråkig firmafest. "En blott 1 centimer lång organism, och ändå lyckades den montera ned min mänskliga vardighet på bara några minuter". Agda-Magdas kinder är rosiga när hon berättar, och engagemanget är inte att ta miste på. Katastrofen var ett faktum, så vad gör man då?

"Ja, vad gör man då? kontrar Agda-Magda dröjande. Man kontaktar alla man har varit i kontakt med eller kommer att komma i kontakt med under dagen och berättar om vad som faktiskt har hänt. Reaktionerna låter inte vänta på sig, och inte heller varierar de särskilt mycket. De varierar faktiskt inte alls. Man möts uteslutande av fniss, skratt och gäckande kommentarer, även av närstående där man kanske väntade sig en annan förståelse. Den enda som tog mig på allvar, fortsätter Agda-Magda, var damen i kassan på Apoteket. Hon berättade men hög, klar röst för mig (och indirekt också alla andra som stod i kö efter mig) VAD MAN SKA TÄNKA PÅ NÄR MAN BEHANDLAR SPRINGMASK. Hon hann t.o.m. underrätta oss alla om att AVFÖRINGEN FÄRGAS RÖÖÖD AV BEHANDLINGEN. Det hela var vansinnigt genant, men hon skrattade i alla fall inte åt eländet".

Agda-Magda är trött efter att ha tvättat hela dagen, detta som ett led i att förhindra att ytterligare maskägg ska kläckas och så smitta andra familjemedlemmar. Vår intervju lider mot sitt slut, men innan våra vägar skiljs är det en sista fråga som hänger i luften som bara måste få sitt svar: Varför berättta? Varför hänga ut sig själv på det här sättet? Svaret kommer omedelbart och utan omsvep: "Jag vill att folk ska veta att det här är hard core reality i Sverige, idag, 2007. Det här är den osminkade verkligheten för tusentals och åter tusentals barnfamiljer i vårat land. Politikerna talar om trygghet och garantier, men här går ingen säker". Med det är vår tid ute, och vi lämnar Agda-Magda och hennes maskar åt sitt öde. Men vänta lite... kliar det inte lite i baken...?

Storflickor på vift!

Bell och Ninni fick den förträffliga fördelsedagspresenten att följa med moffa ner till Gällstad med omnejder. I resan ingick en nostalgitripp till Sparsör, besök på C´de, ett utdraget stopp på Lager 157 (som grävde ett stort hål i moffarns plånbok)och pytt i panna till kvällsmat. Moffarns pastorala färdigheter sattes på prov mer än en gång under resan då tårarna rann lite nu och då, men han avgick med betyg väl godkänt när resan väl var i hamn. Flickorna var lyriska när de kom hem, och sedan höll de modevisning för sin mor som pågick lääänge. Många nya kläder alltså, och en hel hög erfarenheter rikare. Puss och kram Pappa!

Dagens Wilfrid

Jag har den senaste tiden läst en fantastisk bok som verkligen har berört mig. Den heter "Mitt liv i dina händer" och är skriven av Wilfrid Stinissen. Tänkte ett tag framöver berika min blogg med lite citat ur denna fantastiska bok. Boken är i sin tur full med citat ifrån andra gudsmänniskor, men jag hade inte tänkt att vara så ambitiös att jag alltid anger vem citatet kommer ifrån. Om man känner att man behöver veta det kan man ju alltid läsa boken, och så få reda på det den vägen. Det här lilla inslaget kommer att gå under överskriften "Dagens Wilfrid", men inte heller här kan jag garantera att det blir strikt dagligt. Det får bli vad det blir, helt enkelt. Dagen citat är i alla fall som följer:

"För var och en av oss finns det en bägare som Fadern bjuder oss att dricka. Vi har svårt att känna igen den som Faderns bägare, eftersom en stor del av bägarens innehåll kommer från människor. Ändå är det Fadern som ber oss att dricka den bittra drycken. Så var det för Jesus och så är det för oss. Gud har allt i sin hand. Ingenting befinner sig utanför hans inflytelsesfär, ingenting kan kullkasta hans planer."

Precis som förr i tiden

Mannen är på Fyrishov med de stora, och de små snusar i sina sängar. Lala somnade in på nolltid med god hjälp av en febertopp på 39,8. Boppe har härjat fritt hela dagen med undantag av en power nap på knappa 30 minuter, så hans insomning var också ganska smärtfri. Så nu sitter jag här i ett tyst hus och lyssnar till mina egna tankar. Det har verkligen sin charm, det här med att höra sig själva tänka. Som ett led i det här med att njuta av tysnaden och hitta lugnet i en hektisk tid har vi upptäckt det här med att tända ljus. Jag har egentligen aldrig riktigt njutit av levande ljus förut. Det känns bara som att jag ska glömma dem, eller att någon av flickorna ska luta sig över dem och bränna upp sitt fina hår. Men nu eldar vi stearinljus som andra eldar pellets. Men vi behöver allt mys som går att uppbringa, det har vi insett.

Boppe har i stort sett frångått det här med att hälla ut livsmedel (om man bortser från dagens middagsmat och en förpackning mannagryn), för att i stället slå sig in på en ny bana: toalett-banan. Han har drabbats av ett slags toalettpatos som tar sig de mest vidriga uttryck. Jag har tappat räkningen på alla de gånger jag har hittat honom plaskande i vattenklosetten med diverse tillhygg i handen; tandkräm, kläder, tandborstar och andra saker som man hittar på en toalett. Att han inte har insjuknat i kolera är för mig ett mirakel med tanke på alla bakterier som han måste ha fått i sig. För att ta det hela ett steg vidare har han även sett det som sin uppgift att avlasta mamma med tvätten. Gång efter annan har jag de senaste dagarna hittat honom uppflugen på toaletten, fullt upptagen med sitt vardagsslit att tvätta närmsta handduk eller någon kvarglömd tröja i handfatet. Precis som man gjorde förr i tiden! Nu har vi löst det hela tillfälligt med att bygga upp en barrikad av 30 kg överblivet kakel utanför vardera toadörr. Stark är han, men inte så stark.

Att spara eller att inte spara

Vi står som familj just nu inför en massiv utmaning. Vi är (mer eller mindre) alla samlare, och har kommit till en punkt då vi samlat så mycker saker att vi börjar få svårt att få plats själva. Det enda raka just nu vore att köra hit en kontainer och hiva ungefär två tredjedelar av alla våra tillhörigheter. Att ens fantisera om ordning innan vi gör något väldigt drastiskt åt vår situation är orimligt. Jag inser att det är så, men ändå...

Min svägerska har drabbats av samma insikt. Hon fick ved på elden av en bok som heter något i stil med "Var sak på sin plats - och resten slänger man". Den innehåller en mängd praktiska råd om hur man bäst ska organisera sina saker och peppar läsaren att göra sig av med det skrot den egentligen inte behöver. Den är en en svidande uppgörelse med dubletter och garderande i allmänhet, och med det nostalgiska tänkandet i synnerhet. Författaren hävdar bestämt att minnen har man inom sig, i minnet, inte i en hög med gamla saker som man aldrig kommer ha någon praktisk användning av.

Jag, som sitter här med prylar upp till armhålorna, borde sänka mitt huvud i ödmjukhet och hälsa den här boken som en alkoholist hälsar Länkarna. Vårt stökiga hem är bevis på att jag har fel. Ändå känner jag detta behov av att opponera mig.

Jag är sprungen ur en samlerska som i sin tur är sprungen ur en annan samlerska. Min mormor hade fler prydnandsaker än vad man hittar på den mest välsorterade Cervera-butik. Fria ytor var något som varken existerade eller eftersträvades i hennes hem. Min mamma sparade varje liten strumpa som jag och min bror hade på oss. Varje velourdress, varje urtvättad liten tröga arkiverades omsorgsfullt för att sedan bo i förrådet en bra tid framöver. Hon gick t.o.m. så långt att hon sparade mina trosor. Där har jag så här i efterhand låtit henne veta att hon faktiskt gick för långt. Men velourdressarna, de urtvättade tröjorna, de gula lära-sig-gå-skorna med öljetter i, de tackar jag henne för att hon sparade! Kultkläder från 70-talet som andra föräldrar köper dyrt till sina små på E-bay finns i mängd och parti till mina barn. Allt för att en kvinna hade svårt att slänga för 25 år sedan.

Visst har man minnena inom sig, men vad är det som väcker minnena till liv? Det är min jordgubbsdocka från 81, skrivböckerna från trean, den skamligt fula lila jackan som jag aldrig passade i, men ändå älskade, som får mig att komma ihåg det som jag faktiskt minns. Och ska man vara botttenlöst ärlig så ryms det t.o.m. lite nostalgi i de där höga nylontrosorna med ank-motiv på. Men det det är mer än vad jag vill tillstå inför mamma.

Min man är smart, och har har så alltid varit. En gång när han var liten och de var ute i båten fick han bajsa rakt ut i böljan blå. Toapappret var slut, varför hans kalsonger fick fylla denna ädla funktion. När hans mor sedan ville låta kalsongerna dö en sjömans död, brast den lille pojken ut i gråt och sade: "Men mamma, jag har ju så många minnen i dem!". Inte konstigt att vi föll för varandra!

Naturkraften Boppe

I en intervju som jag såg med Hillary Clinton en gång kallade hon sin man för "a force of nature". Uttrycket stämmer väl in på min yngste. Det är för mig ett mysterium hur så mycket energi har lyckets komma ur två så förhållandevis oenergiska människor. Dryga ett och ett halvt år gammal är han en orkan, och just nu följer en hel del ödeläggelse i hans spår. Igår koncentrerade han sina krafter på att hälla ut alla livsmedel han kom över; ett paket mannagryn, ett paket Start, vällingburken, saltkaret, Almondy-tårtan, jättepåsen med kanelbullar och yoghurten fick alla sätta livet till. Jag dammsög inte mindre än fyra gånger igår, och ändå ser vårat hem ut som om ingen har städat sedan millenieskiftet.
Jag får väl trösta mig med att han verkar ha president-virke i sig. Jag kanske borde mejla Hillary och fråga hur Bill var som liten, om det var så att hans mamma dammsög ofta. Och om han inte vill bli president så har jag en back-up plan i bakfickan. Nästa gång Barsebäck kärvar ringer jag och erbjuder dem att låna Adam, dyrt så klart och bara över dan´. De kan säkert komma på något smart sätt att utvinna all den där energin som rister i honom. När de väl har gjort det garanterar jag att större delen av Mälardalens strömförsälning säkrad.

Varav namnet?

Mitt favoritnamn var länge Postkodsmiljonären. Men så dök Postkodspingu upp, och jag var helt såld. Med sin internationella klang (avsaknaden av å,ä,ö känns internationell) petade det helt enkelt ner Postkodsmiljonären från tronen, och får hädanefter pryda namnet på denna blogg.