Jag undrar ibland varför jag känner mig så levande när jag gör ansvarslösa saker. Saker som att köra alldeles för fort med den lilla bilen (the little dead animal), eller att ränna runt på Liseberg tillsammans med man och barn i ösregnet helt utan regnkläder får mig att känna mig så glad och fri. Det är inte så att jag känner mig ofri och ledsen i vanliga fall, absolut inte (i alla fall inte för det mesta). Det är mer på det planet att jag får en liten kick av att göra småknäppa saker, lite som en bankrånare, fast i en mildare tappning.
Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.
Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.
Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.
Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.
En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det blir roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.
Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.
*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.
*Liseberg fylls av vuxna människor i lila
regnponchos med gröna kaniner på. Det ser roligt
ut.
onsdag 20 juni 2007
söndag 17 juni 2007
Ett nej kommer lastat med övertygelse
Jag sade att jag hade begravt tankarna på ett sundare liv tills vidare, men man kan ju undra. Ikväll var vi där igen. Efter att ha analyserat våra matvanor kom vi fram till att det inte är främst där skon klämmer. Vi inser att vi borde röra på oss någon gång emellanåt, helst regelbundet och allra helst varje vecka. Men det ser mörkt ut. Här är ett litet fragment av min och makens konversation.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
torsdag 14 juni 2007
Barbados-Lala
Idag klippte jag Lala. Det går snabbt, för trots sina snart 4 år växer det lilla barret ganska sparsamt och ojämnt . Vissa delar växer faktiskt inte alls. Min taktik har därför varit att hålla det ganska kort så att hon fortast möjligt ska få ner någorlunda jämna längder. Det första målet är att hennes frisyr ska påminna om något som liknar en page, men idag sabbade jag nog det hela ganska illa. När jag var färdig med klippningen såg hon lite ut som en övervintrande synthare, men allra mest som Barbados-Magnus. Samma färg, samma virvel, samma slags lugg... Inte för att jag har något personligt emot honom, men det var ändå inte vad jag hade tänkt. Så förlåt Lala! Nästa gång ska jag inte ta så mycket...
Öppet brev till Expressens Carl-Magnus Fagerholm
Lite tidigare ikväll, ungefär när vi borde varit i full färd med att lägga barnen, satt jag och mannen och slöade i soffan. Han läste en smått otrolig artikel i Expressen om en pappa som blev så chockad när hans sambo födde barn i bilen att han svimmade och körde i diket. Det var verkligen en sensationell läsning, och maken började högläsa för mig för att slippa ha mig hängandes över axeln. När han kommer till stycket där det står "När huvudet ploppat fram är det en halvmil kvar till sjukhuset..." avbryter jag honom. Jag konstaterar utan minsta uns av tvekan att den här artikeln, den har en man skrivit. Och visst var det så.
Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.
Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.
Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".
I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".
Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.
Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.
Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.
Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.
Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".
I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".
Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.
Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.
tisdag 12 juni 2007
Mysteriet med den nya trivselvikten
Nu har jag gått omkring och tänkt på min kropp - igen! Jag har förvisso avhandlat det här ämnet i ett tidigare inlägg, men jag känner ändå ett behov av att närma mig det - igen. Sedan barn nummer fyra anlände har min kropp inte riktigt hittat till sitt ursprungliga startfält, rent viktmässigt talat. Fem små trivselkilon har ihärdigt klarat sig fast vid min bål som en icke simkunnig klamrar sig fast vid sin livboj mitt ute på ett stormigt havet. Fem små pannor tyckte att det var så trevligt att ha en tillhörighet, och själva tillhörigheten, det var jag. Men så har jag tänkt för mig själv, att "äsch, de får hållas. Tids nog så tröttnar de säkert. Rätt var det är så rinner de av mig av bara farten som de alltid har brukat göra...", och så har jag firat mig själv med ytterligare ett smörat digestive kex med ost på, och det har alltid kännts lika rätt. Men den här gången verkar naturen vilja annorlunda.
Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.
När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.
Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.
Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!
Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.
Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.
Jag blir 33 år i sommar, och jag har aldrig bantat eller gått på någon diet. Det är ofattbart men sant. Fram tills det att jag fyllde 20 var jag en gänglig ben-get utan vare sig muskelmassa eller underhudsfett att tala om. Jag moffade i mig så mycket mat och godis som jag bara orkade, jag bad till Gud att han skulle göra ett under och sakta ner min förbränning. Bönesvaret kom så småningom, men dock från något oväntat håll.
När jag började äta p-piller just innan bröllopet förklarade min gynekolog att det fanns vissa biverkningar. "Det kan bli så att du kan komma att gå upp lite i vikt", sade hon och gjorde en konstpaus som för att vänta in min reaktion. "Men det är ju helt fantastiskt! Menar du verkligen det?", utbrast jag. Glädjetårar brände innanför ögonlocken på mig - äntligen skulle jag få gå upp i vikt! Gynekologen gav mig en förbryllad blick, och konstaterade att det var en ovanlig reaktion som jag just gav uttryck för. Idag, 13 år senare och exakt 13 kg tyngre, kan jag tycka att min reaktion där på vårdcentralen var lite överdriven. Men vid den tidpunkten kom också att ett par extra kilo som en dyrbar skänk ifrån ovan.
Efter första graviditeten ändrades dock saker och ting, och helt plötsligt kunde jag gå upp i vikt som alla andra. Jag gick aldrig ner alla grav-kilona, men det var heller inget mål. Det tog sin lilla tid, men rätt vad det var så hittade jag en ny trivselvikt, allt utan någon egentlig ansträngning. Levis-jeansen från pro-barn tiden förpassades till Luther-hjälpen, och jag införskaffade mig ett par nya vänner från Filippa K, denna gång i stretch.
Nu står jag återigen inför samma situation. Historien upprepar sig, och jag påminns om att inget är nytt under solen. Jag har väntat tålmodigt i inte mindre än två år, men de här extra-pannorna verkar ha slått ner sina bopålar, och det djupt. Frågan jag har ställt mig de senaste dagarna är om detta tillägg till min kropp, detta påslag, faktiskt är något som ska vara. Tänk om det är Ödet som vill att jag ska väga 5 kilo mer (och här vill jag tillägga att jag inte tror på ödet i några andra sammanhang). Tänk om det är meningen är att jag ska omfamna den här utökningen av mig själv. Jag menar, även om inte jag gör det så kommer i alla fall min man (tillsvidare) att få göra det. I vilket fall har jag svårt att förlika mig med tanken på att jag helt plötsligt ska börja motionera regelbundet och äta rätt, när jag inte har behövt göra det hittills. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara; att jag utöver alla krav som följer med att vara vuxen nu också skulle vara dömd till ett liv i asketism och näringsmässig relevnad. Ett sådant scenario känns... utopiskt!
Vad blir i sådana fall nästa steg? Ska jag börja orientera på helgerna? Eller dricka vatten när jag blir godissugen? Eller varför inte börja sopsortera, nu när kravodjuret ändå är satt på fri fot? Jag blir matt av bara tanken.
Idag luftade jag mitt vikt-resonemang med mamma. Jag anförtrodde henne att jag funderade på att fira min nya trivselvikt med ett par nya jeans som inte skär in så smärtsamt i midjan som de gamla gör. Hon tittade på mig, i alla kärlek förstås, och konstaterade torrt att hennes viktuppgång började skena när hon bytte ut sina jeans mot stickade kjolar med resår i midjan. Det förstås... Men vem har egentligen sagt att man behöver byta ut jeansen mot stickade kjolar? Är det inte så enkelt, att om man bara köper jeans i en storlek större så är problemet löst?På så sätt får man ut det bästa av två världar : bibehållen bekvämlighet och ett par nya jeans! 2000-talets kvinnliga svar på Sherlock Holmes har talat, och hon önskar alla er därute en riktigt härlig, livsbejakande dag.
Dagens Message
"Don't pick on people, jump on their failures, criticize thier faults - unless, of course, you want the same treatment. Don't condemn those who are down, that hardness can boomerang. Be easy on people, you'll find life a lot easier. Give away your life, you'll find life given back, but not merely given back - given back with bonus and blessing. Giving, not getting, is the way. Generosity begets generosity." Luk 6:37-38
söndag 10 juni 2007
Hagen från himmelen
Härom dagen ringde Madde, min svägerska, och hon kvittrade. "Jag ringer för att berätta att vi äntligen har hittat hem", sade hon. " Äntligen har jag hittat en plats där vi inte sticker ut, ett ställe där vi verkligen kan slappna av och bara vara". Fibrilt sökte jag i min hjärnas kartotek för att komma på var en sådan plats skulle kunna vara. Jag menar, finns det verkligen en fysisk plats i Sverige där man inte sticker ut när man har fyra barn med ett spann på 5 1/2 år från den äldste till den yngste? Det var mer än jag visste. Längre än så hann jag inte i mina funderingar förrän hon släppte bomben. "Vi har suttit i en kohage hela eftermiddagen, och det var helt underbart. Du borde också ha en kohage, med stängsel och allt", fortsatte hon. "Fast, det är klart. Du har ju faktiskt en fårhage utanför knuten. Den borde du använda dig av..." Och på den vägen är det.
De senaste dagarna har jag tillbringat varje ledig stund med min son i den utrymda fårhagen utanför vårt hus. En gigantisk lekhage har börjat ta form, och helt plötsligt kan jag tänka på sommaren utan att få spänningshuvudvärk. Pappa, Peter och Jocke har backat upp visionen till 100%, så nu finns där en liten grind, en stor hög med sand, en maffig grävskopa i hårdplast och två Baden-Baden stolar. Det senaste tillskottet var en pool i form av en båt som Boppe fick av farmor och farfar idag. Närmre tusenårsriket än så här kommer man inte, i alla fall inte om man har en rymningbenägen 2-åring.
De senaste dagarna har jag tillbringat varje ledig stund med min son i den utrymda fårhagen utanför vårt hus. En gigantisk lekhage har börjat ta form, och helt plötsligt kan jag tänka på sommaren utan att få spänningshuvudvärk. Pappa, Peter och Jocke har backat upp visionen till 100%, så nu finns där en liten grind, en stor hög med sand, en maffig grävskopa i hårdplast och två Baden-Baden stolar. Det senaste tillskottet var en pool i form av en båt som Boppe fick av farmor och farfar idag. Närmre tusenårsriket än så här kommer man inte, i alla fall inte om man har en rymningbenägen 2-åring.
Dagens Message
"To you who are ready for the truth I say this: Love your enemies. Let them bring out the best in you, not the worst. When someone gives you a hard time, respond with the energies of prayer for that person. If someone slaps you on the face, stand there and take it. If someone grabs your shirt, giftwrap your best coat and make a present of it. If someone takes unfair advantage of you, use the occasion to practice the servant life. No more tit-for-tat stuff. Live generously." Luk 6:27-30
onsdag 6 juni 2007
Folkdräktens mysterium
Jag försöker att förstå, men jag förstår ändå inte. Folkdräkten är och förblir en gåta för mig.
tisdag 5 juni 2007
Bingolotto-sår.
Jag följer en enda TV-serie, men den följer jag också slaviskt. House, som serien kallas, handlar om en cynisk och arrogant läkare som är jättesmart och som inte bryr sig om sina patienter. Trots upprepade självanalyser har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på varför jag har fastnat så totalt för just House. Det är egentligen riktigt märkligt, eftersom att jag har svårt både för sjukhusmiljöer och arroganta sprättar i vit rock. Men nu är det som det är i alla fall. Klockan 21.00 varje tisdagkväll sitter jag andäktigt bänkad framför TV:n, i spänd förväntan över vad som kan tänkas hända det här avsnittet. Vem ska House förolämpa idag, och på vilket sätt? Kommer patienten att störtblöda, eller kommer hon att krampa? Och mest av allt ser jag så klart fram emot att se hur House med sin knivskarpa slutledningförmåga ska lyckas lösa kvällens gåta och så rädda livet på patienten som han grundläggande struntar i. Ikväll var inget undantag, men vilken kalldusch det blev...
Bingolotto. Det var Bingolotto, av alla program, på bästa House-tid. Jag som fortfarande håller på att läka efter att någon galning på TV4 beslöt att lägga en dam-handbolls match just då som Gregory House vanligtvis rör om i grytan på universitetssjukhuset i Boston. Det var flera månader sedan, men jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Jag klarar inte av Bingolotto, inte under några omständigheter. Jag har aktivt försökt att komma på ett program som engagerar och berör mig mindre, med jag kommer inte på ett enda. Jag tittar hellre på japanska stillbilder än att ge en timme av min tisdagkväll åt Bingolotto. Så när jag upptäckte det förhatliga programbytet blev jag så klart fullständigt bestört och började kallsvettas långt ner på ryggen. Istället för Hugh Laurie, Omar Epps, Lisa Edelstein och Jesse Spencer hittar jag... Rickard! Där satt Rickard i vit kavaj och pladdrade, och i bakgrunden skymtade en stiliserad bild av en cerise gris. Det kändes så fördummande, och jag blev matt och mådde lite illa av alltihop. Nu sitter jag här och försöker hitta fast tisdagkvälls-mark under mina fötter. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kommer att repa mig. Tids nog kommer jag förmodligen att göra det, för tiden läker alla sår. Även Bingolotto-sår.
Bingolotto. Det var Bingolotto, av alla program, på bästa House-tid. Jag som fortfarande håller på att läka efter att någon galning på TV4 beslöt att lägga en dam-handbolls match just då som Gregory House vanligtvis rör om i grytan på universitetssjukhuset i Boston. Det var flera månader sedan, men jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Jag klarar inte av Bingolotto, inte under några omständigheter. Jag har aktivt försökt att komma på ett program som engagerar och berör mig mindre, med jag kommer inte på ett enda. Jag tittar hellre på japanska stillbilder än att ge en timme av min tisdagkväll åt Bingolotto. Så när jag upptäckte det förhatliga programbytet blev jag så klart fullständigt bestört och började kallsvettas långt ner på ryggen. Istället för Hugh Laurie, Omar Epps, Lisa Edelstein och Jesse Spencer hittar jag... Rickard! Där satt Rickard i vit kavaj och pladdrade, och i bakgrunden skymtade en stiliserad bild av en cerise gris. Det kändes så fördummande, och jag blev matt och mådde lite illa av alltihop. Nu sitter jag här och försöker hitta fast tisdagkvälls-mark under mina fötter. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kommer att repa mig. Tids nog kommer jag förmodligen att göra det, för tiden läker alla sår. Även Bingolotto-sår.
måndag 4 juni 2007
Jag har bestämt mig - igen
Den 10 juni är det exakt en månad sedan jag bestämde mig för att börja mitt nya, sunda liv med regelbunda skogspromenader och 50 sit-ups om dagen. Den 10 juni är det också exakt en månad sedan mitt nya liv kom av sig. Nu har jag bestämt mig igen, men den här gången har jag bestämt mig för något helt annat.
Mitt nya löfte innebär att jag inte ska motionera alls. Nichts. Uberhaupt nicht. Kein motionieren. Kein laufen im Wald. Kein schnell schwimmen im Bassäng. När jag verkligen vill övertyga mig själv eller någon annan om något speciellt, brukar jag använda mig av det tyska språket. Jag vet inget annat språk som besitter samma tyngd och beslutsamma snärt. Det har t.o.m. hänt att jag har använt det i barnuppfostrings-sammanhang när jag har kännt att nu, nu måste barnen verkligen lyda. Då har jag sagt samma sak som innan, fast översatt det hela till tyska och talat med mörkare röst. Men det har liksom inte riktigt funkat; de har mest bara tittat frågande på mig, kanske mycket beroende på att ingen av dem talar just tyska. Effekten som jag var ute efter, själva mamma-verkar-mena-allvar-nu-är-det-bäst-att-vi-stramar-upp-oss-effekten, den liksom uteblev. Men här på bloggen känns det som att mina tyska tillrop faktiskt fungerar. Hur som helst. Det jag vill ha sagt är att mitt nya liv egentligen bara är en naturlig fortsättning av mitt gamla liv, som det var innan jag gjorde det ödesdigra avsteget den 10 maj.
Jag har beslutat att mitt liv ska få fortsätta att vara ett liv utan motion, i alla fall tills vidare. Jag trivs med det så, och jag har efter moget övervägande kommit fram till att det är så jag vill ha det. I nuläget känns det som det enda rätta och riktiga. För hur idiotiskt är det inte att frivilligt utsätta sig för raska skogspromenader med en tungt lastad dubbelvagn när man inte gör annat än att ränna efter barn dagarna i ända?
Var sak har sin tid, och nu är det tid att soffa och ta det lugnt i största möjliga utsträckning. Nu är det tid att värna om varje ledig sekund, och att verkligen värdesätta att man har en sittdel. Nu är det tid att äta kexchoklad så att man inte somnar ifrån alla barnen framemot eftermiddagen bara för att man inte sov sammanhängande på natten. Nu är det tid att dricka mängder med the, och att softa när man softa kan. Nu är det tid att läsa bra böcker, helst flera stycken samtidigt, de få tillfällen som ges. Jag menar: Varför slå knut på sig själv och bränna energi som man egentligen inte har? Det kommer ju en sommar även nästa år, då kan jag sasta på att bli Badflicka 2008. Om någon sedan skulle tycka att jag inte kvalar in efter att ha utsatt min kropp för fyra graviditeter så må det vara hänt. Den här sommaren ska i varje fall få vara en zon fredad från all form av organiserad motion. Allt annat vore vansinne.
Mitt nya löfte innebär att jag inte ska motionera alls. Nichts. Uberhaupt nicht. Kein motionieren. Kein laufen im Wald. Kein schnell schwimmen im Bassäng. När jag verkligen vill övertyga mig själv eller någon annan om något speciellt, brukar jag använda mig av det tyska språket. Jag vet inget annat språk som besitter samma tyngd och beslutsamma snärt. Det har t.o.m. hänt att jag har använt det i barnuppfostrings-sammanhang när jag har kännt att nu, nu måste barnen verkligen lyda. Då har jag sagt samma sak som innan, fast översatt det hela till tyska och talat med mörkare röst. Men det har liksom inte riktigt funkat; de har mest bara tittat frågande på mig, kanske mycket beroende på att ingen av dem talar just tyska. Effekten som jag var ute efter, själva mamma-verkar-mena-allvar-nu-är-det-bäst-att-vi-stramar-upp-oss-effekten, den liksom uteblev. Men här på bloggen känns det som att mina tyska tillrop faktiskt fungerar. Hur som helst. Det jag vill ha sagt är att mitt nya liv egentligen bara är en naturlig fortsättning av mitt gamla liv, som det var innan jag gjorde det ödesdigra avsteget den 10 maj.
Jag har beslutat att mitt liv ska få fortsätta att vara ett liv utan motion, i alla fall tills vidare. Jag trivs med det så, och jag har efter moget övervägande kommit fram till att det är så jag vill ha det. I nuläget känns det som det enda rätta och riktiga. För hur idiotiskt är det inte att frivilligt utsätta sig för raska skogspromenader med en tungt lastad dubbelvagn när man inte gör annat än att ränna efter barn dagarna i ända?
Var sak har sin tid, och nu är det tid att soffa och ta det lugnt i största möjliga utsträckning. Nu är det tid att värna om varje ledig sekund, och att verkligen värdesätta att man har en sittdel. Nu är det tid att äta kexchoklad så att man inte somnar ifrån alla barnen framemot eftermiddagen bara för att man inte sov sammanhängande på natten. Nu är det tid att dricka mängder med the, och att softa när man softa kan. Nu är det tid att läsa bra böcker, helst flera stycken samtidigt, de få tillfällen som ges. Jag menar: Varför slå knut på sig själv och bränna energi som man egentligen inte har? Det kommer ju en sommar även nästa år, då kan jag sasta på att bli Badflicka 2008. Om någon sedan skulle tycka att jag inte kvalar in efter att ha utsatt min kropp för fyra graviditeter så må det vara hänt. Den här sommaren ska i varje fall få vara en zon fredad från all form av organiserad motion. Allt annat vore vansinne.
Dagens Message
"...While he was eating dinner, a woman came up carrying a bottle of very expensive perfume. Opening the bottle, she poured it on his head. Some of the guests became furious among themselves. 'That's criminal! A sheer waste! This perfume could have been sold for well over a years wages and handed out to the poor.' They swelled up in anger, nearly bursting with indignation over her. But Jesus said, 'Let her alone. Why are you giving her a hard time? She has just done something wonderfully significant for me. You will have the poor with you for the rest of your lives. Whenever you feel like it, you can do something for them. Not so with me. She did what she could when she could - she pre-anointed me for my burial. And you can be sure that wherever in the whole world the Message is preached, what she just did is going to be talked about admiringly'." Mark 14:3-9
söndag 3 juni 2007
Igår ragata - idag lamm
Igår var jag rent kriminellt PMS-ig. Faktum är att jag inte kan minnas när jag sist var på så genomgripande dåligt humör. Det var som om jag hann passera både humörsvängningsstadiet och irritationsstadiet för att tillslut kraschlanda på folkilsk-stadiet - allt innan klockan ens hade hunnit bli åtta på morgonen. Vid två-snåret anförtrodde jag min make att jag helst av allt bara ville slå någon, hårt. Han såg inte ett dugg förvånad ut. Jag bar mig så illa åt på så många sätt att jag fann det för gott att inte gå in och reda upp varje enskilt felsteg. Det hade blivit alltför tidsödande. Istället sade jag bara "Förlåt för allt", lite som ett slags samlingsuttryck. Detta samlingsuttryck fortsatte jag att upprepa med jämna mellanrum under dagens lopp, ända tills jag nyktrade till från min hormonella snedtändning. Det var tyvärr inte förrän långt in på eftermiddagen.
Idag, däremot, har jag varit snäll som ett lamm. Det tycker jag i alla fall själv. Sett så här i efterhand är jag ändå glad att min svacka inträffade igår och inte idag. Idag har tre av våra fyra älsklingar haft halsfluss, och det är inget som har gått obemärkt förbi. Det har gråtits, gnällts och skällts i jämna intervaller, men så har de ju också mått allt annat än bra. När kvällen väl kom hälsade vi den med glädje. Det sista jag såg av min make innan jag gick in för att natta herr minsting var nästan lite rörande. Han satt lätt böjd över Tobbe Trollkarl-lådan som Ninni fick i födelsedagspresent, och plockade planlöst med de olika beståndsdelarna. Han såg matt och lite medtagen ut efter denna osedvanligt intensiva och krävande dag. När alla barnen var nattade tittade jag på honom och så citerade jag min svåger Andreas. "I kväll ska du få var i din egen zon på dina egna villkor", lovade jag högtidligt.
Efter att ha varit iväg en sväng och tvättat av bilen kom han hem igen, och han såg redan piggare ut. Nu står han och spelar el-gitarr i andra ändan av vardagsrummet, och jag tycker faktiskt att han ser ut att må riktigt bra. Jag gissar att många gånger är det det enda som behövs, att vi bara får vara i vår egen zon på våra egna villkor.
Idag, däremot, har jag varit snäll som ett lamm. Det tycker jag i alla fall själv. Sett så här i efterhand är jag ändå glad att min svacka inträffade igår och inte idag. Idag har tre av våra fyra älsklingar haft halsfluss, och det är inget som har gått obemärkt förbi. Det har gråtits, gnällts och skällts i jämna intervaller, men så har de ju också mått allt annat än bra. När kvällen väl kom hälsade vi den med glädje. Det sista jag såg av min make innan jag gick in för att natta herr minsting var nästan lite rörande. Han satt lätt böjd över Tobbe Trollkarl-lådan som Ninni fick i födelsedagspresent, och plockade planlöst med de olika beståndsdelarna. Han såg matt och lite medtagen ut efter denna osedvanligt intensiva och krävande dag. När alla barnen var nattade tittade jag på honom och så citerade jag min svåger Andreas. "I kväll ska du få var i din egen zon på dina egna villkor", lovade jag högtidligt.
Efter att ha varit iväg en sväng och tvättat av bilen kom han hem igen, och han såg redan piggare ut. Nu står han och spelar el-gitarr i andra ändan av vardagsrummet, och jag tycker faktiskt att han ser ut att må riktigt bra. Jag gissar att många gånger är det det enda som behövs, att vi bara får vara i vår egen zon på våra egna villkor.
Annonser i mitt huvud
Gång på gång kommer jag på mig själv med att tyst inne i mitt huvud formulera olika annonser. Det är något jag brukar roa mig med när jag kommer i trängda lägen. Jag tänker mig att om jag någon gång verkligen skulle få för mig att sätta in dem, så skulle jag förmodligen annonsera på Blocket, då jag verkligen älskar Blocket. Nedan återfinns två exempel...
"Liten, rultig, ljuslockig mänsklig mistlur väntar på att förgylla tillvaron ett par dygn för dig, du ansvarstagande medmänniska med väl utvecklat tålamod. Är söt som socker och omöjlig att inte älska. Briljerar gärna med sin outtömliga energireservoar och har sin ringa ålder (2 år) till trots redan hunnit ta svart bälte i vaknätter. Av- och påstängningsanordning saknas." Svar till "Törnrosa sov i 100 år - what about me?".
En annan annons som jag gått och filat på har sprungit fram ur våra semesterdiskussioner. Vi har efter mycket vändande och vridande kommit fram till att vi i princip bara har ett enda krav som vi inte kan tänka oss att göra avkall på. Det kravet sammanfattas ganska enkelt i ett enda ord: staket.
"Barnsäkert boende önskas hyras skamligt billigt av fyrbarns-familj där föräldrarna går på sparlåga. Du bör inte vara överdrivet rädd om dina möbler eller din DVD-samling då våra barn präglas av stark upptäckarlusta. Madrasserade väggar och golv ett plus. Sjötomt och tillgång till pool fullständigt ointressant, likaså närhet till eventuella sevärdheter - staket med låsbar grind ett måste. Det spelar absolut ingen roll var i Sverige du bor, om ditt hus ligger djupast in i den norrländska obygden eller om din lägenhet i markplan ligger i ett rivningshotat höghus i Rosengård - så länge det finns staket så finns det hopp." Svar till "Jag tror, jag tror på sommaren".
"Liten, rultig, ljuslockig mänsklig mistlur väntar på att förgylla tillvaron ett par dygn för dig, du ansvarstagande medmänniska med väl utvecklat tålamod. Är söt som socker och omöjlig att inte älska. Briljerar gärna med sin outtömliga energireservoar och har sin ringa ålder (2 år) till trots redan hunnit ta svart bälte i vaknätter. Av- och påstängningsanordning saknas." Svar till "Törnrosa sov i 100 år - what about me?".
En annan annons som jag gått och filat på har sprungit fram ur våra semesterdiskussioner. Vi har efter mycket vändande och vridande kommit fram till att vi i princip bara har ett enda krav som vi inte kan tänka oss att göra avkall på. Det kravet sammanfattas ganska enkelt i ett enda ord: staket.
"Barnsäkert boende önskas hyras skamligt billigt av fyrbarns-familj där föräldrarna går på sparlåga. Du bör inte vara överdrivet rädd om dina möbler eller din DVD-samling då våra barn präglas av stark upptäckarlusta. Madrasserade väggar och golv ett plus. Sjötomt och tillgång till pool fullständigt ointressant, likaså närhet till eventuella sevärdheter - staket med låsbar grind ett måste. Det spelar absolut ingen roll var i Sverige du bor, om ditt hus ligger djupast in i den norrländska obygden eller om din lägenhet i markplan ligger i ett rivningshotat höghus i Rosengård - så länge det finns staket så finns det hopp." Svar till "Jag tror, jag tror på sommaren".
Dagens Message
"Jesus said, ' The first in importance is, Listen Israel: The Lord your God is one; so love the Lord God with all your passion and prayer and intelligence and energy. And here is the second: Love others as well as you love yourself. There is no other commandment that ranks with these." Mark 12:29-31
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)