onsdag 20 juni 2007

Ett maskrosbarns bekännelse

Jag undrar ibland varför jag känner mig så levande när jag gör ansvarslösa saker. Saker som att köra alldeles för fort med den lilla bilen (the little dead animal), eller att ränna runt på Liseberg tillsammans med man och barn i ösregnet helt utan regnkläder får mig att känna mig så glad och fri. Det är inte så att jag känner mig ofri och ledsen i vanliga fall, absolut inte (i alla fall inte för det mesta). Det är mer på det planet att jag får en liten kick av att göra småknäppa saker, lite som en bankrånare, fast i en mildare tappning.

Förra helgen tog vi de två äldsta flickorna och drog till Liseberg. Lala och Boppe huserade hemma hos mormor och morfar för att vi för en gångs skull skulle kunna de stora flickornas behov styra lite mer. Det visade sig vara ett genialiskt drag; helgen blev blev otroligt lyckad, och Boppe såg till att hålla mormor och morfar raska och rörliga dygnet runt. Lala höll som väl var en något lägre profil än sin lillebror.

Den enda törnetaggen i helgens program var det faktum att vi hade lovat flickorna att åka till Liseberg. Eftersom att jag lider av nöjesparks-ångest var det lite jobbigt innan, men jag gjorde vad jag kunde för att hålla den i schack. Väderprognosen över Göteborg den dagen var regn och idel regn. Ändå var det något som fick oss att inte ta med regnkläder och paraplyer, tillbehör som annars kan vara ganska bra att ha när man vet att man ska vara utomhus i flera timmar. Ytterjackor och väskor lämnade vi också kvar i bilen. Vi var inte tvungna att ha med oss något (förutom lånböckerna, då), och bara det i sig kändes fullständigt revolutionerande.

Hela första timmen som vi var där gick jag med ett fåraktigt leende på läpparna. Det var en sådan fantastisk känsla att kunna röra sig fritt utan att ha med sig ostriskakor, blöjor och 15 olika ombyten till hela familjen beroende på hur vädret skulle falla ut. Vi köpte oss varsitt åkband, och sedan åkte vi tills det kändes som att popcornen ville vända och komma upp igen. Leendet stelnade dock något när regnet kom. Ösregnet som metrologerna hade förutsagt hällde ner utan uppehåll. Helt plötsligt var det inte längre lika lätt att tycka synd om alla dessa tungt lastade rullande basläger där föräldrarna nu var fullt upptagna med att få på sina barn deras regnkläder (sådana med svetsade sömmar). Vi tog skydd under en markis och sade till tjejerna att "snart slutar det regna", men det gjorde det inte. Efter ett bra tag i väntan ändrade vi taktik. Vi överlade och kom fram till att vi skulle ignorera regnet och åka de karuseller som måste åkas, trots ösregn.

Det hela urartade till en slags familjär Miss-wet-sweatshirt-tävling, och jag måste säga att jag var chockad över hur kul man faktiskt kan ha när man är på ett nöjesfält. Hela familjen skrattade upprepade gånger, trots att vi var fullständigt genomblöta och nerkylda. Det var en stark upplevelse, och jag tror nästan att den hade en läkande effekt på mig. Helt plötsligt kan jag tänka på Legoland och Grönan utan att ställa mig den där gamla vanliga frågan som alltid dyker upp i mitt huvud så här års. Frågan är ärlig och lyder så som följer: Varför berättar man för sina barn att ställen som Liseberg och Grönan finns? Varför gör man det egentligen, när ingen faktiskt tvingar en? Men så känner jag inte längre, och det är ett stort steg i rätt riktning.

En fråga kvarstår dock. Varför blir jag så glad av lite ansvarslöshet? Finns det en diagnos som föklarar allt? Bär jag på kriminella gener? Eller har det här behovet uppstått för att jag blev mamma så ung? Kanske var det så att jag var tvungen att växa up lite extra snabbt, så snabbt att jag aldrig riktigt hann leka av mig. Alla de här alternativen är troliga, men jag tror ändå inte att det är där det ligger. Jag tror att svaret står att finna i min barndom. Jag tror att allt går tillbaka till att jag växte upp i Borås, en erkänt tråkig stad. Om man bor i en tråkig stad får man se till att det blir roligt, det är liksom ingen idé att bara "hänga" och hoppas på att något rafflande drabbar en. Det är i en sådan miljö som man lär sig att uppskatta och glädjas över saker som fortkörning och att vara ute i regnet utan regnkläder. Jag är nog rätt och slätt ett maskrosbarn, född i Göteborg men uppvuxen i Borås. Jag tycker att det förklarar allt.

Fördelar med ett regnigt Liseberg: *Besöket kortas avsevärt.
*Köerna till åkattraktionerna kortas avsevärt.
*Liseberg fylls av vuxna människor i lila

regnponchos med gröna kaniner på. Det ser roligt
ut.

6 kommentarer:

Kärin sa...

Men oohh!
Menar du att ni var här i stan?! Utan att let me know? =(
Så trist.
Tänk, på fyra veckor har vi haft två(!) dagar av mulet o regn. Annars knallsol. Illa vald dag... =)

Therese H sa...

Kan tänkta mig att det var en kul syn att se Kespisarna i detta tillstånd. Kan tänka mig att P såg ut som Jesus nyuppstigen u r genesarets sjö...'=)

Agda-Magda sa...

Kärin!
Jag har tydligen missuppfattat hela erat upplägg. Jag trodde att ni var ute på stora vida havet och seglade hela tiden. Är ni inte det? Om jag hade vetat att du var så nära hade jag hört av mig. Lev väl kära du!

Therese!
HA!!! Så kul! Du anar inte hur rätt du hade. Vi borde ha tagit massa bilder, för imorgon ska han klippa sig. Jag överväger att ta hans hulda lockar och sälja dem på internet till högstbjudande. Tror du att det är en bra idé?

Berta Barsk sa...

Kjære Stina Stursk! :-)

Du skriver helt underbart - levende og morsomt! Det er så artig å lese bloggen din! Har blitt en trofast leser. "Fåraktigt leende"... Jeg ser det for meg! Ha, ha! :-)
Jeg kjenner igjen den deilige og befriende følelsen av å være en "uansvarlig mor" og ikke tenke på skift og mat! Hærlig! Det er ikke mer som skal til noen ganger! :-)
Klem klem fra meg.

Rodrigo sa...

Oi, achei teu blog pelo google tá bem interessante gostei desse post. Quando der dá uma passada pelo meu blog, é sobre camisetas personalizadas, mostra passo a passo como criar uma camiseta personalizada bem maneira. Até mais.

Kärin sa...

asså - nu är det hejdlöst länge sedan det skrevs nåt på den hära bloggen... du börjar bli värre än mig... ;)

 
gästbok och besöksräknare