Jag hade bestämt mig, det hade jag verkligen. Det enda kritieriet på min nya vinterjacka var att den skulle vara varm. Sak samma hur den ser ut, utseendet spelar ingen roll, ingen ser mig när jag går runt ute i obygden, resonerade jag för mig själv när jag satt i bilen på väg till Stadium.
Väl inne i butiken får jag syn på den på långt håll. Gubbrutan. Jag som älskar gubbrutor! Den ropar till mig, ömson bedjande, ömsom kommenderande. Jag har varit med om det så många gånger förut, och jag vet redan den stund jag styr mina steg mot den smäckra skaljackan att det kommer att sluta med ett köp som strider mot allt förnuft.
Men vänta lite nu. Den här jackan är ju inte varm. Nej, det må vara hänt, men den är ju gubbrutig. Jamen, jag kommer ju att frysa i den här jackan. Det är ju en vårjacka i vinterulvskläder, helt i avsaknad av både dun annat värmande material. Jag behöver dun på vintern. Min blodcirkulation räcker ju bara ner till knäna så här års. Jag sover som en upp-och-nervänd prinsessan på ärten på natten med så många lager bolster och flanell att min man knappt hittar mig när han kryper ner i sängen. Jag måste ha långkalsonger på mig även när jag uteslutande vistas inomhus. Det säger sig självt att en skaljacka inte är vad jag behöver. Då ropar den igen, och avbryter mig i mina förnuftiga funderingar. Jag lämnar affären 10 minuter senare, besegrad av en gubbruta.
Det som inte fick hända har hänt. Igen! Hur i hela friden gick det till? Hur svag får en konsument bli egentligen? Jag börjar soul-searcha, och efter en utförlig amatöranalys på alldeles egen hand får jag ljus över orsaken till mitt rubbade konsumtionsmönster.
Det är en arbetsskada, plötsligt ser jag det så klart framför mig. Självklart är det så att jackan som jag nyss köpte är ett resultat av att jag jobbat som inköpare under flera år. Jag har fått lära mig att estetik står över funktion, att det vackra vinner över det praktiska. Således är det en yrkesskada.
Nästa fråga blir osökt: borde jag anmäla det här till Försäkringskassan? Jag menar, som arbetsskada borde den väl rimligtvis hamna på deras bord, och det borde väl i sin tur resultera i någon form av ekonomisk kompensation. Det känns redan mycket bättre, och jag kommer på mig själv med att riktigt glädja mig över välfärdssamhället. Och om någon inte redan har lyckats lista ut vad jag kommer att göra med pengarna så kan jag avslöja det här och nu. Jag kommer att åka raka vägen till Stadiun och köpa mig en riktigt varm vinterjacka.
lördag 31 januari 2009
onsdag 21 januari 2009
Minnen från en presskonferens
Svägerskan och jag är på jobbresa långt-bort-i-stan. Efter en ganska intensiv dag kraschar vi slutligen i våra respektive sängar, och det är då det händer. Det där riktigt osannolika inträffar: Sara slår på TV:n.
Av alla kanaler som finns tillgängliga fastnar vi vid CNN -alla nyhetskanalers moder. Bush håller sin sista presskonferens, och vi sitter som fastklistrade vid rutan, andäktigt lyssnande till vad som verkar vara en ganska stukad man. Vi gör den sensationella upptäckten att det kan vara intressant med politik när man bara lyckas hålla sig ifrån att somna. Vi ser klart hela presskonferensen under tystnad och låter Bush tala till punkt innan vi stänger av.
Sedan tittar vi på varandra och inser det unika i det som just har hänt. Vi har tittat på nyheter. Vi har tittat på CNN. Vi har tittat på en politiskt betingad presskonferens. Och vi har gjort det helt frivilligt, utan något som helst yttre tvång.
Till slut bryter jag tystnaden och frågar Sara:
"Tycker du att vi ska ringa hem till våra män och berätta vad som har hänt? Att vi har tittat på CNN och sådär, menar jag..."
Sara funderar fram och tillbaka, utan att riktigt kunna bestämma sig för vad hon ska råda mig till. Det är så som det kryper det fram att hon aldrig tidigare har tittat på ett TV-sänt tal eller en TV-sänd presskonferens med president Bush. Sedan skrattar vi båda hjärligt åt det hela, speciellt jag. Åh, vad jag skrattar, men efter ett tag verkar skrattet fastna i halsen. Någonstans känns det som att det klingar lite falskt, och det är då som det slår mig: Det har faktiskt inte jag heller gjort...
söndag 4 januari 2009
2009 - tandens år
Ett nytt år ligger framför oss, en helt onödig upplysning som jag ändå inte för mitt liv kan låta bli att droppa. Lika lite som barnmorskan kan låta bli att säga: "Livets träd", och hålla upp den sladdriga enrummare som bebisen just frigjort sig ifrån, lika lite kan jag hålla mig ifrån att stanna upp och reflektera inför det faktum att vi nu får byta åttan mot nian.
Jag är en sådan obotlig sucker för allt som har med historiens vingslag att göra. På spridda ställen i huset förvarar jag gamla almanackor med tandläkartider, läkartider, avresetider, föräldramötestider och andra tider mer eller mindre nitiskt uppförda. Inget mer djuplodande än sånt man vanligtvis för upp i sin kalender finns nedskrivet där, likväl är de näst intill omöjliga att kassera vid årets slut. Jag har själsliga band till mina almanackor. Och ja, det finns säkert hjälp att få, hjälp ut ur den här typen av tvångmässigt beteende. Kanske finns det någon form av öppen mottagning där jag kan söka vård och finna stöd i likasinnade.
I stora drag ser mina önskningar och målsättningar ganska lika ut från år till år. Att få vara mitt i Guds perfekta vilja med allt vad det innebär, att vara en så god hustru och mor som möjligt är, att få betyda något för andra och att få se en och annan dröm gå i uppfyllelse är självklart sådant som toppar listan. Utöver det har jag något helt annat som jag sträcker mig efter. Måtte jag när 2009 är över kunna se tillbaka på året och konstatera att jag infriade detta specifika löfte.
I Kina har man för vana att uppkalla åren som kommer och går efter olika djur. Grisens år är ett exempel, apans år ett annat. Eftersom jag inte är någon större djurvän, så känns inte just det här med "djur-benämningarna" helt naturligt för mig. Däremot så klingar "2009 - tandens år" helt naturligt i mina öron.
Jag har en mardröm som återkommer med jämna, om än inte täta, mellanrum. I drömmen vaknar jag och upptäcker till min fasa att alla mina tänder är lösa. Inte en enda tand sitter fast som den ska, alla går de att rucka på. Jag har fått tandlossning, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är helt enkelt för sent! Det är då som jag vaknar, denna gång på riktigt. Jag är kallsvettig och hjärtat slår i 120. Jag drar och rycker frenetiskt i gaddarna och upptäcker till min stora lättnad att de fortfarande sitter fast.
Så här är det att leva med tandbortsskador. Blottade tandhalsar och blödande tandkött är en del av min vardag, tandstickor och flourtandkräm till trots. Jag har haft en trygg uppväxt och är idag lyckligt gift, men jag har aldrig ägt en egen eltandborste. Det fanns en kort tid då jag lånade en av en kompis, men aldrig har jag haft som en var bara min. Det var en lycklig tid, fri från mardrömmar som hemsökte på nätterna. Men så försvann den, och nu ligger laddaren sedan länge övergiven i ett hörn och skräpar (brevid en almanacka från 98 som jag sparat utifall att jag någon gång skulle få lust att gå tillbaka och kika lite i den).
Du kanske tänker:"Men asså, hallå! Ingen eltandborste? Finns det, liksom?! Lever vi inte på 2000-talet, eller vaddå?". Då vill jag berätta något för dig, och sluta inte att läsa nu även om det känns tungt. Det finns en helt annan verklighet än den som är din egen, än den som den stora massan lever i. Det är en verklighet där eltandborstar inte finns.
Det är dags att sluta blunda, och börja våga stirra det dentala mörkret rakt i vitögat.
Sist jag var hos min tansläkare så tittade hon mig djupt i ögonen och fick mig att lova att så snart som möjligt införskaffa en elektroniskt driven tandborste. Det lovade jag att göra. Ändå sitter jag här, lite drygt ett år senare, fortfarande utan eltandborste. Det är nästan som att det har uppsått en låsning, och varje gång jag är på väg att köpa en är det som att något hindrar mig. För tänk om det finns en bättre än den där som jag stå och håller i ? En billigare? En snyggare? Eller en som rentav både är bättre, snyggare och billigare? It's a jungle out there, och I just can't välja. Och allt eftersom tiden går i väntan på att hitta den perfekta eltandborsten lider mina tandhalsar lite mer för varje dag som går.
Men nu vänder vi blad. I år förlåter jag min gamla tandläkare från tonårstiden för att han nekade mig tandställning, trots att jag redan då såg ut som ett dragspel i nederkäken. Han måste ju med lätthet ha kunnat förutse hur mina tandhalsar skulle må och hur mitt tandkött skulle känna sig ett par år längre fram i tiden. En så pass trångt möblerad mun med allt vad det innebär önskar jag inte ens en hjärtlös krigsförbrytare. Jag förlåter honom, bara så där, bara för att jag är så full av hopp och tro inför den ljusnande framtid. Jag ska dansa in det nya året till ljudet av en surrande Braun, och festa på Corsodyl (munhålelösning) och tandstickor indränkta i mint. 2009 är här -tandens år...
Jag är en sådan obotlig sucker för allt som har med historiens vingslag att göra. På spridda ställen i huset förvarar jag gamla almanackor med tandläkartider, läkartider, avresetider, föräldramötestider och andra tider mer eller mindre nitiskt uppförda. Inget mer djuplodande än sånt man vanligtvis för upp i sin kalender finns nedskrivet där, likväl är de näst intill omöjliga att kassera vid årets slut. Jag har själsliga band till mina almanackor. Och ja, det finns säkert hjälp att få, hjälp ut ur den här typen av tvångmässigt beteende. Kanske finns det någon form av öppen mottagning där jag kan söka vård och finna stöd i likasinnade.
I stora drag ser mina önskningar och målsättningar ganska lika ut från år till år. Att få vara mitt i Guds perfekta vilja med allt vad det innebär, att vara en så god hustru och mor som möjligt är, att få betyda något för andra och att få se en och annan dröm gå i uppfyllelse är självklart sådant som toppar listan. Utöver det har jag något helt annat som jag sträcker mig efter. Måtte jag när 2009 är över kunna se tillbaka på året och konstatera att jag infriade detta specifika löfte.
I Kina har man för vana att uppkalla åren som kommer och går efter olika djur. Grisens år är ett exempel, apans år ett annat. Eftersom jag inte är någon större djurvän, så känns inte just det här med "djur-benämningarna" helt naturligt för mig. Däremot så klingar "2009 - tandens år" helt naturligt i mina öron.
Jag har en mardröm som återkommer med jämna, om än inte täta, mellanrum. I drömmen vaknar jag och upptäcker till min fasa att alla mina tänder är lösa. Inte en enda tand sitter fast som den ska, alla går de att rucka på. Jag har fått tandlossning, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är helt enkelt för sent! Det är då som jag vaknar, denna gång på riktigt. Jag är kallsvettig och hjärtat slår i 120. Jag drar och rycker frenetiskt i gaddarna och upptäcker till min stora lättnad att de fortfarande sitter fast.
Så här är det att leva med tandbortsskador. Blottade tandhalsar och blödande tandkött är en del av min vardag, tandstickor och flourtandkräm till trots. Jag har haft en trygg uppväxt och är idag lyckligt gift, men jag har aldrig ägt en egen eltandborste. Det fanns en kort tid då jag lånade en av en kompis, men aldrig har jag haft som en var bara min. Det var en lycklig tid, fri från mardrömmar som hemsökte på nätterna. Men så försvann den, och nu ligger laddaren sedan länge övergiven i ett hörn och skräpar (brevid en almanacka från 98 som jag sparat utifall att jag någon gång skulle få lust att gå tillbaka och kika lite i den).
Du kanske tänker:"Men asså, hallå! Ingen eltandborste? Finns det, liksom?! Lever vi inte på 2000-talet, eller vaddå?". Då vill jag berätta något för dig, och sluta inte att läsa nu även om det känns tungt. Det finns en helt annan verklighet än den som är din egen, än den som den stora massan lever i. Det är en verklighet där eltandborstar inte finns.
Det är dags att sluta blunda, och börja våga stirra det dentala mörkret rakt i vitögat.
Sist jag var hos min tansläkare så tittade hon mig djupt i ögonen och fick mig att lova att så snart som möjligt införskaffa en elektroniskt driven tandborste. Det lovade jag att göra. Ändå sitter jag här, lite drygt ett år senare, fortfarande utan eltandborste. Det är nästan som att det har uppsått en låsning, och varje gång jag är på väg att köpa en är det som att något hindrar mig. För tänk om det finns en bättre än den där som jag stå och håller i ? En billigare? En snyggare? Eller en som rentav både är bättre, snyggare och billigare? It's a jungle out there, och I just can't välja. Och allt eftersom tiden går i väntan på att hitta den perfekta eltandborsten lider mina tandhalsar lite mer för varje dag som går.
Men nu vänder vi blad. I år förlåter jag min gamla tandläkare från tonårstiden för att han nekade mig tandställning, trots att jag redan då såg ut som ett dragspel i nederkäken. Han måste ju med lätthet ha kunnat förutse hur mina tandhalsar skulle må och hur mitt tandkött skulle känna sig ett par år längre fram i tiden. En så pass trångt möblerad mun med allt vad det innebär önskar jag inte ens en hjärtlös krigsförbrytare. Jag förlåter honom, bara så där, bara för att jag är så full av hopp och tro inför den ljusnande framtid. Jag ska dansa in det nya året till ljudet av en surrande Braun, och festa på Corsodyl (munhålelösning) och tandstickor indränkta i mint. 2009 är här -tandens år...
fredag 2 januari 2009
Jag-status kontra make-status
Jag-status: ligger just nu nerbäddad i en varm skön säng. Jag befinner mig i ett vackert hotellrum i centrala Stockholm, och har just klämt en större variant av Toast Skagen. Det gick med ljusets hastighet. Jag har läst hela kvällen, och när jag har skrivit klart så ska jag läsa lite till.
Make-status: mannen ifråga befinner sig just nu i vårat hus utanför Uppsala i sällskap av 7 barn (4 egna + 3 kompisar). I rättvisans namn får de alla (förutom minstingen som ännu inte förstått det här med att utkräva rättvisa) ha var sin övernattningsgäst. Maken har gött de små med egenhändigt gjorda pizzamackor som serverades framför TV:n. Gissningsvis så är den allra mest intensiva läggningsfasen över nu, och jag har bara en sak att säga: RESPEKT.
Make-status: mannen ifråga befinner sig just nu i vårat hus utanför Uppsala i sällskap av 7 barn (4 egna + 3 kompisar). I rättvisans namn får de alla (förutom minstingen som ännu inte förstått det här med att utkräva rättvisa) ha var sin övernattningsgäst. Maken har gött de små med egenhändigt gjorda pizzamackor som serverades framför TV:n. Gissningsvis så är den allra mest intensiva läggningsfasen över nu, och jag har bara en sak att säga: RESPEKT.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)