En ensam kvinnas strävan...

Har just börjat läsa den fantastiska berättelsen om Greg Mortenson, "Tre koppar te". Greg är en renodlad nutidshjälte, som under ett par års tid grundar inte mindre än 55 skolor för mer än 25000 elever. Det hade varit en bedrift som heter duga att göra det i den mer lättillgängliga delen av världen, den som har en fungerande infrastruktur, rinnande vatten och demokrati. Men Greg lyckas utföra detta konststycke i norra Pakistan. Här vill jag pausa och brista ut i en spontan applåd, för man inser allt eftersom man läser att det inte var en enkel resa.

Det är kanske onödigt att påpeka att Greg Mortenson är en extraordinär person, en man som går "all in", så att säga. Önskar så hett att jag hade lite mer av den varan.

På omslaget, strax under boktiteln, står det en en mening som har fångat min uppmärksamhet. Den syftar till att sammanfatta bokens handling på ett kortfattat, kärnfullt (och kanske till viss del också säljande) sätt, och jag tycker faktiskt att förläggaren, eller författaren eller vem det nu var som kläckte meningen, lyckas väl med sina föresatser.

"En ensam mans strävan att främja fred...en skola i taget"

Eftersom att jag har en tendens att vara lite introvert, så kan jag inte låta bli att undra vad det hade stått om boken hade handlat om mig. Till att börja med så hade man fått ändra titeln till "Tre jättelika koppar te om dagen", för jag har kommit att utveckla ett nästintill abnormt förhållande till just te. Varje dag så sätter jag i mig drygt 1.5 liter te, och ofta blir det ännu mer. Om det skulle finnas en te-sekt så skulle jag inte bara vara en en enkel sektmedlem. Jag skulle vara den oomstridda sektledaren som manipulerade mina medlemmar att överge alla andra drycker till förmån för de välsignade bladen som växer på sluttningar världen över. När jag talade om den äkta varan, det må vara Assam, Long Jing eller en riktig hederlig Earl Grey, så skulle min blick bli både glansig och glasartad - precis som hos en sektledare.

Men sedan då, under titeln, vad skulle det stå där? Allt beror ju på hur man ser på saken, men vid en första anblick så kanske inte mitt liv framstår just extraordinärt. Härligt? Absolut. Avundsvärt? På många sätt. Men extraordinärt? Njae... Det är liksom lite för mycket vardag, och för lite framgångssaga över det hela. Det vill säga, om inte något drastiskt skulle hända och vardagsbestyren plötsligt fick lite mer statuspoäng. Då skulle det kunna låta så här...

"En ensam (jag låter ensam stå kvar här även om jag är lyckligt gift, för det låter bättre) kvinnas strävan att besegra tvättberget...en lortig strumpa i taget"

Eller "En ensam kvinnas strävan att hålla sina barn rena och välvårdade...en snorig näsa i taget"

Den här är inte heller dum: "En ensam kvinnas strävan att förse sin familj med lättlagad och ändå hyfsat näringsrik kost...en falukorv i taget"

"En ensam kvinnas strävan att komma i tid till jobbet...en morgon i taget" är också ett alternativ.

Annars så skulle man också kunna skriva "En ensam kvinnas strävan att avvärja bråk i hemmet...ett uppretat syskon i taget"

Jag skulle kunna fortsätta in i det oändliga, men frågan är om någon av dem skulle få önskad effekt, den Greg Mortenson effekt som slutar i ett köp. Skulle den tilltänkta bokköparen känna "wow, hur lyckades hon med det egentligen? Jag betalar 298:- för att få läsa mer om hur hon bar sig åt". Jag avskyr att vara pessimist, men nog är det tveksamt på gränsen till osannolikt.

Så tills vidare så får jag nöja mig med att läsa om Gregs stordåd, och trösta mig med att det med största säkerhet fanns någon som lagade hans mat, tvättade hans strumpor och såg till att han tog ett bad när det behövdes. Kanske en liten mamma, kanske någon som jag...