Idag började barnen i skolan igen, Adam för första gången. Jag var pirrig och och lite stirrig och kände, är han inte lite för liten förskolan? Egentligen? Han hade nya klargröna korviga byxor på sig dagen till ära, och väl i klassrummet så kämpar han tappert med att färglägga sin namnskylt. När han kommer till det andra a:et så vänder han sig om och frågar om inte jag kan göra resten. Det gör jag inte, men vi hjälps åt att välja färg och tillslut så är alla bokstäver ifyllda.
Kan inte låta bli att undra hur det ska gå när de ska börja skriva och räkna, om han tycker att det är besvärligt att färglägga. Det välbekanta orosmolnet gör sig påmint igen, när Adam återigen vänder sig om och kallar på min uppmärksamhet.
Jag böjer mig ner och frågar vad det är, men han bara tittar på mig och blåser en stor spottbubbla. Sedan flinar han, och jag ser att han är fullkomligt obrydd över att hans namnskylt är bristfälligt färglagd, att det tog lite extra tid. Jag inser att han faktiskt inte bekymrar sig över någonting alls; han ägnar inte sin finmotorik en tanke, och han grubblar inte över hur han ska lyckas koncentrera sig. Han är här och nu, på det sätt som bara ett barn kan vara.
Då tänker jag; kan han, så kan jag. Jag ska i alla fall försöka att inte bekymra mig, försöka att vara lite mer som ett barn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar