På lunchrestaurangen fastnade min blick på mannen vid bordet intill. Närmare 50, spensligt byggd, överkam med begynnande måne. Han konverserar livligt med sina forskarkollegor genom hela lunchen. Jag tror i alla fall att de var forskare för de såg alla så rysligt intelligenta ut, som att de var något stort på spåren. Men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är mannens skägg. Egentligen så var det inte så anmärkningsvärt långt. Jag har sett många män med mycket längre skägg än hans - ta bara t.ex. alla talibaner i Afghanistan. Deras skägg är helt klart längre. Det som är så häpnadsväckande i just det här fallet volymen, själva massan av hår. Ansiktshår.
Så när jag sitter där och petar i mig min örtslungade potatis så kan jag inte låta bli att stirra. Jag vet att det är ett otyg, men min blick vandrar motvilligt, nästan tvångsmässigt, till mannen och hans skägg. Det är så tätt, så tätt, och när han äter står det nästan vågrätt ut i luften, lite som en tjock limpmacka direkt utsprungen ur ansiktet. Jag är helt fascinerad. Han tuggar intensivt, och den massiva hårbollen på hakan rör sig i takt med käkarna. Jag sneglar på kvinnan som sitter bredvid och försöker utröna om det kanske fläktar lite i hennes hår när hennes granne tuggar så målmedvetet och samtidigt har ett så stort skägg, men det gör det inte. I alla fall inte vad jag kan se.
Sara märker att jag har fått stirr. Hon lutar sig mot mig och frågar vad jag tror skulle hända om han skulle råka spilla sås i sitt skägg. Hur tror jag att han skulle få rent allra längst in, i själva skäggets hjärta, om det råkade rinna sås där? Jag ryser till och drar handen över min egen haka, och svarar att jag inte vet. Sedan skäms jag lite över att vi är så omogna, och försöker istället styra över mitt fokus på min potatis som har svalnat för länge sedan. Den ligger där på tallriken bland örter och legymer och väntar så tålmodigt på att bli uppäten. Jag får inte göra den besviken.
Sedan tänker jag att det skulle vara svårt för mig om Paul en vacker dag bestämde sig för att odla ut ett sådant massivt skägg. Det skulle vara så trist, för då skulle det kittlas i hela ansiktet och på halsen när vi pussades, ja, kanske ända ner på nyckelbenen om han valde att verkligen spara ut. Vi skulle få sluta pussas, och helt enkelt nöja oss med att hålla handen. Just nu så har han inte den fysiska möjligheten att odla den typen av baffa-skägg, som han själv skulle kalla det, men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Jag måste prata igenom det här med honom när han kommer hem i kväll.
Jag tycker att skägg är snyggt, men jag har svårt för skägg som vill för mycket. Skägg som först vill ta över hela ansiktet, sedan resten av samhället - skägg som egentligen inte nöjer sig med något mindre än världsherravälde. Det finns något lömskt och hotfullt med sådant.
Sedan fortsätter det hela dagen, och jag ser skägg överallt. Mörkt och ljust, kort och långt, tätt och glest, fint och fult. Och nu, innan klockan har hunnit slå midnatt, så har jag skrivit ett inlägg där ordet "skägg" har förekommit inte mindre än sexton (sjutton om man räknar med överskriften) gånger. Dags att skaffa ett liv, kanske?
3 kommentarer:
*torkar en lite skrattår*
Hade inte den blekaste om att det existerade skägg med storhetsvansinne! Nu är det så tydligt. Tack!
Håller med Frida. Du gör det så tydligt. Skägg är inte bara skägg. Det är mer. Det är allvar. Och du har har ett liv. Bara ett väldigt rikt inre liv samtidigt. ;)
KRAM
Frida och Crista! Känns skönt att fler än jag verkar förstå hur det ligger till med skägg. Vi måste alla vara på vår vakt, och aldrig någonsin får vi underskatta kraften i ett riktigt aggressivt skägg. Amen!
Skicka en kommentar