Jag sade att jag hade begravt tankarna på ett sundare liv tills vidare, men man kan ju undra. Ikväll var vi där igen. Efter att ha analyserat våra matvanor kom vi fram till att det inte är främst där skon klämmer. Vi inser att vi borde röra på oss någon gång emellanåt, helst regelbundet och allra helst varje vecka. Men det ser mörkt ut. Här är ett litet fragment av min och makens konversation.
Jag: "Älskling, finns det någon träningsform du kan tänka på utan att känna dig beklämd?"
Maken: "Nej. Träning är bara så ofattbart trist."
Svaret kom så tveklöst, så direkt, så rakt från hjärtat. Han behövde inte så mycket som en enda liten sekunds betänketid. Faktum är att jag knappt hann avsluta frågan innan det där nej:et kom över hans läppar. Han levererade det med en sådan rungande övertygelse att jag nästan kom av mig där jag låg på soffan, fullt upptagen med att leta nya vägar till en mer hälsosam vardag. Kanske gör jag bäst i att börja med mig själv trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Japp, tycker du ska börja med dig själv! Så gjorde jag för sisådär 2 år sen och NU har poletten börjat trilla ner hos min man, som köpt en cykel och numera cyklar till jobbet. Så det finns hopp! Men, det krävs tålamod!!
Ebba! Du bekräftar det där som jag någonstans redan visste djupt inom mig. Nu behövs det bara ett dubbelmirakel för att vi verkligen ska komma igång; ett för mig, och ett för min man.
Skicka en kommentar