Igår var jag rent kriminellt PMS-ig. Faktum är att jag inte kan minnas när jag sist var på så genomgripande dåligt humör. Det var som om jag hann passera både humörsvängningsstadiet och irritationsstadiet för att tillslut kraschlanda på folkilsk-stadiet - allt innan klockan ens hade hunnit bli åtta på morgonen. Vid två-snåret anförtrodde jag min make att jag helst av allt bara ville slå någon, hårt. Han såg inte ett dugg förvånad ut. Jag bar mig så illa åt på så många sätt att jag fann det för gott att inte gå in och reda upp varje enskilt felsteg. Det hade blivit alltför tidsödande. Istället sade jag bara "Förlåt för allt", lite som ett slags samlingsuttryck. Detta samlingsuttryck fortsatte jag att upprepa med jämna mellanrum under dagens lopp, ända tills jag nyktrade till från min hormonella snedtändning. Det var tyvärr inte förrän långt in på eftermiddagen.
Idag, däremot, har jag varit snäll som ett lamm. Det tycker jag i alla fall själv. Sett så här i efterhand är jag ändå glad att min svacka inträffade igår och inte idag. Idag har tre av våra fyra älsklingar haft halsfluss, och det är inget som har gått obemärkt förbi. Det har gråtits, gnällts och skällts i jämna intervaller, men så har de ju också mått allt annat än bra. När kvällen väl kom hälsade vi den med glädje. Det sista jag såg av min make innan jag gick in för att natta herr minsting var nästan lite rörande. Han satt lätt böjd över Tobbe Trollkarl-lådan som Ninni fick i födelsedagspresent, och plockade planlöst med de olika beståndsdelarna. Han såg matt och lite medtagen ut efter denna osedvanligt intensiva och krävande dag. När alla barnen var nattade tittade jag på honom och så citerade jag min svåger Andreas. "I kväll ska du få var i din egen zon på dina egna villkor", lovade jag högtidligt.
Efter att ha varit iväg en sväng och tvättat av bilen kom han hem igen, och han såg redan piggare ut. Nu står han och spelar el-gitarr i andra ändan av vardagsrummet, och jag tycker faktiskt att han ser ut att må riktigt bra. Jag gissar att många gånger är det det enda som behövs, att vi bara får vara i vår egen zon på våra egna villkor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig! Det är så hemskt att bli sådär!:( Man vill bara krypa ner under täcket och försvinna från allas åsyn...Nu mer beror anfallen dock inte på pms, utan på graviditetshormoner! Har du ngt tips på hur man förklarar för en 4-åring att man lider av hormoner???Usch jag vill inte ens tänka på hur jobbig jag var igårkväll... *skäms*
Makena! Tappa inte modet; du är i gott sällskap av halva mänskligheten. Jag antar de allra flesta har hamnat där ibland, oavsett hur ogärna man vill. Men tänk så väl det är att det går att säga förlåt! Tur för oss mammor att barn överlag är ett väldigt förlåtande släkte...
Skicka en kommentar