Öppet brev till Expressens Carl-Magnus Fagerholm

Lite tidigare ikväll, ungefär när vi borde varit i full färd med att lägga barnen, satt jag och mannen och slöade i soffan. Han läste en smått otrolig artikel i Expressen om en pappa som blev så chockad när hans sambo födde barn i bilen att han svimmade och körde i diket. Det var verkligen en sensationell läsning, och maken började högläsa för mig för att slippa ha mig hängandes över axeln. När han kommer till stycket där det står "När huvudet ploppat fram är det en halvmil kvar till sjukhuset..." avbryter jag honom. Jag konstaterar utan minsta uns av tvekan att den här artikeln, den har en man skrivit. Och visst var det så.

Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.

Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.

Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".

I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".

Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.

Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.