Jag - odödlig?

Sommaren återkom med chockartad kraft, och det fanns ingen återvändå. Det var bara att vara så god och vallfärda till den lokala badplatsen. Man (jag) drar sig (mig) ju alltid in i det längsta för att åka dit, och jag har blivit expert på att komma på skäl till varför det inte passar att åka och bada. Här är listan på mina tio mest använda och slitna anledningar:

* Vädret är för kallt (det är onödigt att åka och bada).
* Vädret är för regnigt (tänk om det börjar åska och blixtra och vi inte hinner in i bilen?).
* Vädret är för varmt (jag orkar inte röra mig utomhus).
* Vädret är för perfekt (stranden kommer att vara överbelagd).
* Jag är för vit.
* Min bikini sitter för illa.
* Jag är för nyförlöst, och vill inte ha livmoderinflammation (det argumentet hänvisade jag till i hela tre månader när jag sist fick barn).
* Ni är för många. Fyra barn är mer än vad jag känner att jag ensam kan hålla koll på vid en badplats.
* Risken för algblomning är för stor så här års.
* Jag behöver tvätta (inte att förväxla med att jag verkligen kommer att tvätta).

När jag läser min egen lista är det inte utan att jag skäms lite grand. Hur blev jag så här slö och bekväm egentligen? Jag hoppas, utan att verkligen tro, att det är en defekt som kommer att växa bort med åren.

Hur som helst. Häromdagen lyckades min aktiva vän, och jag är så glad att jag har en sådan, få mig att packa badväskan och möta upp henne på stranden. Det är Marina, som min aktiva vän heter, som jag har att tacka för 90% av alla större friluftsbedrifter jag har genomfört. Hade det inte varit för henne så hade det förmodligen blivit varesig simskola, gymnastik eller, för den delen, speciellt många utflykter till stranden. Marina är en behövlig motvikt mot den auktoritära inneråttan som bor i mig. Jag är mycket tacksam och glad för att jag har henne!

När vi närmade oss badplatsen började jag kallsvettas. En bra bit upp på den slingriga grusvägen stod bilar parkerade, trots att det finns en jättelik parkering just intill stranden. Och jag hade gissat rätt: bilarna stod där pga att parkeringen var full. När parkeringen är full blir stranden överfull. När stranden är överfull blir vattnet ohygeniskt. För min inre syn passerade dagens löpsedel revy: "Här finns snusk-baden i sommar". Jag visste med en gång, utan att så mycket som öppna Aftonbladet att det här var ett av dem. Jag ville bara fly. Jag ville hem till min borg och låta barnen bada i vattenspridaren, men vi hade stämt träff. Jag hade lovat Marina, och jag hade lovat barnen, så det var bara att parkera och bana sig väg mellan alla kroppar på stranden. Hundratals och åter hundratals kroppar.

Jag har aldrig badat i Ganges, och det är inget jag har sörjt. Det slog mig, att kanske kommer jag aldrig att komma närmare en sådan upplevelse än jag gjorde här om dagen på Lännabadet. Jag såg inga heliga män längs med strandkanten, och det pågick ingen likbränning så vitt jag kunde se. Men om man bortser från det var likheten ganska slående. Vattnet var brunt och grumlat så till den grad att man omöjligt kunde se botten eller just någonting av kroppen som var under vatten. Man var tvungen att passera ett helt band av kissande småttingar innan man kunde komma så pass långt ut att det gick att simma. Från bryggan hoppade horder av vilda, simkunniga barn och tonårningar. De som hade turen att slippa få en tonåring i huvudet borde åka raka vägen till närmasta tobakshandel och köpa sig en lott - detta var deras turdag.

När solen låg på som hetast, och jag just hade kommit upp ur badet, blir jag vittne till en hjärtevärmande/förfärlig syn. En bror kommer upp ur badet, och han har armen om sin syster som gråter och är vit i ansiktet (det var den hjärtevärmande delen av synen). "Mamma, Marie kräktes i vattnet!", ropar han till föräldrarna som duckar under sitt parasoll. Storebror har inte bara lyckats få sina föräldrars uppmärksamhet. Alla strandgrannar lyssnar nu lika uppmärksamt som föräldrarna, och alla följer kräkdramat med största spänning. Själv tappade jag snart focus på familjen. Allt jag kunde tänka på var mina stora barn som var därute på bryggan; hoppandes, plaskandes och sväljandes förorenat insjövatten. Jag ville ställa mig och kommendera upp dem ur badet med min allra värsta trumpetröst. Men det gjorde jag inte, eftersom att jag insåg at det redan var för sent. Så de badade en timma till medan jag höll koll på Boppe, familjens Duracell-kanin, som var hög som ett hus av allt sötfika han hade fått i sig. Han njöt i fulla drag av att bada i kissbältet och av att riva de andra barnens sandslott.

Nu har ett par dagar passerat, och kylan har äntligen återvänt. Badbegäret hos barnen har klingat av en smula, och jag konstaterar förvånat att vi alla är friska - trots vårat dopp i svenska Ganges. Ingen livmoderinflammation, ingen magjuka, inga utslag till följd av algblomning... helt ofattbart! Jag vet inte om den här erfarenheten verkligen har förändrat mig på ett bestående sätt, med den har i alla fall lämnat efter sig en känsla av...odödlighet? Ja, odödlighet är nog ordet.