Om man vill vara fin...

"Tänker du på något speciellt?". Det är maken som undrar, och han tittar på mig med en utforskande blick. "Nej", svarar jag. "Jag är bara ganska stel i nacken".

Lite senare slår mig tanken att jag kanske t.o.m. passar i lite stel nacke. Han frågade ju faktiskt om jag tänkte på något speciellt, så jag antar att jag måste se tänkande ut med min min käppraka rygg och huvudet lite vinklat åt vänster. Kanske ser det ut som att jag tänker på något ganska komplicerat. Som att jag håller på att knäcka en mattenöt eller att jag är i full färd med att lösa en komplicerad filosofisk frågeställning. Någon annan kanske tror att jag grunnar på en djupsinnig teologisk lärosats där jag känner att jag verkligen behöver ta ställning. Hela tiden är huvudet lite på sned, lätt framåtlutat. Jag måste erkänna att det är en ganska tilltalande tanke, det här att jag min fysiska åkomma får mig att se mer mentalt aktiv ut...

Och varför inte? Folk klär i mustasch och folk klär i glasögon (dock inte jag eftersom att jag har en sådan framträdande näsrygg). Skulle det då inte, rent hypotetiskt, kunna vara så att jag faktiskt klär i nackspärr? Jag tror inte att vi helt kan utesluta den möjligheten.

Det är nästan så att jag får lust att fråga maken vad han anser om saken. Men han har redan åkt och det kanske är svårt att avgöra sådant per telefon. Det kan ju vara så att han känner att han behöver slänga ett extra öga och kolla en gång till för att kunna svara helt sanningsenligt, så jag ringer aldrig upp och frågar. Istället tar jag mig en Ipren och lägger mig för att sova med min käppraka rygg och mitt vinklade huvud. Det spänner och sträcker långt ner mellan skulderbladen, men än sen? Om man vill vara fin så får man lida pin.

Generös eller bara boreliasmittad?

Hela familjen sitter i bilen när följande konversation utspelar sig mellan flickan och hennes pappa.

Flickan: "Mormor har borelia". Hon skrattar till när hon säger det, frustar och harklar sig lite. "Hon sitter på kontoret och boreliar sig", konstaterar flickan vidare.

Pappan: "Jaha...". Svaret kommer något dröjande. En förklaring till varför flickan skrattar så uppsluppet skulle kunna vara på sin plats.

Flickan: "Pappa, vad händer när man får borelia?" Hon har slutat skratta nu, och förefaller plötsligt något mera samlad.

Pappan: "Man kan få hjärhinneinflammation och så", förklarar pappan.

Flickan frilansar sedan sommarlovets inträde som oombedd knalle/bagare på gården där vi bor. Entrepenörsgenen som finns bakåt i släkten har slagit ned med full kraft i det lilla flickebarnet. På kort tid har hon skrapat ihop en mindre förmögenhet på sin försäljning av hembakta kladdkakor och avlagda, skabbiga leksaker. Mormor och morfar utsätts för mer försäljningsräder än de andra grannarna, en naturlig följd av att de har visat sig vara köpstarka kunder. Helt plötsligt bryts tystnaden från baksätet. Tankar har tänkts och slutledningar har dragits.

Flickan: "Jaha, det var därför som mormor betalade 30:- för en bit kladdkaka. Jag sade att hon kunde få den för en tia, men då sade hon att hon ville betala 30:-".

Diagnosen är härmed fastställd. Att någon självmant trissar upp priset för en bit kladdkaka långt utöver fastställt marknadsvärde tolkas som ett solklart fall av hjärnhinneinflammation. Stackars mormor som bara ville vara generös...

Please pass me another sandwich...

Man (eller rättare sagt jag) är ju tyvärr ganska flack ibland, och civilkuraget är inte alltid vad det borde vara. Jag kan bara säga att i texten nedan är igenkännings-faktorn plågsamt hög...

"Domenica remembered how, some years previously, she had been invited for a picnic by some people who had quite casually mentioned that the rug upon which they were sitting had been lifted from an airline. It had astonished her to think that these people imagined that she would not be shocked, or at least disapproving. She had wanted to say: "But that's theft!" but had lacked the courage to that, and had simply said: "Please pass me another sandwich."
Ur The world according to Bertie av Alexander McCall Smith

Det gäller att tänka framåt

Det går åt enorma mängder mjölk här hemma sedan sommarlovet började. I torsdags kväll inhandlade jag fyra liter mjölk Jag tänkte att nu tar jag i så att det räcker ett par dagar. Men på fredag kväll, ganska exakt 24 timmar senare, finns där ingen mjölk när jag ska duka fram den. Fyra liter mjölk har uppslukats och är ingenstans att finna i vårt kylskåp.

Jag undrar om mina barn har skaffat sig ett nytt fritidsintresse, om de i det fördolda anordnar mjölkhävartävlingar för alla ungar som bor på gården. Eller tänk, det vore faktiskt ännu värre, tänk om de ställer till med Rave-fester när vi är på jobbet. Vi sådana tillställningar har jag hört att det dricks enorma mängder vatten. Kanske har våra barn gjort en liten försvenskad twist på det hela, så att de hinkar mjölk istället för vatten. Det skulle förstås också kunna vara så att de har tagit bussen in till närmsta samhälle och delat ut mjölk till hemlösa och behövande. Nu har jag aldrig sett till några hemlösa just där, men det kan ändå inte uteslutas.

Kanske vore det idé att skaffa sig en egen mjölkko så att man slapp det här eviga släpandet på tunga kassar. Den yttersta tiden närmar sig ju trots allt, och man kan inte leva på bara gurkor och sockerärtor. Jag tänker att den skulle kunna hålla till i hagen som gränsar till våran trädgård. Om den är av en sådan sort som inte gillar regn skulle den få kunna få vara i car porten om det dåliga vädret ser ut att hålla i sig. Där bodde våra vanvårdade kaniner innan de flyttade till andra sidan stan (till vad som för dem måste framstå som kaninhimlen).  Jag tror att kossan skulle kunna trivas riktigt bra där, inklämd mellan vinterdäck, sparkcyklar och allsköns plastleksaker. 

Inte bara skulle vi alltid ha mjölk på bordet; vi skulle också kunna lära oss att ysta ost och göra vår egen filmjölk. Våra redan långa barn skulle bli ännu längre, och den bistra, yttersta tiden kanske blev något, lite lättare att uthärda. Och inte skulle vi kalla henne för Rosa eller Tindra eller något annat menlöst och intetsägande som kor har hetat i alla tider. Nej, Harmageddon skulle hon heta, vår alldeles egen lilla mjölkko.  Och eftersom att jag redan sköter det mesta av tvätt och inhandling i det här hushållet, så tycker jag att det inte är mer än rätt att någon annan i familjen mockar. Ja, ju mer jag tänker på det... pax att inte mocka.

Rabarber, penseér och vilddjurets märke

Det är ganska mycket ole dole doff över mina planteringar, ändå har jag kommit att nästan älska dem. Man ser ingen röd tråd, hur man än letar, utan det mesta faller sig ganska slumpartat och spontant. Lite gullök, några tomatplantor, en ensam liten pensé och några andra blommor som jag inte kan namnet på. I början kunde jag smyga ut flera gånger om dagen för att kolla om det hade kommit några tjuvskott på mina tomatplantor, och ängsligt undra över om min salladstapet någonsin skulle ta sig. Ungefär dubbelt så många gånger besökte jag mina skötebarn i tankarna, och nu har jag bara fått bestämma mig för att inte prata om mina planteringar med alla jag kommer i kontakt med. Det ger ett så ingrott intryck, och jag vill ju så gärna verka aktiv och intressant.

Det här med balans har alltid varit svårt för mig, men jag jobbar verkligen på det. Balans är nyttigt, klädsamt, gynnsamt och en enormt lyckad egenskap att ha att dra fram ur rockärmen. Det har jag insett för länge sedan. Ändå är det inget som på något sätt kommer naturligt för mig.

När mitt nyvunna trädgårdsintresse började gräva ett allt för djupt hål i plånboken, kom jag på mig själv med att ursäkta och förklara mig själv för... öh...mig själv. Det gick så långt att jag t.o.m. lyckades ge min nya last andliga förteckan. Ett av de tyngre argumenten för att det är o.k. att jag åker till Plantagen flera dagar i veckan (och handlar fröer och sånt) har med den yttersta tiden att göra. Då kommer man inte att få köpa eller sälja om man inte har vilddjurets märke i pannan. Så tro mig; då kommer det minsann inte att vara så livat om man sitter helt i knät på sin närmaste ICA-handlare (om man inte heter Marie då förstås ;-)). I dessa bistra tider kommer jag ändå att stå pall. Jag har minsann lärt mig att driva upp mina egna gurkor och jag vet att tomaterna blir glada när de får gödning en gång i veckan. Så vem vet; mina timmar på Plantagen kommer kanske att betyda skillnaden mellan liv och död, i alla fall på lång sikt. Mina ungar kommer i alla fall aldrig att få skörbjugg.

Det är läggdags, och jag har brukat jorden på min altan nästan oavbrutet sedan jag kom hem ifrån jobbet. Jag har frid i sinnet och avsevärda mängder jord under naglarna. När vi ska ta upp kvällens böneämnen och barnen har lättat sina hjärtan, hör jag mig själv säga:
"Vi kan väl be för våra växter också, att de ska klara sig och bli riktigt stora och fina...". Jag riktigt hör hur angelägen jag låter. Ingen av barnen reagerar det minsta på kvällens böneämne, så de ber för salladen och smultronplantan och allt det andra. De är vana vid att det går att be för vad som helst, litet som stort. Några dagar tidigare ville Ninni att vi skulle be för att hon brakarfå tandställning och att hon skulle bli rik. Nästa kväll ville Lala att vi skulle be att hennes fröken skulle tycka att hennes frisyr var cool, bara för att ta några exempel.

Vi ber, godnattpussas, släcker och säger godnatt. På väg ner i trappen känner jag mig lite kluven. Kan det verkligen vara rätt att jag ber för mina rabarber mitt i en tid av etnisk rensning och AIDS-epedemi? Jag menar, här smälter polarisarna och så lyfter vi upp våran brysselkål i bön. Kan det verkligen vara försvarbart? Jag känner mig förbryllad, och lämnar frågan hängande obesvarad i den svala kvällsluften. Innan jag kryper ner i sängen slänger jag en sista blick på ärtskotten i den stora krukan på altanen. De verkar sova för natten.

Jag har fortfarande inte kommit fram till något riktigt vattentätt svar till den här frågeställningen. Jag lutar nog ändå åt att det är o.k. att be för mossiga och relativt oviktiga saker, så länge det inte är det enda som ryms på bönelistan. Här kan det verkligen sitta fint med lite balans.

Många ord om ett litet ämne

Ikväll tänkte jag berätta vad jag sätter på mig när jag ska gå och lägga mig. Det är förmodligen ingen som någonsin har undrat över det här, med det drar ihop sig till läggdags och omdömet börjar som vanligt att svikta. Jag är medveten om att jag har snuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg, och att det kanske borde kunna räcka. Men jag tyckte att det var ett så hisnande intressant spår, det här med mina olika nattsärkar. Förlåt mig för att jag inte kunde motstå frestelsen att göra en mer detaljerad uppställning.


Jag har flera olika uppsättningar, men favoriten är helt klart den randiga nattskjortan i flanell. Den brukar kombineras med ett par rutiga pyjamasbyxor, också de i flanell. För att undvika kalla fötter så brukar det åka på ett par riktigt ihopfiltade ullfrottéstrumpor just innan sänggåendet. De är så där svampigt omhuldande, och sticks på ett behagligt sätt när man vickar på tårna. Men så är det det här med mina anklar som brukar bli så där stela ock kalla där det bildas en glipa mellan pyjamasbyxan och ullfrottéstrumpan. Den glipan är ett minne blott efter benvärmarens renässans.


Jag har ett passionerat förhållande till benvärmare, och har det varit ända sedan jag såg TV-serien Fame (den med Coco, Leroy, Bruno, Danny och de andra) som 10-åring. För mig symboliserar benvärmaren estetisk talang och spontana dansnummer som ingen övat in men som alla inblandade ändå sätter perfekt. Benvärmaren finns där som ett motgift mot den grå vardagstristessen, mot det inrutade och påtvingade. Den säger "If you can dream it you can have it", men det är bara den som verkligen lyssnar som kan höra benvärmaren tala.

Vi har så mycket att ta igen, benvärmaren och jag. Under nästan två decennier förnekade jag mig själv att bära detta plagg som jag tycker så innerligt mycket om. Jag var ett offer för den allmänna opinionen som sa att benvärmaren gick i graven när Susanne Lanefeldt slutade knipträna svenska folket. Det var naturligetvis inte sant, och idag vet alla att benvvärmaren är odödlig. Nu har vi återförenats igen, och jag har i dagsläget inte mindre fyra par i min strumplåda. Tre par grå i olika nyanser och tjocklekar och ett par lila. Vi har kommit varandra så nära det sista året, och jag skulle aldrig få för mig att kojsa utan detta komplement från ovan.

När jag har satt på mig flanellstassen, ullfrottéstrumporna och benvärmarna så brukar jag toppa med att dra på mig en fleecetröja som fyller 12 år i år. Den köpte jag på Ströget i Köpenhamn när Bell var nyfödd. Vid det här laget ser den ut som något som katten har släpat in, men den fyller sin funktion på ett helt enastående sätt.

Bäddningen är en ritual för sig, men för att göra en lång historia kort så kan man säga att jag jobbar ganska mycket med lager på lager. Grunden utgörs av en ullpläd som jag lägger ovanpå lakanet för att den ska alstra värme underifrån . Tack vare den så slipper jag slipper frysa om ryggen. Sedan lägger jag en andra ullpläd över mig för att förvissa mig om att slippa frysa om framsidan av kroppen. För att kapsla in värmen som flanellen, fleecen och ullen ger så drar jag även ett duntäcke över allt sammans. Sist men inte minst så har jag det matlasserade överkastet som fungerar som en slags topping över hela härligheten. Det här överkastet är för mig vad parmesanen är för italienarna ; utan det haltar måltiden. Jag viker det dubbelt och drar upp överkastet ända till hakan tills det täcker allt utom huvudet. Annars fryser jag.

En journalist frågade en gång Marilyn Monroe vad hon hade på sig när hon sov. Hennes legendarisk svar på den frågan var: "Chanel nr5". Jag fryser bara jag tänker på det, och gratulerar Marilyn till hennes enastående blodcirkulation.

En marmeladsmörgås med avundsjuka, tack!

Emanuel Karlsten på Dagen letar sommarbloggare. På bloggen kan man läsa att han redan har lyckats hitta ett "fynd", som han själv uttrycker det. Fyndet i fråga heter Maria Hellgren, en 17-årig gymnasieelev från Göteborg.

Jag biter ihop käkarna lite hårdare där jag sitter vid frukostbordet, och spiller ingen tid på det som jag vanligtvis brukar läsa först när jag går in på Dagen.se. Jaktlunds marginalanteckningar får helt enkelt vänta. Måste kolla in det här nya stjärnskottet innan jag gör något annat. Mitt thé kallnar under tiden, något som jag brukar göra allt jag kan för att förhindra. Men idag låter jag det hända. Jag dricker halvvvarmt thé och klämmer i mig tre mackor i rask takt utan att ens känna vad marmeladen smakar. Det är ett stort avsteg ifrån den sedvanliga lördagsliturgin, där just hallon-rabarber marmeladen spelar en framträdande roll. Jag är helt fixerad vid min marmelad, ett av helgens riktigt stora glädjeämnen. Idag är jag helt enkelt för uppjagad för att kunna glädja mig över pålägg.

Jag skrollar och läser och finner till min stora... ja, jag vet inte vad.... att hon verkligen skriver bra. Hon har en riktigt skön ton, och jag får lust att läsa mer. Så jag går in på hennes personliga blogg, bara för att finna att den faktiskt är ännu bättre. Jag tittar förstrött ner på mina husmorshänder, och registrerar motvilligt att mina knogar är vita. Inte av nare den här gången, utan av anspänning.

"Men så kul för henne att hon får sommarblogga", tvingar jag mig själv tänka. "Verkligen jättekul". Men jag lurar ju ändå ingen, så efter en stunds hycklande ger jag upp och erkänner för mig själv hur avundsjuk jag egentligen är. Sotis på att hon får chansen att göra det som jag så gärna skulle vilja göra. Det är inget stolt ögonblick, men det är åtminstone skönt att slippa låtsas. Det hade varit så mycket lättare om Maria hade varit ett riktigt stolpskott. Då hade det varit enklare för mig att både avfärda och förlåta henne för att det var hon som blev upptäckt och inte jag.

Men nu är det ju inte så. Maria är ung, charmig, rolig och begåvad, och jag är säker på att hon kommer att vara en ren fröjd att följa i sommar på bloggen. Jag kommer i alla fall att läsa det hon skriver. Om jag hade vetat hur man länkar till en annan blogg så kanske jag ändå inte hade länkat till henne i det här inlägget, tyvärr. Jag måste få lite tid att läka först. Men kanske i nästa, eller nästnästnästa.

Jag känner mig som den korpulente mannen i Telia-reklamen som gick på 4:an för ett bra tag sedan. Han har gått vilse bland granarna och pulsar runt i meterdjup snö. Med ena handen håller han telefonen, och med den andra handen drar han rocken allt tätare omkring sig. Han pustar och stönar, andhämtningen är tung och rösten desperat. "Ni måste hitta mig snart", flåsar han på bredaste skånska. "Jag är en nyckelkompetens på företaget...".

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv; Ni måste hitta mig snart! Tills det händer så får jag hålla till godo med den ringa men trogna skara läsare den här bloggen har. Om ni bara visste vad ni betyder...