torsdag 14 juni 2007

Öppet brev till Expressens Carl-Magnus Fagerholm

Lite tidigare ikväll, ungefär när vi borde varit i full färd med att lägga barnen, satt jag och mannen och slöade i soffan. Han läste en smått otrolig artikel i Expressen om en pappa som blev så chockad när hans sambo födde barn i bilen att han svimmade och körde i diket. Det var verkligen en sensationell läsning, och maken började högläsa för mig för att slippa ha mig hängandes över axeln. När han kommer till stycket där det står "När huvudet ploppat fram är det en halvmil kvar till sjukhuset..." avbryter jag honom. Jag konstaterar utan minsta uns av tvekan att den här artikeln, den har en man skrivit. Och visst var det så.

Jag är på inget sätt en feminist. Jag är djupt ointresserad av jämställdhetsdebatten, och jag är allergisk när man gör könsfrågor av allt från GB-glassar till Barbie-dockor. Men inte ens jag kan förneka att det finns vissa saker som bara män är kapabla att göra, saker som en normalbegåvad kvinna inte är i stånd att göra sig skyldig till. Ta t.ex. bara en formulering som "när huvudet ploppat fram". Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon kvinna med förståndet i behåll skulle formulera sig så. I alla fall inte i skrift, och absolut inte i en av våra största kvällstidningar.

Carl-Magnus, det finns några saker som jag skulle vilja förklara för dig. Jag utgår ifrån att du aldrig varit med när en kvinna fött barn, om man nu bortser från den gången då din mamma födde dig. Jag däremot har varit med om en förlossning. Faktiskt så har jag fött hela fyra barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om.

Så här är det. En förlossning är i allra bästa fall ganska snabb och inte särskilt blodig eller komplicerad. I allra bästa fall tappar man inte kontrollen över sig själv och säger elaka saker till sin barnmorska som man sedan måste be om ursäkt för. I allra bästa fall slipper man tro att man ska dö när förlossningsloket kör över en. I allra bästa fall slipper man tro att ens kropp ska klyvas på mitten när barnet ska ut, i detta skede då man inte önskar något högre än att bara få krypa ur sitt eget skinn. Allt det som jag har radat upp är verkligen "a best case scenario".

I värsta fall är förlossningsrummet som en första klassens krigsskådeplats med allt som hör därtill; ångestladdade skrik, blod på väggarna, panik, och smärta, smärta och åter smärta. Vissa förlossningar tar en dramatisk vändning och slutar med akutsnitt, men de allra flesta barn kommer dock ut samma väg som de först kom in. Oavsett hur man som kvinna upplever sin förlossning - som en mardröm eller som en positiv upplevelse - så är alla som någon gång fött barn rörande överens om att det gör vansinnigt ont. Speciellt då själva utdrivningsskedet, det skede som du refererar till som "när huvudet ploppat fram...".

Kära Carl-Magnus, man får inte uttrycka sig så lättvindigt om just det skede av förlossningen som är ett enda stort koncentrat av smärta. Precis när barnets huvud ska ut gör det så fasansfullt ont att... att det saknas ord för att beskriva just hur ont det gör. Där och då, i själva utdrivningsskedet, hade jag varit beredd att sälja min egen mamma på Blocket (förutsatt att köpet hade kommit med ångervecka, för jag älskar min mamma), om jag bara visste att det skulle innebära någon slags lindring. Då kanske du förstår varför det inte går för sig att skriva så. När du skriver att "huvudet ploppat ut" låter det ungefär som att en förlossning är jämförbar med att värpa ägg eller att gå på toaletten när man har förstoppning. Ägg pluppar ut, bajskorvar pluppar ut. Men kom ihåg det, Carl-Magnus, att fullgångna bebishuvuden stora som boule-klot, de föds fram, drivs ut eller sugs i värsta fall ut med sugklocka. Men ploppar fram, det gör de helt enkelt inte.

Om du fortfarande inte tror mig, kan du fråga någon av kvinnorna i din närhet. Fråga din mamma, eller varför inte ta och fråga lille Vincents mamma, hon som du skrev om? De kommer att bedyra hur rätt jag har. Nu Carl-Magnus är det ju så, att eftersom att du är man så kommer du aldrig själv att behöva genomgå detta inferno av smärta som det innbär att föda fram ett barn. Det närmsta du kommer att komma (förutom när din fru/sambo föder barn) är förmodligen någon riktigt kymig förstoppning. När du då sitter där på dass och trycker kan det passa bra att besinna att det finns två kategorier här i livet: det finns det som pluppar fram, och det som inte gör det.

8 kommentarer:

lillamamman sa...

När jag läser ditt öppna brev till reportern, blir jag så våldsamt tacksam över att jag har ett inplanerat snitt.

Anonym sa...

Jag hade förstoppning en gång. Och när det som skulle ploppa fram ploppade fram, gjorde det så ont att jag slog sönder toapappershållaren. Så jag vet nog hur det är att föda barn ;-) Närå, jag har sett min fru föda två barn. Usch, säger jag bara. Inget ploppande där inte.

Krister Renard sa en gång "jag vet hur det är att föda barn - jag har haft njursten". Kanske han också förtjänar ett öppet brev...

Lallamen sa...

Jag tror att Krister Renard kan klara sig utan brev. Faktum är att ett par damer jag känner som "pluppat" fram tre ungar var faktiskt jämfört just njursten med smärtan vid förlossningen. Så kanske han har i alla fall ett halvt rätt.

Marianne sa...

Jag önskar min barn hade "ploppat" fram. Det hade varit betydligt bättre än det halvt medvetslösa tillstånd jag befann mig i när Jennifer föddes, för att inte tala om de två timmar med krystvärkar för att få ut Rasmus.

Agda-Magda sa...

Lillamamman!
Du har anledning att vara tacksam - all anledning, faktiskt!

Linus!
Vi skrattade i omgångar hela vägen mellan Ödeshög och Göteborg efter att ha läst din bekännelse. Tack för att du delade din erfarenhet med oss, en erfarenhet som alla gånger måste ha varit smärtsam :-).
Jag är säker på att det kan bli till hjälp och stöd för andra (människor med förstoppning) som läser. Så tack!

Lallamen!
Nu tycker inte jag att su ska försvara Krister på det sättet. Vi kvinnor måste hålla ihop. Tillsammans är vi starka!

Marianne!
Jag lider med dig så här i efterhand... Tänk att man klarar av två timmar av krystvärkar utan att gå upp i atomer. Det är faktiskt helt fantastiskt!

Makena sa...

Nu är jag lite "kärringen mot strömmen här" men jag måste bara yttra mig! Det står helt klart att inga barn ploppar ut (jag tycker det lilla huvudet känns som en enorm vattenmelon!) MEN bortsett från det måste jag bara få säga att jag inte alls upplevt mina förlossningar som du beskriver dem Agda-Magda! Framför allt de två sista har tvärtom FAKTIST varit alldeles underbara från början till slut! Och det har jag Anna Wahlgren och en viss mkt effektiv förlossningsförberedelse att tacka!!! Och även om krystningssmärtan är obeskrivligt smärtsam så har iaf jag upplevt den som en possitiv smärta om ni förstår. Den leder ju till att jag får se mitt ljuvliga efterlängtade barn! :D

Linus sa...

Ok, om jag får yttra mig ännu en gång, med risk att bli utskrattad igen. Min akademiker till fru påstår att det finna en teori att den kvinnliga kroppen utsöndrar ett hormon en tid efter förlossningen som gör att den inte kommer ihåg hur ont det egentligen gjorde. Annars skulle förmodligen ingen vettig kvinna, förutom någon enstaka själplågare, vilja föda mer än ett barn.

Pyssel å sånt - frippan.blogg.se sa...

Haha, vilket fantastiskt härligt brev. Jag kan bara instämma att det inte bara är att "ploppa ut" ett huvud. Men man kan ju alltid önska att det vore så :-)

 
gästbok och besöksräknare