En aktiv förälder berättar...

Sitter här i min soffa och bara djupandas. Det enda som hörs är mina egna andetag och en lite avlägsna ljud från motorvägen. Det är ljuvligt. Man behöver läka invärtes efter att ha varit med som ledare på en två dagar lång klassresa. Jag talar av färsk personlig erfarenhet.

Jag skulle vilja börja med att hylla alla som sorterar in under skrået lärare. I ett tidigare inlägg gav jag min hyllning till alla inom vårdsektorn, men nu är det dags för alla lärare att motta mina stående ovationer. Det sägs att man gör bäst i att inte sätta upp människor på en piedestal, men nu gör jag det i alla fall. Upp, alla ni som med jämna och återkommande mellanrum tar med er hela skolklasser på olika utflykter, upp på piedestalen och trängs med alla era kollegor! Jag vill höja er till skyarna för att ni utsätter er för den enorma påfrestning det innebär med att hålla koll på allt ifrån rymningsbenägna barn och lekar till insulinsprutor och matallergier. Om jag vore finansminister skulle jag göra er ekonomiskt oberoende hela bunten, bara så där. Tänk att ni orkar hålla på så där år in och år ut! Det är så beundransvärt, och jobbet ni utför är så betydelsefullt.

Jag hade tänkt att skriva något lite mer uttömmande nu när jag inte har haft tillgång till min dator på ett litet tag, men mina ögonlock är inte överens med mig. De tycker att butiken borde stänga nu, och förmodligen gjorde jag nog klokt i att följa deras råd. Jag får nöja mig med att lista några konstateranden.

*Det är roligt att göra något för sitt barn, och att engagera sig någon gång emellanåt. Jag har fått så otroligt mycket tacksamhet av min dotter för att jag valde att hänga på.

*Stig, pappa till Nadja, somnade på sista studiebesöket på väg upp till ön där vi skulle övernatta. Klockan var två på dagen, och föreläsningen (och föreläsaren) var djupt ointressant. Hans egen dotter ertappade honom med slutna ögon och vidöppen mun sittandes på en stol längst bak i salen. Han erkände efteråt att det enda han kunde tänka på var hur otroligt mycket bättre och mer intressant han själv skulle ha framställt Vallonernas historia. Jag tvivlar inte en sekund på att han hade rätt.

* Det fanns bara utedass, alltså mull-toa, på gården. Året är 2007. Varför? I hörnet på själva helgedomen stod en liten hink med mull, och i den låg en skopa. På insidan av dörren satt en skylt med texten "När du är färdig, häll då en skopa mull ner i dasset och stäng locket." Det gjorde jag lydigt. Med den enkla handlingen följde varje gång en besynnerlig, nästan lite högtidlig känsla. Jag kunde inte låta bli att i smyg känna mig som en präst som står framför den nedsänkta kistan, allvarlig..."Av jord är du kommen, jord ska du åter varda...", fast med mull istället för jord. Och utan sällskap av sörjande släktingar, förstås. Något lik fanns där ju faktiskt inte heller, om man nu ska vara riktigt petig, en annars vital del i en begravningscermoni. Där fanns ju bara jag, en hink med mull och själva mull-toan (med allt vad den innehåller). Det kommer man inte långt med om man vill ställa till med begravning.

*På väg hem satt Bell med sin kompis och dem coola killarna i klassen längst bak i bussen och lät som en hel orkester. Jag satte mig så långt fram i bussen som jag bara kunde (en gång strateg, alltid strateg), i hopp om att få lite lugn och ro. Helt plötsligt hör jag henne ropa till sin kompis med klar och hög röst: "Har du druckit för mycket alkohol, eller?!" Frågan studsar mellan väggarna i den församlingsägda bussen på väg hem från den av kristna skolan arrangerade skolresan. Jag kommer inte tänka tillbaka på det tillfället som ett av mina allra stoltaste mamma-ögonblick. Mina kristna mamma-kinder hettade när jag banade väg mot min yviga dotter längst bak i bussen, ivrig att avlossa några väl valda förmanande ord. Tur att Bells fröken har humor, så att hon kunde se det komiska i situationen... Resterande delen av resan citerade min ena granne valda delar ur Håkan Nessers senaste bok för mig, medan de två barnen bakom mig lekte "Sten, sax, påse". Jag uppfattade lekandet nästan lite tvångsmässigt, men det kanske det inte var.

*Bell har det senaste året gått från att vara en ganska skör liten tjej med känslorna långt ut till att bli ganska annnorlunda. Den största skillnaden märks nog i skolan, för hemma är hon sig ganska lik. Hur som helst; helt plötsligt är det joggingkläder, brottning och Toby Mac som gäller, och om något anmärkningsvärt händer utropar hon "Schaft!". Och när vi ändå är igång, kan någon passa på att berätta för mig vad hon gjorde längst bak i bussen? Hon är ju min lilla planta, min skyddsling, som byter bokmärken och klappar på sin kanin. När vi åkte hem idag undrade jag om den lilla finkänsliga Bell bara hade åkt på hajk eller om hon rent utav hade fått för sig att vara långledig. Väl hemma luskade jag lite, och försökte få fram om hon tyckte att det var roligt att jag hade varit med på resan. Eller hade jag varit för tjatig, tyckte hon det? Jag fick bara mummel till svar. Mummel i det här sammanhanget kan inte tolkas som ett enbart gott betyg varför jag fick anledning att undra. Hade jag just kommit hem från min första och sista skolresa med min äldsta dotter? Hon gick upp på sitt rum och kom ner några minuter senare, gråtandes. "Mamma, jag har ont i huvudet", snyftade hon, "och jag vill att du ska följa med på nästa skolresa också!". Då blir man alldeles varm i hjärtat, och så känner man sig så där underbart lyckad. Puss Bellis! Du var tydligen bara på hajk.