Räddad undan Valborgsmässoafton

Valborgsmässoafton. Människor är glada. Människor är fulla. Människor sjunger. Människor kränger på sig sina studentmössor, oavsett om de växte ur dem för tjugo år sedan eller ej. Människor flockas kring olika maj-brasor no matter hur freezing kallt det är. Människor upplever glädje och samhörighet. Valborgsmässoafton är latinamerikansk karnevalstämning fritt översatt till svenska, spetsad med lite akademisk stolthet. Vad är det då för fel med mig? Varför är det som om något i mig tillfälligt stänger ner när våren ska sjungas in?

Kanske är det mitt akademiska mindervärdighets-komplex som spökar igen. Kanske är det någon undertryckt krossad dröm om att få ge mig ut på stan, glad i hågen med doktorshatt på sniskan som gör att jag inte kan glädja mig med alla de andra uppsluppna. Men nej, helt ärligt så tror jag inte att det är det som är haken. Inte just den här gången. Efter en grundlig titt inåt, in i mig själv, har jag insett vad det är som spökar. Det är allsången - jag klarar inte av den!

Jag klarar inte av den i någon tappning, undantaget nationalsången, förstås. Allsång på Skansen ger mig kalla kårar, trots att det inte längre är Lasse Berghagen som är programledare. Jag slipper numera att se den blåa kavajen och det sneda vargleendet. Länge klandrade jag Lasse, tänkte att det var hans fel att jag inte kunde ta till mig programmet som större delen av Sveriges befolkning älskar. Men det är likadant efter att Anders Lundin tog över, och jag har inga egentliga problem med Anders. Så så blir min enkla slutsats att det är programmet som det är fel på, speciellt allsångs-delen. Jag blir helt låst när folk tar fram sina häften, klämmer i och börjar gunga, sittandes. Det är säkert trevligt, men det hindrar inte att det samtidigt är en smula löjeväckande.

Jag som känner så mycket hela tiden, vare sig jag vill eller inte, känner helt plötsligt ingenting. När det blir dags att stämma upp i "Vintern rasat" är det som om något i mig bara vägrar att låta sig underhållas. Allsång blir för mig ungefär lika underhållande som att sitta ensam i ett mörkt rum en regnig novemberkväll och göra knip-övningar. Jag vill mena att ett sådant moment innehåller ett minimalt inslag av underhållning, nästan under vad som är mätbart. Likadant blir det med allsång för mig, och då ska vi komma ihåg att allsång inte ens är bra för bäckenbotten.

Jag ska motvilligt erkänna att det nästan kändes som att jag hade vunnit på Lotto när jag kände febern komma smygande igår eftermiddag. Det var nästan lite som under skoltiden; som de gånger då man inte hade läst till ett prov som skulle skrivas innan lunch, och man vaknade upp på morgonen med feber. De flesta vet hur det känns, när febern kom nästan så där osannorlikt lägligt, och köpte den där extra tiden. Tid som man hade slarvat bort på annat, men som man behövde så desperat för att kunna skriva godkänt. Tyst, i hemlighet, tackade man Gud trots att det var högst osannorlikt att han skulle få för sig att sända feber. Likadant var det igår när jag bäddade ner mig i sängen starx efter att Bollibompa hade slutat. Jag var räddad från ännu en Valborgsmässoafton i det smällkalla. Jag hade vunnit ett helt år, inte bara ett par dagar som när man gick i skolan. I hemlighet tackade jag återigen Gud.