Klådan och skammen

I en villa norr om Uppsala sitter en fyrabarnsmamma och pustar ut efter en lång dag. Hon har valt att vara anonym, men vill ändå berätta sin historia i hopp om att kunna hjälpa andra läsare. Vi kan, rent hypotetiskt, kalla henne Agda-Magda. Här är hennes skakande berättelse om klådan och skammen. Det hela börjar en helt vanlig kväll. Hon sitter i soffan och läser, men blir gång på gång störd av att det kliar i baken. Det kliar, kliar kliar för att sedan klia ännu värre. Plötsligt slår insikten ner och hon förstår plötsligt det hon inte vill förstå.

Trots att hon aldrig tidigare i sitt 32 åriga liv har haft mask, inser hon bortom varje tvivel att hon inte längre är ensam i sin kropp. Eller i alla fall bortom nästan varje tvivel... Så för att undanröja det där sista frågetecknet fattar hon mod och går mot badrummet. Med sig har hon en ficklampa och en liten spegel. Hon släcker taklampan och tänder ficklampan. När Agda-Magda kommer så här långt i sin berättelse tystnar hon plötsligt. Hon är blek, och fastnar med blicken i tomma intet. Det är som om hon hoppas på att någonstans därute finna den kraft hon behöver för att kunna fortsätta sin redogörelse. Fortsätta att berätta om det svåra, fastän det gör ont. Och det gör hon. Osentimentalt och utan omskrivningar berättar hon om den fasansfulla upptäckt som hon kommer att göra. I sin egen spegelbild ser hon en centimeterlång mask frimodigt valsa runt, som vore den inbjuden och betald för att rädda en tråkig firmafest. "En blott 1 centimer lång organism, och ändå lyckades den montera ned min mänskliga vardighet på bara några minuter". Agda-Magdas kinder är rosiga när hon berättar, och engagemanget är inte att ta miste på. Katastrofen var ett faktum, så vad gör man då?

"Ja, vad gör man då? kontrar Agda-Magda dröjande. Man kontaktar alla man har varit i kontakt med eller kommer att komma i kontakt med under dagen och berättar om vad som faktiskt har hänt. Reaktionerna låter inte vänta på sig, och inte heller varierar de särskilt mycket. De varierar faktiskt inte alls. Man möts uteslutande av fniss, skratt och gäckande kommentarer, även av närstående där man kanske väntade sig en annan förståelse. Den enda som tog mig på allvar, fortsätter Agda-Magda, var damen i kassan på Apoteket. Hon berättade men hög, klar röst för mig (och indirekt också alla andra som stod i kö efter mig) VAD MAN SKA TÄNKA PÅ NÄR MAN BEHANDLAR SPRINGMASK. Hon hann t.o.m. underrätta oss alla om att AVFÖRINGEN FÄRGAS RÖÖÖD AV BEHANDLINGEN. Det hela var vansinnigt genant, men hon skrattade i alla fall inte åt eländet".

Agda-Magda är trött efter att ha tvättat hela dagen, detta som ett led i att förhindra att ytterligare maskägg ska kläckas och så smitta andra familjemedlemmar. Vår intervju lider mot sitt slut, men innan våra vägar skiljs är det en sista fråga som hänger i luften som bara måste få sitt svar: Varför berättta? Varför hänga ut sig själv på det här sättet? Svaret kommer omedelbart och utan omsvep: "Jag vill att folk ska veta att det här är hard core reality i Sverige, idag, 2007. Det här är den osminkade verkligheten för tusentals och åter tusentals barnfamiljer i vårat land. Politikerna talar om trygghet och garantier, men här går ingen säker". Med det är vår tid ute, och vi lämnar Agda-Magda och hennes maskar åt sitt öde. Men vänta lite... kliar det inte lite i baken...?