Den andra uppenbarelsen kommer smygande

Jag skulle vilja börja med att säga att jag vet att man kan drabbas av mycket värre saker än att inte få sova på natten; cancer, död, ensamhet, svält, och naturkatastrofer är bara några hemskheter som kan drabba människan och som alla måste klassas långt värre än vaknätter, hur många de än må vara. Men utan att ställa den ena prövningen mot den andra, så tänkte jag bara ge en liten lägesrapport från våran privata brinnande ugn. Det kanske låter som att jag tar i när jag beklagar mig, men det är faktist väldigt jobbigt att fungera när man inte får sova. Man blir så... monsterlik ibland. Och det vill man ju inte vara.

Vid det här laget känner de flesta till att jag och min man (och min son) inte har sovit som man ska på snart två år. Vi har utstått sömnbrist intill förtvivlan. Jag är inte så bra på att späka mig i det tysta, utan har istället klagat högt och ljudligt när någon har frågat hur vi mår. Det är kanske inte är jättemoget att lasta över sina bekymmer på första bästa stackare som frågar, men det har varit min ventil och allra bästa terapi. Att få prata av mig och beklaga mig har varit det som har hindrat mitt system från att bli fullständigt överhettat. Det har varit mitt allra bästa knep för att undvika (vissa) explosioner och (den allra värsta) känslomässig(a) härdsmälta(n).

Terapier och ventiler till trots har det ändå blivit nästan övermäktigt emellanåt att under så lång tid få sova alldeles för lite. Jag är helt öppen med att jag mellan varven har jag tyckt genuint synd om mig själv, och om min man. Patetiskt men sant! Jag har undrat varför Gud inte bara fixar Boppe, gör så att han blir frisk så att han kan sova som barn i allmänhet gör. Han kan ju, och jag ber ju, så var är då haken?! Ibland har jag förfallit till att undermedvetet sura på Gud, och jag har kännt mig övergiven och maktlös vid mer än ett tillfälle under året som gått. Jag har fått mer än ett tillfälle att bekanta mig med mig själv när jag är som allra sämst, och det har inte bara varit en trevlig bekantskap. Men så mitt i allt det här är det som att Gud har börjat visa mig att han verkligen har varit med mig mitt i allt. Det är ju ännu en väldigt grundläggande sanning, det här att Gud alltid är med oss. Tillsammans med den att Jesus älskar alla människor, är det kanske den mest grundläggande sanningen. Han var där när jag tappade konceptet och skrek på barnen, och han var där när jag vräkte den bärbara telefon i väggen så att hårdplasten yrde. Han var just intill när jag grinade mig till sömns för att jag var så slut, och han höll mig sällskap den där dagen när jag inte orkade ta mig för någonting. Jag såg det inte just då, men jag börjar se det nu. Han inser att han faktiskt har varit här hela tiden, och helt plötsligt förstår jag att det aldrig var synd om mig , inte egentligen. Jag har hela tiden, dag och natt, haft sällskap av den Högste.

Den här medvetenheten om att Gud alltid är med mig, den här andra uppenbarelsen, har inte drabbat mig med samma hastighet och dramatik som den om hans kärlek (se föregående inlägg) gjorde. Den har snarare kommit smygande, ungefär som en soluppgång eller en mördarsnigel, men jag har på känn att den inte kommer att påverka mig desto mindre. Tillvaron får en helt annan glans och blir så mycket mera uthärdlig, när man inser att man har Hans ögon på sig, hans fulla uppmärksamhet varje sekund.