Den nya tidens söndagsbilist

Ordet söndagsbilist har fått en helt ny innebörd sedan man ändrade på saker och ting i våran församling. Sedan det bestämdes att barnpassningen ska stänga 5 minuter innan mötet börjar, har trafiken i Uppsala med närområden blivit avsevärt hetsigare just innan 10-snåret.

Söndagsbilist före söndagsskolereformen = en äldre man, ofta kepsprydd, som planlöst färdas längs med vägen i sakta mak. En söndagsbilist ska inte förväxlas med en fartbestämmare, även om effekten ofta blir densamma (d.v.s. att hans medtrafikanter ofrivilligt tvingas sänka farten) då denne är ett kapitel för sig. Fartbestämmaren kör sakta p.g.a. att han är en bitter moralist som är besviken på samhället. Han är butter för att han inte vill vara något annat, och han kör helt enkelt sakta av princip . Det som utmärker en fartbestämmare är att han inte bara nöjer sig med att själv köra sakta; han är inte nöjd förrän du också kör sakta. Att lägga sig 10 km under hastighetsbegränsningen och göra allt vad han kan för att ingen ska lyckas köra om är den enda kontrollen han vet att utöva. Det är gräddan i hans tillvaro. Väl hemma har han inte mycket att säga till om, och han har ingen brådska att komma hem till sin dominanta fru. Längst därinne hos så gott som varje fartbestämmare döljer sig en krossad dröm om en karriär inom polis- eller tull-väsendet som aldrig blev verklighet. Om han hade varit en hund hade han varit en terrier, en skällig och ettrig sådan med jättekorta ben.

Söndagsbilisten från förr kör däremot inte sakta för att han gillar att provocera folk. Han har helt enkelt inget mål med sin utflykt, och han har heller ingen tid att passa. Att han har en dämpande inverkerkan på medelhastigheten beror inte på uträknad elakhet eller upplagrade aggressioner. Hans sävliga körstil är snarare kopplad till hans tillbakalagda personlighetstyp, och det faktum att han uppskattar att göra saker långsamt. Om söndagsbilisten inte hade haft körkort och lagt all sin lediga tid på att blockera trafiken hade han varit en slipad fågelskådare eller en hängiven frimärkssamlare. Om han hade varit en hund hade han varit en labrador eller någon typ av spaniel som inte kommer sig för att skälla när familjens två-åring använder honom som häst.

Nu över till den nya tidens söndagsbilist.

Den nya tidens söndagsbilist är betydligt yngre än sin föregångare, och nu kan det också röra sig om en kvinna. Men vi fortsätter ändå att kalla vårt objekt för "han", för enkelhetens och skull och för att bibehålla en politiskt korrekt könsmaktsordning i vårat resonemang. Den här söndagsbilisten har minst två barn, ofta fler, och han får ågren av blotta tanken på att tvingas sitta i överföringsrummet under större delen av predikan. Så han fartsyndar hela vägen in till söndagsmötet, inte 10-15 kilometer eller så, utan snarare en bra bit över körkortsgränsen. Och tack vare att han har förhärdat sitt samvete såpass, har han mitt under brinnande vansinnesfärd mage att gång på gång be "Gode Gud, gör ett mirakel. Gör så att barnen hinner in på söndagsskolan, Snälla, gode Gud, bara den här söndagen också...".

Hans fru sitter brevid och sminkar sig. Hon känner vägen som sin egen ficka, och vet precis när guppen kommer då man gör bäst i att inte jobba med mascaran. Hon har för länge sedan slutat tro att hon ska sluta sin levnad i de dödsföraktande farterna. Visst märker hon att hennes man fartsyndar, det är ju inte det att hon är i förnekelse eller så. Men hon vet att han gör det för ett syfte, och det räcker gott för henne.

Väl framme ramlar barnen ur bilen nästan i farten, bara för att deras föräldrar skyndar på dem så mycket. Sedan springer dem så att det bara ryker om fötterna, ivrigt påhetsade av de sina för att inte snubbla på målsnöret. Barnen hinner till söndagsskolan, och föräldrarna kan i lugn och ro gå och hitta sig en stol inne i möteslokalen. Mamma är färdigsminkad, lugn, glad och hyfsat harmonisk. Pappa däremot tar lite tid på sig innan han kommer ner från adrenalintoppen han fick efter att han gjorde den där trippel-omkörningen. Men efter pålysningarna är även han närvarande, till ande, själ och kropp. Om den nya tiden söndagsbilist inte hade burit hela försörjningsbördan för sin stora familj på sina axlar, hade han vågat satsa och gett drömmen om att bli Formel1-förare en ärlig chans. Och om han hade varit en hund hade han varit en StBernad: snäll som bara den nästan jämnt, men stark och snabb när det verkligen behövs.