Mamma

Du är varm och rolig, explosiv och spännande. Du är allt eller inget och obotligt svartvit. Du är det mjukaste och ömsintaste man kan tänka sig, och ändå vet jag ingen som kan leverera sådana utskällningar som du. Du är konstnär och entrepenör, och tusen gånger driftigare än jag (vilket kanske inte säger så mycket, men i alla fall). Du är mamma, och en bättre kunde jag aldrig fått.

Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.

När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.

Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.

Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.

Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!