Vems är mjölktanden?

Jag var just inne på en fantastisk blogg om lilla Elise (klicka på Desiree som kommenterade förrförra inlägget om du vill gå dit). Den var så vacker och skir, så ömsint skriven och så väldokumenterad. Mysiga bilder och information om senaste steget i utvecklingen håller släkt och vänner uppdaterade. Hur genialt är inte det egentligen! Lilla Elise kommer faktiskt att veta när hon gjorde vad när hon var liten. Och barn är intresserade av sådant, tro mig. Hennes föräldrar kommer aldrig behöva höfta och dra till med något svävande när lillan frågar. Och det, det är minsann ingen självklarhet.

Jag undrar om mina barn ibland brottas med tanken att de egentligen växte upp på barnhem under sina första år, för jag blir så kallsvettig och obekväm när de kommer sina sakfrågor. Frågor som, "När tappade jag min första tand? När tog jag mitt första steg? Vad var mitt första ord?" ger mig ångest. Jag undrar om hon ser att jag flackar med blicken och tittar upp till vänster (som man gör när man måste använda sig av det kreativa centrat av hjärnan vilket man gör när man diktar upp något) när jag svarar. Gråter hon sig till sömns om kvällarna? Genomgår hon i all hemlighet en identitetskris? Undrar hon om jag bryr mig om henne, på riktigt? Förmodligen inte, för jag gör så gott jag kan för att inte avslöja mig.

Jag har märkt att jag ger ungefär samma svar oavsett vem av barnen det är som frågar när de tappade sin första tand. Standardsvaret på tandfrågan lyder "Du var sex månader, ungefär". Standardsvaret på krypfrågan lyder "Du var tio månader, ungefär." Ordet ungefär är ovärderligt i sammanhanget, för det befriar mig från alla krav på att vara exakt. När de blir stora och börjar jämföra varandras uppgifter och upptäcker att alla gjorde alla framsteg samtidigt kan det ju dock hända att de börjar undra. Det är då det blir dags att förklara varför jag alltid har tyckt att ordet ungefär är ett sådant användbart och praktiskt ord. För det är ju inte det att jag inte kommer ihåg något, absolut inte. Jag har så många fantastiskt minnen att det lugnt skulle räcka till en hel bok per barn. Det kniviga är bara att hålla isär exakt vem det var som gjorde vad.

Ända sedan Bell föddes har min mamma haft en stående kommentar. "Du skriver väl upp det här, för annars glömmer du", har varit hennes mantra. "Jaja, absolut. Jag skriver..." har jag kontrat med. Problemet är bara att jag slutade skriva upp saker för ungefär åtta år sedan, och redan då var dokumentationen väldigt... sporadisk. Det är hemskt, men sant. Och det allra värsta är att hon hade rätt: man glömmer faktiskt väldigt mycket av det som man inte skriver ner. Nu är det som det är: Gjort är gjort, inte nerskrivet är inte nerskrivet, ihopblandade minnen är för evigt ihopblandade minnen. Jag tänkte att det skulle bli bättre när jag slutade amma, men tydligen inte. Dimmorna har fortfarande inte skingrats, och nu var det snart ett år sedan slutade Arla. Jag vet i alla fall vad jag ska säga till mina barn när jag blir mormor: "Dokumentera, dokumentera, dokumentera". Ta det rådet från en som inte vet vems mjölktand det är som ligger och skräpar bakom blomkrukan i fönstersmygen.