torsdag 3 maj 2007

Blomjorden, telefonen och mjölken

The following events takes place i realtid, inom loppet av ynka tio minuter. Agent Bauer är inte här så att han kan rycka in och rädda situationen. I vårat hem finns just nu bara en underbemannad småbarnsmamma, en sömnig treåring och en tvååring som är hög på verksamhetslust. Det börjar med att Boppe öser ut en avsevärd mängd jord ur blomkrukan på våran trapp med sin lilla ivriga, rafsande näve. Efter att jag har lyckats sanera honom från det mesta av blomjorden övergår han till att sanera våran trådlösa hemtelefon.

Den behövde verkligen inte saneras, tro mig. Den är ny, ren och har en massa extrafunktioner som vi aldrig använder oss av. Trots detta lägger han den i handfatet (i ett av många obevakade ögonblick) och spolar vatten på den, en kraftig stråle vatten. Boppe tar sitt självpåtagna uppdrag att rengöra telefonen på största allvar. Han jobbar och gnor som arkeologerna vid Birka, fast helt utan deras känsla för objektens ömtålighet. När jag upptäcker vad som har hänt är katastrofen redan ett faktum. Jag skriker och gapar, inte så mycket för att jag tror på det som pedagogisk metod som för att jag blir trött på att alltid vara steget efter. Telefonen ser oroväckande död ut. Efter ihärdiga upplivningsförsök börjar displayen återigen att lysa, en blandning av ett mirakel och verkligt god kvalité. Tack gode Gud, och tack Doro. Jag blir lättad och ringer mannen för att testa om den verkligen funkar.

Medan jag lättat konstaterar att den gör det, ser jag i ögonvrån hur Boppe tar ett glas mjölk och häller ut det på golvet. Långsamt och omsorgsfullt låter han mjölken färga golvet vitt. Det är ingen olyckshändelse, utan något han gör högst frivilligt och avsiktligt. Morgonens andra mammavrål skär igenom luften. Nu är jag ur balans på riktigt, uppriven av allt onödigt merjobb som dyvlas på mig innan jag ens har hunnit vakna. Jag brukar inte flippa ur över små busstreck, men när de duggar så här tätt, så här tidigt på morgonen... Det enda jag begär/önskar är att han skulle respektera att jag är en individ som behöver lugna mornar, att hans mor inte uppskattar att riva igång dagen med räddningsaktioner och städ. Det är en gåta för mig hur en så liten individ hinner åstadkomma så mycket oreda på så kort tid. Klockan ens hunnit bli 7.55, och luften har redan gått ur mig.

Lala, som har följt hela scenariot på betryggande avstånd, sitter på andra sidan frukostbordet med en halväten macka framför sig. Jag märker att hon tittar på mig, med en nästan lite hoppfull blick. Så lägger hon huvudet på sned och säger med värme i rösten: "Jag tyckej i alla fall att du äj en asa-bja mamma". Dagen är räddad, och allt det upprörda och frustrerade rinner av mig i ett enda litet nu. Transformeringen är fullständig; vips går jag från mammamonster till att vara den asa-bra mamman Gud skapade mig till att vara. Tack Lala. Ett ord i rättan tid är guld värt.

2 kommentarer:

rösten från kylan sa...

Tror att man får se Boppes aktiviteter som ett slags prao.
Han går förmodligen och bär på tankar om att antingen bli trädgårdsmästare eller IT-tekniker.
Dessutom är det ett gott tecken att han sätter full sula direkt på morgonen.
Men det där med mjölken är svårare att förklara, kanske en protest mot lactosen.

Johan sa...

Hahaha vad underbart att höra att det finns fler barn som med stor omsorg tar sig an uppdrag som egentligen aldrig borde utföras : )

(Det är fantastiskt kul att läsa dina inlägg :)

 
gästbok och besöksräknare