torsdag 10 maj 2007

Oss fågelskådare emellan

Härom dagen var jag och svägerskan ute och power-gick med våra barnvagnar. Vi har bestämt oss. Vi ska ta våra kroppar på allvar och sluta låtsas som att de inte finns. Vi har lovat oss själva att rasta dem regelbundet; ut med dem bara, ut på raska promenader i skog och mark. Jag känner i hela mig att det här är början på något helt nytt.

Jag ser framför mig ett liv där träning och motion är en lika självklar och integrerad syssla som att gå på dass och titta på House. Jag ser spänstiga ben, solbränd hud, syresatt blod och snygga träningskläder. Jag ser barn som säger : "Mamma, ska du ut och springa i skogen - idag igen?!" Allt det där fina ser jag klart och tydligt för min inre syn - efter en enda skogspromenad. I alla fall. Vi tog den vackra lilla vägen, den som leder genom små skogspartier och öppna fält förbi sjön. När vi precis skulle gå ner för den stora backen ovanför fältet nedanför får vi syn på något lite längre bort. Så här gick konversationen:

Sara: "Titta vilken stor fågel!"
Jag: "Nej, det där är ingen fågel. Det är en hjort. " (Hjorten får vingar och flyger iväg över fälten.) "Jaså..."
Sara:"Vad kan det då vara... En tjäder? " (Tjädrar brukar väl inte ha meterlånga ben, eller brukar de det? red anm.)
Jag: "En häger. Det är en häger!"

Så fortsatte vi våran vandring, nöjda med att ha lyckats lösa dagens frilufts-mysteriem. Vi hade vår friluftsheder i behåll. Sedan pratade vi inte mer om fåglar under det som återstod av motionsrundan. Kändes på något sätt som att det var bäst så...

1 kommentar:

hanulf sa...

Jaha... veldig så ambisiøse dere har blitt, da... har stor tro på dette! Jeg har forøvrig alltid hatt en forkjærlighet til sånne bevingede hjorter... Har blitt litt av en ''fågelskådare'' selv (det fine med det er at jeg ikke behøver gå lenger enn ut på balkongen)

 
gästbok och besöksräknare