måndag 21 maj 2007

Ett resonemang kring ost och musik

Idag när jag satt i bilen slog det mig att i mitt liv har ost och musik gemensamma nämnare. Jag behöver dem bägge på en daglig basis, och de fyller verkligen en funktion i vardagen. Men enligt mitt tycke och smak så gör de sig bäst när de inte begär alltför mycket uppmärksamhet; de ska mer bara finnas där lite diskret i bakgrunden, ungefär som en beige väggfärg. Jag vill att musiken ska vara enkel och lättförståelig och att osten ska vara mild och menlös.

Det sista jag vill konfronteras med på morgonen när jag försöker vakna (upp på rätt sida) är en stark prästost eller en riktigt vällagrad Chevré. Det är liksom alldeles för mycket att ta ställning till. Det optimala är att möta dagen med är en plastig Billinge, alternativt en slätstruken gräddost. De är knappast ostar som löper någon större risk att hamna på Nobel-tallriken, men de tränger sig inte på och de låter folk vakna i fred. De är lite tråkigt vardagsnära och trygga, och de har en stabiliserande inverkan på omgivningen. Visst vill man åt lite spänning i tillvaron ibland, men jag är ändå gladast om jag slipper hitta den i min ost.

Musik lyssnar jag mest på i bilen, om man räknar bort den jag får mig till livs mer ofrivillligt genom barnens cd-spelare. Då jag som regel inte är ute i jättegod tid när jag ska hämta de små, är jag även här allt som oftast ute efter en lugnande effekt. Det måste inte vara idel ballader, men det får bara inte vara för oförutsägbart, för experimentellt. Då blir jag så splittrad och trafikfarlig. Min musik-smak är väldig snäv och kan delas in i tre huvudfåror: lovsång, Steven Curtis Chapman och country (inte country som i Hasse Kvinna Böske Band, utan mer som i Faith Hill och Keith Urban). Ibland händer det att jag försöker att bredda mig och även ge andra genrer en chans, men det brukar aldrig falla väl ut. Det verkar som att det är min lott i livet att ha en enformig musiksmak. En annan böjelse jag har är att lyssna på samma sång 100 gånger, en slags repeat-sjuka som drabbar mig med jämna mellanrum. Då är det bara en enda låt som gäller, och jag spelar den tills barnen kvider " Åh, neeej! Den här låten är bara sååå tråååkig!" ifrån baksätet. Då lägger jag band på mig och låter de välja sång - en gång - och sedan spelar jag min favorit igen. Jag dränker deras protester med lama förklaringar om att detta med att välja musik i bilen först och främst är ett privilegium som hör vuxenvärlden till. Naturligtvis köper de inte mina argument.

En gång läste jag en text där artikelförfattaren hade gjort en analys och kommit fram musiksmak ofta är länkat till personlighet och intelligens. De intellektuella tungviktarna föredrog ofta klassisk musik, hårdrock eller jazz. De utåtriktade, folkliga, de lite mera rent intellektuellt sett enkla männsikorna hade däremot en gemensam förkärlek för musikalmusik, country och gospel. Offentliga personer som var namngivna under den kategorin var bl.a. Göran Persson och George W Bush. I skrivandets stund slår det mig att jag faktiskt gick och nynnade på "Å Kristina, guldet blev till sand" en hel sommar... Det är nästan scary hur väl jag platsar i den kategorin! Det fanns även en tredje kategori, men den har jag glömt vad den var.

Så. Då var det återigen bekräftat (i och för sig bara av en enda artikel i kvällspressen) att jag hör till de enkla och enfaldiga i människosläktet, men inte deppar jag för det. Jag hade redan mina misstankar om att jag inte var en självklar del av den intellektuella eliten, att Mensa var för andra men inte för mig. Men vem vet vad som händer om det börjar röra på sig inom politiken, om Fredrik bara får nog av hela cirkusen och helt plötsligt lämnar sin post. Tänk er att jag samtidigt, i samma veva, börjar söka mig ut på arbetsmarknaden efter sisådär femton års frånvaro... Kanske är det först då som Sverige kommer att få sin första kvinnliga statsminister. Jag menar, jag gillar ju trots allt både Kristina från Duvemåla och Faith Hill.

4 kommentarer:

rösten från kina sa...

Misströsta inte, det fins de som har en ännu enklare musiksmak.
Kan också finnas en genetisk förklaring.
Däremot tror jag att det ligger till så att den intellektuellea kapaciteten är omvänt proportionell mot musiksmaken.

hanulf sa...

Jag tror du skulle bli en fantastisk statsminister! :)

Agda-Magda sa...

Jag tackar Hanulf och rösten från Kina för dessa tröstens och uppmuntrans ord!

Agda-Magda sa...

Det är alltid lika värmande när ens omgivning överskattar en, håll med om det!

 
gästbok och besöksräknare