Park-ångest

Nu behöver jag inre helande - igen. Idag har vi tillbringat större delen av dagen på Skansen, helt frivilligt och utan ersättning från staten. Vi, eller i alla fall jag, gjorde det enbart för barnens skull. Jag har sedan en tid tillbaka varit medveten om att jag bär på ett slags obearbetat trauma inom mig. Detta leder till att jag blir känslomässigt blockerad i samma stund som jag sätter foten på en nöjes-park (eller någon annan släkting till nöjes-parken). Det spelar ingen roll om jag är på Disney World, Kolmården, Liseberg eller Gröna Lund (eller Skansen); helt plötsligt tappar jag förmågan att se det roliga i tillvaron och jag får svårt att känna inre glädje. Mitt annars ganska glada kynne blir som förbytt, och jag blir cynisk och surmulen. Jag kan bara inte sluta snegla på klockan och undra hur lång tid som är kvar av vårat besök. Jag kan kort sagt inte bärga mig tills vi kan komma därifrån. Min allra mörkaste hemlighet är att det inte ens hjälper att barnen tycker att det är jätteroligt. Så svårartad är den, min känslomässiga blockering.

Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.

De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.

Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.

Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...