Ordet söndagsbilist har fått en helt ny innebörd sedan man ändrade på saker och ting i våran församling. Sedan det bestämdes att barnpassningen ska stänga 5 minuter innan mötet börjar, har trafiken i Uppsala med närområden blivit avsevärt hetsigare just innan 10-snåret.
Söndagsbilist före söndagsskolereformen = en äldre man, ofta kepsprydd, som planlöst färdas längs med vägen i sakta mak. En söndagsbilist ska inte förväxlas med en fartbestämmare, även om effekten ofta blir densamma (d.v.s. att hans medtrafikanter ofrivilligt tvingas sänka farten) då denne är ett kapitel för sig. Fartbestämmaren kör sakta p.g.a. att han är en bitter moralist som är besviken på samhället. Han är butter för att han inte vill vara något annat, och han kör helt enkelt sakta av princip . Det som utmärker en fartbestämmare är att han inte bara nöjer sig med att själv köra sakta; han är inte nöjd förrän du också kör sakta. Att lägga sig 10 km under hastighetsbegränsningen och göra allt vad han kan för att ingen ska lyckas köra om är den enda kontrollen han vet att utöva. Det är gräddan i hans tillvaro. Väl hemma har han inte mycket att säga till om, och han har ingen brådska att komma hem till sin dominanta fru. Längst därinne hos så gott som varje fartbestämmare döljer sig en krossad dröm om en karriär inom polis- eller tull-väsendet som aldrig blev verklighet. Om han hade varit en hund hade han varit en terrier, en skällig och ettrig sådan med jättekorta ben.
Söndagsbilisten från förr kör däremot inte sakta för att han gillar att provocera folk. Han har helt enkelt inget mål med sin utflykt, och han har heller ingen tid att passa. Att han har en dämpande inverkerkan på medelhastigheten beror inte på uträknad elakhet eller upplagrade aggressioner. Hans sävliga körstil är snarare kopplad till hans tillbakalagda personlighetstyp, och det faktum att han uppskattar att göra saker långsamt. Om söndagsbilisten inte hade haft körkort och lagt all sin lediga tid på att blockera trafiken hade han varit en slipad fågelskådare eller en hängiven frimärkssamlare. Om han hade varit en hund hade han varit en labrador eller någon typ av spaniel som inte kommer sig för att skälla när familjens två-åring använder honom som häst.
Nu över till den nya tidens söndagsbilist.
Den nya tidens söndagsbilist är betydligt yngre än sin föregångare, och nu kan det också röra sig om en kvinna. Men vi fortsätter ändå att kalla vårt objekt för "han", för enkelhetens och skull och för att bibehålla en politiskt korrekt könsmaktsordning i vårat resonemang. Den här söndagsbilisten har minst två barn, ofta fler, och han får ågren av blotta tanken på att tvingas sitta i överföringsrummet under större delen av predikan. Så han fartsyndar hela vägen in till söndagsmötet, inte 10-15 kilometer eller så, utan snarare en bra bit över körkortsgränsen. Och tack vare att han har förhärdat sitt samvete såpass, har han mitt under brinnande vansinnesfärd mage att gång på gång be "Gode Gud, gör ett mirakel. Gör så att barnen hinner in på söndagsskolan, Snälla, gode Gud, bara den här söndagen också...".
Hans fru sitter brevid och sminkar sig. Hon känner vägen som sin egen ficka, och vet precis när guppen kommer då man gör bäst i att inte jobba med mascaran. Hon har för länge sedan slutat tro att hon ska sluta sin levnad i de dödsföraktande farterna. Visst märker hon att hennes man fartsyndar, det är ju inte det att hon är i förnekelse eller så. Men hon vet att han gör det för ett syfte, och det räcker gott för henne.
Väl framme ramlar barnen ur bilen nästan i farten, bara för att deras föräldrar skyndar på dem så mycket. Sedan springer dem så att det bara ryker om fötterna, ivrigt påhetsade av de sina för att inte snubbla på målsnöret. Barnen hinner till söndagsskolan, och föräldrarna kan i lugn och ro gå och hitta sig en stol inne i möteslokalen. Mamma är färdigsminkad, lugn, glad och hyfsat harmonisk. Pappa däremot tar lite tid på sig innan han kommer ner från adrenalintoppen han fick efter att han gjorde den där trippel-omkörningen. Men efter pålysningarna är även han närvarande, till ande, själ och kropp. Om den nya tiden söndagsbilist inte hade burit hela försörjningsbördan för sin stora familj på sina axlar, hade han vågat satsa och gett drömmen om att bli Formel1-förare en ärlig chans. Och om han hade varit en hund hade han varit en StBernad: snäll som bara den nästan jämnt, men stark och snabb när det verkligen behövs.
måndag 28 maj 2007
lördag 26 maj 2007
Mamma
Du är varm och rolig, explosiv och spännande. Du är allt eller inget och obotligt svartvit. Du är det mjukaste och ömsintaste man kan tänka sig, och ändå vet jag ingen som kan leverera sådana utskällningar som du. Du är konstnär och entrepenör, och tusen gånger driftigare än jag (vilket kanske inte säger så mycket, men i alla fall). Du är mamma, och en bättre kunde jag aldrig fått.
Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.
När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.
Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.
Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.
Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!
Mig har du alltid beskyddat och trott på, nästan blint. När jag var liten var jag prinsessan, och min bror var prinsen, och nåde den som gjorde något mot oss. "Ska jag blänga på henne?", frågande du och knyckte på huvudet i riktning mot tjejen som hade varit taskig mot mig, när vi gick över skolgården för ca 26 år sedan. "Nej mamma, det behövs nog inte", svarade jag, trogen mitt diplomatkall.
När grannens tax bet av tassen på min kanin, låste du och pappa in taxen i garaget och ställde bilen för. När grannen fick nys om vad som hade hänt ringde han upp, och du svarade. Han gruffade något om att "...har du en bössa så får jag väl skjuta hunden då". Jag tror att han tyckte att han tog i när han sade så. Men du svarade utan vidare betänketid att "hade jag en bössa så skulle jag skjuta dig!". Det var ord och inga visor det, ingen tax skulle få bita av tassen på min kanin. Men ett litet tag senare ringde du upp taxgrannen och bad om förlåtelse, för du är verkligen mjuk därinne.
Jag har alltid fått höra, av bägge mina föräldrar, att jag är det finaste som finns och att jag har språköra. När jag kom hem med typ noll rätt på matteproven, strök du mig bara över kinden och sade med värme i rösten: "Mangamela, du är precis som din mamma. Du ska se att det ordnar sig i alla fall". Och du fick ju rätt i det. Jag har alltid känt mig älskad och sedd, och det har jag kommit långt på, trots mina bristande kunskaper i matematik.
Nu när jag har börjat skriva och blogga igen, finns det ingen som är bättre på det än jag. Enligt dig. Dina uppmuntringar och lovord är vet ingen gräns, men så är du ju heller inte först och främst balanserad. I dina ögon är mina texter oslagbara, Ernest Hemingway kan bara slänga sig i väggen (fast det kan han ju inte, för han är ju död). Du överskattar mig, som många gånger annars, men det värmer. Jag antar att det är det som vi mammor är till för; att överskatta våra barn så att de får en så bra start i livet som möjligt.
Jag älskar dina kramar, och jag älskar din mat. Jag älskar när du kommer förbi, och jag älskar att du är en sådan hängiven mormor. Jag älskar att du älskar min pappa, och jag älskar att du älskar Jesus. Och så älskar jag att du älskar mig!
Park-ångest
Nu behöver jag inre helande - igen. Idag har vi tillbringat större delen av dagen på Skansen, helt frivilligt och utan ersättning från staten. Vi, eller i alla fall jag, gjorde det enbart för barnens skull. Jag har sedan en tid tillbaka varit medveten om att jag bär på ett slags obearbetat trauma inom mig. Detta leder till att jag blir känslomässigt blockerad i samma stund som jag sätter foten på en nöjes-park (eller någon annan släkting till nöjes-parken). Det spelar ingen roll om jag är på Disney World, Kolmården, Liseberg eller Gröna Lund (eller Skansen); helt plötsligt tappar jag förmågan att se det roliga i tillvaron och jag får svårt att känna inre glädje. Mitt annars ganska glada kynne blir som förbytt, och jag blir cynisk och surmulen. Jag kan bara inte sluta snegla på klockan och undra hur lång tid som är kvar av vårat besök. Jag kan kort sagt inte bärga mig tills vi kan komma därifrån. Min allra mörkaste hemlighet är att det inte ens hjälper att barnen tycker att det är jätteroligt. Så svårartad är den, min känslomässiga blockering.
Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.
De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.
Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.
Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...
Efter att ha cirkulerat runt på Djurgården i närmare en timmes tid och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, släppte maken till slut av mig och barnen i närheten av Skansen. Det var förresten efter det att en liten ettrig man i en vit bil helt oprovocerat hade gett honom fingret. Medan han drog över till fastlandet för att fortsätta sökandet efter en parkeringsplats, gick jag och barnen till närmsta korvmoj och för att utfodra oss själva. Jag har inget sinne för ekonomi, faktiskt inget alls. Min hjärna lagrar ogärna information om siffror och priser på saker och ting. Men idag när jag skulle betala för två Mer och två Pucko hajade jag till på riktigt. 17 kronor ville de ha för en tetraförpackad Äppel-Mer. 17 riksdaler! Det är ju rent oetiskt dyrt. Jag vände och vred på min lilla Mer för att se om den var speciell på något sätt eftersom att den var så kostsam. Var just den här Äppel-Meren berikad med tryffel-extrakt? Eller var den rentav överdragen med bladguld? Nej, svaret låg i att vi befann oss på Djurgården. Där får en Mer kosta 17 spänn. Nästa år ( om vi åker till Skansen då) ska jag ta med Äppel-Mer som jag har köpt på Kvantum i Uppsala. Sedan ska jag smygsitta med min familj på någon av bänkarna utanför korvkiosken och vi ska skåla i medtagen Mer (fast jag egentligen ogillar att skåla). Jag ska sitta där och känna mig ekonomisk, och bara ömka mig över alla stackars kunder som betalar 17 spänn för sina tetra-Mer. Det ska jag göra.
De flesta brukar ju komma undan med att skylla alla sina knepigheter på barndomen, så det tänkte jag också göra trots att min uppväxt var så lycklig. Jag vet att vi var på Liseberg när vi var små, och jag tror att vi var där tillsammans som familj mer än en gång. Jag vill också minnas att pappa och mamma inte tyckte att det var så där höjdarkul att vara där. Det var som att under den upparbetade glädjen över att vara med familjen på Liseberg så kunde man någonstans skönja ett drag av plågsamhet. Faktum att att jag upprepade gånger fick höra det berättas att min nästan två meter långa far skadade sitt knä när han, för mig och brorsans skull kan jag tänka, tråcklade ner sig i en radiobil för att delta i leken. Efter den händelsen längtade aldrig pappa efter att åka till Liseberg igen. Kanske var det rentav så att radiobils-krocken kom att bli till ett trauma för pappa... Så det jag undrar nu är om man kan ärva ett trauma från någon närstående. Kan man det? För jag fattar liksom inte annars varför jag känner som jag gör.
Eftersom linbanan var ur funktion så fick maken dra det dryga 40 kg tunga ekipaget (35 kg barn och ca 7 kg dubbelvagn) uppför de branta backarna. Vi delade upp det så efterom jag är kvinna. Sedan gjorde jag allt vad jag kunde för att hålla uppe takten på våran storfamilj. Jag kunde inte snabbt nog lotsa/forcera oss förbi älgarna och lo-djuren (som man så klart inte såg en skymt av) och verkstäderna från förr och allt annat som är så svårt att intressera sig för. Ibland blir det så tråkigt så att jag bara vill fly. När vi sent om sider fram till den verkliga höjdpunkten, fikat, fick Bell trots våra ingående frågor en sockerfri kaka istället för en glutenfri, och min chokladboll visade sig vara oätlig. Den smakade som det den ser ut att vara, innan man har hunnit rulla den i kokos.
Varför ska det vara så svårt att ha roligt på beställning? Varför kan jag inte se det värdefulla med att titta på djur innanför stängsel och låta mig fascineras av hur verkstäderna såg ut för 100 år sedan? Varför bär jag på detta djupt rotade förakt mot knätofsar och folkdräkter? Finns det någon därute som kan rekommendera en riktigt bra terapeut? Jag skulle nämligen behöva få ordning på min ångest innan sommarlovet börjar...
fredag 25 maj 2007
Rosita
Rosita. Varje gång jag byter lakan (och andra gånger också så klart) tänker jag på min vän Rosita. Hon byter lakan varje vecka, och det tycker jag är så storslaget! Sådan skulle jag också vilja vara, men det är jag inte. Låt oss bara konstatera att jag inte byter lakan varje vecka, och sedan behöver vi inte rota mer i det.
Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.
Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.
Lite mer om Rosita. Hon har stora, vackra bruna ögon och ett smittsamt skratt. Hon har nära till hjärtat, och är rolig att vara med. Sedan kan hon allt som är värt att veta om gourmetmat, väskor och skor. Hon är inget vidare på att teckna, men har däremot arbetskapacitet som en Ardennerhäst. När vi är på mässa ihop turas vi om att glömma våra värdesaker på olika ställen, och ingen klandrar den andre. Vi bara förstår varandra.
Jag gillar dig, Rosita, och idag har jag bytt lakan och vädrat våra bolster. Ville bara att du skulle veta det.
torsdag 24 maj 2007
Dagens Message
"Jesus was matter-of-fact: "Embrace this God-life. Really embrace it, and nothing will be too much for you. This mountain, for instance: Just say, 'Go jump in the lake' - no shufflingor shilly-shallying - and it's as good as dome. That's why I urge you to pray for absolutely everything, ranging from small to large. Include everything as you embrace this God-life, and you'll get God's everything. And when you assume the posture of prayer, remember that it's not all asking. If you have anything against someone, forgive - only then will your heavenly Father be inclined to also wipe your slate clean of sins." Mark 11:22-25
onsdag 23 maj 2007
Varför?
Jag har försummat tvätten i över två veckor nu. Jag har ägnat mig åt nödtvätt, och mer bara satt en tvätt när det har varit helt slut på jeans, och sedan satt en till när vi inte har haft några rena strumpor. Det är inte så man ska sköta tvätten i ett hushåll på sex personer. Om jag ska hålla undan hyfsat på tvättfronten bör jag sätta minst en maskin om dagen. Sedan bör jag ändå ta en dag i veckan då jag tvättar ett par maskiner, för att inte tvättberget ska hinna äta upp allt för stor yta av mitt pyttelilla tvättrum.
För det är mitt tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.
De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.
Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.
Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.
För det är mitt tvättrum, detta rum som jag inte delar med någon annan familjemedlem. Städar gör vi (då och då) allihop. Förvärvsarbete, betalning av alla räkningar, tvättning och tankning av bilen, kontakten med Försäkringskassan och alla andra kontakter med samhället, de flesta påfyllnadshandlingar samt skjutsning till alla aktiviteter skjöts av min hulda make. Trädgården sköter morfar med viss hjälp av Peter och Jocke. Så tvätten är min uppgift, och t.o.m. jag ser att det inte är mer än rätt. Men det faktum att det är min rättmätiga uppgift i livet att tvätta, hindrar inte att det ibland känns en smula förlamande att ta sig an denna dagliga syssla.
De senaste två veckorna har jag lidit av svår tvättångest. När jag har stuckit näsan innanför dörren till min privata helgedom har tvätten unisont ropat:"Du är inte välkommen hit! Inte idag, inte just nu. Försök i morgon igen." Så har jag försökt dagen därpå, men svaret har varit detsamma, motståndet lika kompakt. Och för varje dag som har gått har tvätten, eller "textilmonstret" som min bror lite hånfullt kommit att kalla den obändiga massan, kopplat greppet ännu lite starkare. Men så igår gick morgonrådnaden upp över mitt liv.
Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog motivationen ner i mitt liv. Jag gick in för att möta jätten och satte den första (av väldigt många) maskiner tvätt. Men det lät så konstigt från min Miele, den liksom klagade och visslade på ett så märkligt sätt. Så börjar en varningslampa lysa. Texten brevid den ivrigt blinkande lilla pricken lyder "Kontrollera tillopp". Tillopp - jag visste inte ens att det var ett riktigt ord. Hittar man ordet tillopp i en svensk ordbok? Sak samma. Tillopp har pajat min tvättdag. Tillopp har punkterat min benådade motivation - bara så där! Och vad är det som säger att när väl tillopp behagar fungera igen, att inspirationen och drivet att tvätta ska infinna sig som på kommando? Jag vill mena att det är högst otroligt. Det funkar inte så. Det innebär i sin tur att jag kommer att tvingas röja mitt tvättrum på ren vilja och rå beslutsamhet. Och med hjälp av grupptrycket från en familj som snart står helt uten rena kläder. Huvaligen.
Som för att ytterligerligare strö salt i mina husmorssår så går dammsugarslangen av och spolfunktionen på toan slutar att fungera samma dygn som tvättmaskinen ger upp. Är vi utsatta för en kosmisk konspiration? Är det någon där ute som inte vill att vi ska hålla oss rena? Jag bara undrar.
Jultomten är skjuten
Jultomten är död. Det tragiska beskedet nådde mig idag vid frukostbordet. Lala, satt som vanligt och bubblade om allt och inget istället för att äta sin macka. Jag satt mitt emot henne och hämtade andan efter att ha letat efter galonbyxor, rett ut tovigt hår, förhört läxor och hetsat i skolflickorna frukosten, allt under 30 intensiva minuter. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, när Lala plötsligt släpper bomben.
Lala: "Jultomten äj död."
Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"
Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."
Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"
Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".
Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?
Lala: "Näe."
Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...
Lala: "Jultomten äj död."
Jag: "Men älskling, vad är det du säger?"
Lala: "Två pappoj, lika stoja som våjan pappa, sköt honom. De sköt honom med fleja skott. Jag såg det inte, men jag vet att det äj så."
Jag: (Kvävt frust) "Så du menar att han är död nu?"
Lala: "Ja, han haj åkt upp till himlen. Han äj hos Jesus nu. Cujjy äj däj också, föj Calle skjöt Cujjy (Calle är min bror, och Curry är familjens katt, min anm.). Så nu vill Jesus vaja ifjed med barnen och Cujjy...(kort konstpaus med rum för eftertanke). Cujjy ville vejkligen följa Jesus...".
Jag: (Ännu ett kvävt frust). Jaha, så det här med Jultomten... han kommer inte till Jul nu då?
Lala: "Näe."
Jag kan redan se de stora löpen ropa ut den chockerande nyheten: "Jultomten kallblodigt mördad av två pappor. Skjöts med flera skott, motiv okänt...". Tänk att vi fick veta det först av alla...
måndag 21 maj 2007
Dagens boktips
En av de böcker jag läser just nu är en nyutkommen bok av min pastor, Ulf Ekman. Den heter "Kallad till helgelse" och är bara så bra! Kort och gott handlar den om hur varje människa är kallad att lära känna Jesus, och att bli mer och mer lik Honom. Här kommer ett litet smakprov:
"Vi är inte kallade att leva utifrån reaktioner på något som varit, vi är kallade att följa Jesus Kristus och hans fullhet. Det innebär att vi inte kan ha ett evangelium som bara betonar en sak och som utelämnar något annat. Det skulle vara ett evangelium fullt av hål, istället för det fulla evangeliet".
"Vi är inte kallade att leva utifrån reaktioner på något som varit, vi är kallade att följa Jesus Kristus och hans fullhet. Det innebär att vi inte kan ha ett evangelium som bara betonar en sak och som utelämnar något annat. Det skulle vara ett evangelium fullt av hål, istället för det fulla evangeliet".
Ett resonemang kring ost och musik
Idag när jag satt i bilen slog det mig att i mitt liv har ost och musik gemensamma nämnare. Jag behöver dem bägge på en daglig basis, och de fyller verkligen en funktion i vardagen. Men enligt mitt tycke och smak så gör de sig bäst när de inte begär alltför mycket uppmärksamhet; de ska mer bara finnas där lite diskret i bakgrunden, ungefär som en beige väggfärg. Jag vill att musiken ska vara enkel och lättförståelig och att osten ska vara mild och menlös.
Det sista jag vill konfronteras med på morgonen när jag försöker vakna (upp på rätt sida) är en stark prästost eller en riktigt vällagrad Chevré. Det är liksom alldeles för mycket att ta ställning till. Det optimala är att möta dagen med är en plastig Billinge, alternativt en slätstruken gräddost. De är knappast ostar som löper någon större risk att hamna på Nobel-tallriken, men de tränger sig inte på och de låter folk vakna i fred. De är lite tråkigt vardagsnära och trygga, och de har en stabiliserande inverkan på omgivningen. Visst vill man åt lite spänning i tillvaron ibland, men jag är ändå gladast om jag slipper hitta den i min ost.
Musik lyssnar jag mest på i bilen, om man räknar bort den jag får mig till livs mer ofrivillligt genom barnens cd-spelare. Då jag som regel inte är ute i jättegod tid när jag ska hämta de små, är jag även här allt som oftast ute efter en lugnande effekt. Det måste inte vara idel ballader, men det får bara inte vara för oförutsägbart, för experimentellt. Då blir jag så splittrad och trafikfarlig. Min musik-smak är väldig snäv och kan delas in i tre huvudfåror: lovsång, Steven Curtis Chapman och country (inte country som i Hasse Kvinna Böske Band, utan mer som i Faith Hill och Keith Urban). Ibland händer det att jag försöker att bredda mig och även ge andra genrer en chans, men det brukar aldrig falla väl ut. Det verkar som att det är min lott i livet att ha en enformig musiksmak. En annan böjelse jag har är att lyssna på samma sång 100 gånger, en slags repeat-sjuka som drabbar mig med jämna mellanrum. Då är det bara en enda låt som gäller, och jag spelar den tills barnen kvider " Åh, neeej! Den här låten är bara sååå tråååkig!" ifrån baksätet. Då lägger jag band på mig och låter de välja sång - en gång - och sedan spelar jag min favorit igen. Jag dränker deras protester med lama förklaringar om att detta med att välja musik i bilen först och främst är ett privilegium som hör vuxenvärlden till. Naturligtvis köper de inte mina argument.
En gång läste jag en text där artikelförfattaren hade gjort en analys och kommit fram musiksmak ofta är länkat till personlighet och intelligens. De intellektuella tungviktarna föredrog ofta klassisk musik, hårdrock eller jazz. De utåtriktade, folkliga, de lite mera rent intellektuellt sett enkla männsikorna hade däremot en gemensam förkärlek för musikalmusik, country och gospel. Offentliga personer som var namngivna under den kategorin var bl.a. Göran Persson och George W Bush. I skrivandets stund slår det mig att jag faktiskt gick och nynnade på "Å Kristina, guldet blev till sand" en hel sommar... Det är nästan scary hur väl jag platsar i den kategorin! Det fanns även en tredje kategori, men den har jag glömt vad den var.
Så. Då var det återigen bekräftat (i och för sig bara av en enda artikel i kvällspressen) att jag hör till de enkla och enfaldiga i människosläktet, men inte deppar jag för det. Jag hade redan mina misstankar om att jag inte var en självklar del av den intellektuella eliten, att Mensa var för andra men inte för mig. Men vem vet vad som händer om det börjar röra på sig inom politiken, om Fredrik bara får nog av hela cirkusen och helt plötsligt lämnar sin post. Tänk er att jag samtidigt, i samma veva, börjar söka mig ut på arbetsmarknaden efter sisådär femton års frånvaro... Kanske är det först då som Sverige kommer att få sin första kvinnliga statsminister. Jag menar, jag gillar ju trots allt både Kristina från Duvemåla och Faith Hill.
Det sista jag vill konfronteras med på morgonen när jag försöker vakna (upp på rätt sida) är en stark prästost eller en riktigt vällagrad Chevré. Det är liksom alldeles för mycket att ta ställning till. Det optimala är att möta dagen med är en plastig Billinge, alternativt en slätstruken gräddost. De är knappast ostar som löper någon större risk att hamna på Nobel-tallriken, men de tränger sig inte på och de låter folk vakna i fred. De är lite tråkigt vardagsnära och trygga, och de har en stabiliserande inverkan på omgivningen. Visst vill man åt lite spänning i tillvaron ibland, men jag är ändå gladast om jag slipper hitta den i min ost.
Musik lyssnar jag mest på i bilen, om man räknar bort den jag får mig till livs mer ofrivillligt genom barnens cd-spelare. Då jag som regel inte är ute i jättegod tid när jag ska hämta de små, är jag även här allt som oftast ute efter en lugnande effekt. Det måste inte vara idel ballader, men det får bara inte vara för oförutsägbart, för experimentellt. Då blir jag så splittrad och trafikfarlig. Min musik-smak är väldig snäv och kan delas in i tre huvudfåror: lovsång, Steven Curtis Chapman och country (inte country som i Hasse Kvinna Böske Band, utan mer som i Faith Hill och Keith Urban). Ibland händer det att jag försöker att bredda mig och även ge andra genrer en chans, men det brukar aldrig falla väl ut. Det verkar som att det är min lott i livet att ha en enformig musiksmak. En annan böjelse jag har är att lyssna på samma sång 100 gånger, en slags repeat-sjuka som drabbar mig med jämna mellanrum. Då är det bara en enda låt som gäller, och jag spelar den tills barnen kvider " Åh, neeej! Den här låten är bara sååå tråååkig!" ifrån baksätet. Då lägger jag band på mig och låter de välja sång - en gång - och sedan spelar jag min favorit igen. Jag dränker deras protester med lama förklaringar om att detta med att välja musik i bilen först och främst är ett privilegium som hör vuxenvärlden till. Naturligtvis köper de inte mina argument.
En gång läste jag en text där artikelförfattaren hade gjort en analys och kommit fram musiksmak ofta är länkat till personlighet och intelligens. De intellektuella tungviktarna föredrog ofta klassisk musik, hårdrock eller jazz. De utåtriktade, folkliga, de lite mera rent intellektuellt sett enkla männsikorna hade däremot en gemensam förkärlek för musikalmusik, country och gospel. Offentliga personer som var namngivna under den kategorin var bl.a. Göran Persson och George W Bush. I skrivandets stund slår det mig att jag faktiskt gick och nynnade på "Å Kristina, guldet blev till sand" en hel sommar... Det är nästan scary hur väl jag platsar i den kategorin! Det fanns även en tredje kategori, men den har jag glömt vad den var.
Så. Då var det återigen bekräftat (i och för sig bara av en enda artikel i kvällspressen) att jag hör till de enkla och enfaldiga i människosläktet, men inte deppar jag för det. Jag hade redan mina misstankar om att jag inte var en självklar del av den intellektuella eliten, att Mensa var för andra men inte för mig. Men vem vet vad som händer om det börjar röra på sig inom politiken, om Fredrik bara får nog av hela cirkusen och helt plötsligt lämnar sin post. Tänk er att jag samtidigt, i samma veva, börjar söka mig ut på arbetsmarknaden efter sisådär femton års frånvaro... Kanske är det först då som Sverige kommer att få sin första kvinnliga statsminister. Jag menar, jag gillar ju trots allt både Kristina från Duvemåla och Faith Hill.
fredag 18 maj 2007
Lite tips till mig själv
Ikväll tipsar jag mig själv om saker jag skulle kunna lära mig under 2007. Jag tror att om jag antog mina egna utmaningar, om det så bara vore ett par stycken av dem, så skulle det verkligen underlätta vardagen. Alla som läser det här kommer garanterat att känna sig framåtsträvande och driftiga i ljuset (eller mörkret) av min handfallenhet. Men det bjuder jag så gärna på. Jag vet inte varför det har blivit så här, om det beror på renodlade inlärningssvårigheter eller om allt bottnar i att jag är en evig lillasyster. Så här är det i alla fall...
1. Jag borde lära mig att SMS:a. Alla kan det, utom jag och min mamma. Mina mamma är en selektiv teknisk begåvning som kan sköta komplicerade stickmaskiner, men hon har vid 61 års ålder fortfarande inte riktigt har fått kläm på hur man slår på TV:n. Min egen tekniska begåvning är inte ens selektiv - den är obefintlig.
2. Ungefär varannan vecka kommer jag på mig själv med att önska att jag visste hur man bränner av cd-skivor. Det här önskandet har pågått i ungefär tre års tid nu, men har intill denna dag ännu inte resulterat i någon verklig kunskapsmässig landvinning. Jag tror verkligen att jag skulle ha både nytta och glädje av att besitta en sådan kompetens. Varför jag ännu inte har sett till att lära mig det är onekligen ganska märkligt.
3. Tänk att kunna namnen på alla ministrarna i regeringen - det vore väl ändå lite läckert! Jag som blev så glad när Alliansen vann, tappade den där absoluta detaljkollen någonstans på vägen. Det jag dock bortom allt tvivel vet är att Anders Borg är finansminister, och att han har hästsvans. På något mystiskt sätt lyckas han ändå se ganska städad ut, fast han har en sådan rebellisk frisyr.
4. Det börjar bli dags att lära sig hur man sätter fast bilbarnsolen korrekt, med remmar och isofix-fäste och allt. Idag när jag kom ut med andan i halsen och skulle ta bilen, ser jag att bilbarnstolen står prydligt uppställd brevid bilen. Jag sände en indignerad tanke till maken som var skyldig till skadegörelsen. "Varför gör han så här? Han vet ju att jag inte vet hur man sätter i eländet...". Men så i nästa sekund inser jag att jag borde skämmas. Helt plötsligt ser jag vilken stor bebis jag är, som efter fyra barn ännu inte har lärt mig att göra denna installation. Så jag sände en förlåt-tanke till maken, och så skämdes jag en liten stund över min egen oföretagsamhet. Nu sitter barnstolen där den ska, men förmodligen inte riktigt som den ska. Tänkte ringa killarna och tjejerna som snickrar på högskoleprovet och ge dem ett litet tips. Varför inte låta alla som skriver provet få pröva på att installera en bilbarnstol korrekt. Det skulle kunna tjäna som en slags utslags-fråga, ett yttersta test på den moderna människans förmåga till problemlösning och logiskt tänkande.
5. Jag borde veta hur man lagrar olika namn och telefonnummer i min telefon, men det vet jag inte. Jag vet inte vad som kommer först på inlärningstrappan - SMS:andet eller att lagra telefonnummer? Idag frågade min tioåring mig om jag har mina kontakter lagrade i bokstavsordning i min telefon. "Nej", svarade jag avmätt. "Eller förresten, jag vet inte... nej men just det, jag har inte lagrat några telefonnummer i min mobil" fortsatte jag nästan tyst för mig själv. "Va?!" kontrar en uppriktigt förvånad Bell ifrån baksätet. "Menar du att du slår hela numret varje gång?...(tystnad)... Jag har i alla fall mina kontakter i bokstavsordning...". Med de orden dog konversationen ut.
Det här var bara fem friska förslag på olika typer av självutveckling som jag skulle kunna/borde/skulle ha ägnat mig åt om jag bara hade varit något så när angelägen om att leva som om jag faktiskt existerade på 2000-talet. Faktum är att det inte var länge sedan jag slutade att ringa till min man de få gånger då det föll på min lott att tanka bilen. Jag blev alltid lika osäker när jag väl rullade in på macken, för hur var det man gjorde nu igen? Av hänsyn och kärlek såg han till att ingen annan hörde på när han lotsade sin fru genom tankningen. Listan skulle så klart kunna göras mycket längre, för jag har ännu inte betalt en enda räkning på internet, aldrig kört bilen genom en biltvätt eller bytt olja, än mindre bakat bullar eller gjort upp en brasa och grillat korv med barnen.
Några gånger har jag varit lite frestad att faktiskt grilla korv med barnen över en eld som jag själv hade gjort upp. Vi har ju trots allt skogen inpå knuten, så tänk egentligen vilket upplägg! Men så har jag kommit att tänka på skogsbränder, och skogsbränder skrämmer mig. Jag ser framför mig ett brinnande inferno, sotiga barn som gråteroch en massa brandbilar. Mitt i allt detta hemska rullar pappas bil upp på infarten. Jag tittar bort, kinder och öron är röda av skam. "Pappa", säger jag med halsen tjock av gråt, "jag menade aldrig att elda upp dina marker, jag tänkte bara grilla lite korv...". Nej, det där ska jag aldrig göra mig skyldig till. Aldrig! Andra kan spänna sig inför sina ungar och leka med elementen. Jag nöjer mig så gott med att steka Dennis-korv på min glasfiberhäll.
1. Jag borde lära mig att SMS:a. Alla kan det, utom jag och min mamma. Mina mamma är en selektiv teknisk begåvning som kan sköta komplicerade stickmaskiner, men hon har vid 61 års ålder fortfarande inte riktigt har fått kläm på hur man slår på TV:n. Min egen tekniska begåvning är inte ens selektiv - den är obefintlig.
2. Ungefär varannan vecka kommer jag på mig själv med att önska att jag visste hur man bränner av cd-skivor. Det här önskandet har pågått i ungefär tre års tid nu, men har intill denna dag ännu inte resulterat i någon verklig kunskapsmässig landvinning. Jag tror verkligen att jag skulle ha både nytta och glädje av att besitta en sådan kompetens. Varför jag ännu inte har sett till att lära mig det är onekligen ganska märkligt.
3. Tänk att kunna namnen på alla ministrarna i regeringen - det vore väl ändå lite läckert! Jag som blev så glad när Alliansen vann, tappade den där absoluta detaljkollen någonstans på vägen. Det jag dock bortom allt tvivel vet är att Anders Borg är finansminister, och att han har hästsvans. På något mystiskt sätt lyckas han ändå se ganska städad ut, fast han har en sådan rebellisk frisyr.
4. Det börjar bli dags att lära sig hur man sätter fast bilbarnsolen korrekt, med remmar och isofix-fäste och allt. Idag när jag kom ut med andan i halsen och skulle ta bilen, ser jag att bilbarnstolen står prydligt uppställd brevid bilen. Jag sände en indignerad tanke till maken som var skyldig till skadegörelsen. "Varför gör han så här? Han vet ju att jag inte vet hur man sätter i eländet...". Men så i nästa sekund inser jag att jag borde skämmas. Helt plötsligt ser jag vilken stor bebis jag är, som efter fyra barn ännu inte har lärt mig att göra denna installation. Så jag sände en förlåt-tanke till maken, och så skämdes jag en liten stund över min egen oföretagsamhet. Nu sitter barnstolen där den ska, men förmodligen inte riktigt som den ska. Tänkte ringa killarna och tjejerna som snickrar på högskoleprovet och ge dem ett litet tips. Varför inte låta alla som skriver provet få pröva på att installera en bilbarnstol korrekt. Det skulle kunna tjäna som en slags utslags-fråga, ett yttersta test på den moderna människans förmåga till problemlösning och logiskt tänkande.
5. Jag borde veta hur man lagrar olika namn och telefonnummer i min telefon, men det vet jag inte. Jag vet inte vad som kommer först på inlärningstrappan - SMS:andet eller att lagra telefonnummer? Idag frågade min tioåring mig om jag har mina kontakter lagrade i bokstavsordning i min telefon. "Nej", svarade jag avmätt. "Eller förresten, jag vet inte... nej men just det, jag har inte lagrat några telefonnummer i min mobil" fortsatte jag nästan tyst för mig själv. "Va?!" kontrar en uppriktigt förvånad Bell ifrån baksätet. "Menar du att du slår hela numret varje gång?...(tystnad)... Jag har i alla fall mina kontakter i bokstavsordning...". Med de orden dog konversationen ut.
Det här var bara fem friska förslag på olika typer av självutveckling som jag skulle kunna/borde/skulle ha ägnat mig åt om jag bara hade varit något så när angelägen om att leva som om jag faktiskt existerade på 2000-talet. Faktum är att det inte var länge sedan jag slutade att ringa till min man de få gånger då det föll på min lott att tanka bilen. Jag blev alltid lika osäker när jag väl rullade in på macken, för hur var det man gjorde nu igen? Av hänsyn och kärlek såg han till att ingen annan hörde på när han lotsade sin fru genom tankningen. Listan skulle så klart kunna göras mycket längre, för jag har ännu inte betalt en enda räkning på internet, aldrig kört bilen genom en biltvätt eller bytt olja, än mindre bakat bullar eller gjort upp en brasa och grillat korv med barnen.
Några gånger har jag varit lite frestad att faktiskt grilla korv med barnen över en eld som jag själv hade gjort upp. Vi har ju trots allt skogen inpå knuten, så tänk egentligen vilket upplägg! Men så har jag kommit att tänka på skogsbränder, och skogsbränder skrämmer mig. Jag ser framför mig ett brinnande inferno, sotiga barn som gråteroch en massa brandbilar. Mitt i allt detta hemska rullar pappas bil upp på infarten. Jag tittar bort, kinder och öron är röda av skam. "Pappa", säger jag med halsen tjock av gråt, "jag menade aldrig att elda upp dina marker, jag tänkte bara grilla lite korv...". Nej, det där ska jag aldrig göra mig skyldig till. Aldrig! Andra kan spänna sig inför sina ungar och leka med elementen. Jag nöjer mig så gott med att steka Dennis-korv på min glasfiberhäll.
onsdag 16 maj 2007
Tur för oss att Han inte är sådan...
När jag nattade Nikki kom vi att prata om hur bra det är att Gud inte påbörjar en massa projekt i våra liv som han sedan inte orkar göra klart. Han som börjar ett gott verk fullbordar det ju också. Nikki instämde helt i detta, och satte sedan sina egna ord på det hela:
"Tänk så bra att han inte bara säger;'Näe, nu orkar jag inte trösta dig mer. Nu går jag och ser på TV4+!"
Jag instämmer helt med föregående talare. Det skulle helt klart vara lite tungt att höra :-)!
"Tänk så bra att han inte bara säger;'Näe, nu orkar jag inte trösta dig mer. Nu går jag och ser på TV4+!"
Jag instämmer helt med föregående talare. Det skulle helt klart vara lite tungt att höra :-)!
En aktiv förälder berättar...
Sitter här i min soffa och bara djupandas. Det enda som hörs är mina egna andetag och en lite avlägsna ljud från motorvägen. Det är ljuvligt. Man behöver läka invärtes efter att ha varit med som ledare på en två dagar lång klassresa. Jag talar av färsk personlig erfarenhet.
Jag skulle vilja börja med att hylla alla som sorterar in under skrået lärare. I ett tidigare inlägg gav jag min hyllning till alla inom vårdsektorn, men nu är det dags för alla lärare att motta mina stående ovationer. Det sägs att man gör bäst i att inte sätta upp människor på en piedestal, men nu gör jag det i alla fall. Upp, alla ni som med jämna och återkommande mellanrum tar med er hela skolklasser på olika utflykter, upp på piedestalen och trängs med alla era kollegor! Jag vill höja er till skyarna för att ni utsätter er för den enorma påfrestning det innebär med att hålla koll på allt ifrån rymningsbenägna barn och lekar till insulinsprutor och matallergier. Om jag vore finansminister skulle jag göra er ekonomiskt oberoende hela bunten, bara så där. Tänk att ni orkar hålla på så där år in och år ut! Det är så beundransvärt, och jobbet ni utför är så betydelsefullt.
Jag hade tänkt att skriva något lite mer uttömmande nu när jag inte har haft tillgång till min dator på ett litet tag, men mina ögonlock är inte överens med mig. De tycker att butiken borde stänga nu, och förmodligen gjorde jag nog klokt i att följa deras råd. Jag får nöja mig med att lista några konstateranden.
*Det är roligt att göra något för sitt barn, och att engagera sig någon gång emellanåt. Jag har fått så otroligt mycket tacksamhet av min dotter för att jag valde att hänga på.
*Stig, pappa till Nadja, somnade på sista studiebesöket på väg upp till ön där vi skulle övernatta. Klockan var två på dagen, och föreläsningen (och föreläsaren) var djupt ointressant. Hans egen dotter ertappade honom med slutna ögon och vidöppen mun sittandes på en stol längst bak i salen. Han erkände efteråt att det enda han kunde tänka på var hur otroligt mycket bättre och mer intressant han själv skulle ha framställt Vallonernas historia. Jag tvivlar inte en sekund på att han hade rätt.
* Det fanns bara utedass, alltså mull-toa, på gården. Året är 2007. Varför? I hörnet på själva helgedomen stod en liten hink med mull, och i den låg en skopa. På insidan av dörren satt en skylt med texten "När du är färdig, häll då en skopa mull ner i dasset och stäng locket." Det gjorde jag lydigt. Med den enkla handlingen följde varje gång en besynnerlig, nästan lite högtidlig känsla. Jag kunde inte låta bli att i smyg känna mig som en präst som står framför den nedsänkta kistan, allvarlig..."Av jord är du kommen, jord ska du åter varda...", fast med mull istället för jord. Och utan sällskap av sörjande släktingar, förstås. Något lik fanns där ju faktiskt inte heller, om man nu ska vara riktigt petig, en annars vital del i en begravningscermoni. Där fanns ju bara jag, en hink med mull och själva mull-toan (med allt vad den innehåller). Det kommer man inte långt med om man vill ställa till med begravning.
*På väg hem satt Bell med sin kompis och dem coola killarna i klassen längst bak i bussen och lät som en hel orkester. Jag satte mig så långt fram i bussen som jag bara kunde (en gång strateg, alltid strateg), i hopp om att få lite lugn och ro. Helt plötsligt hör jag henne ropa till sin kompis med klar och hög röst: "Har du druckit för mycket alkohol, eller?!" Frågan studsar mellan väggarna i den församlingsägda bussen på väg hem från den av kristna skolan arrangerade skolresan. Jag kommer inte tänka tillbaka på det tillfället som ett av mina allra stoltaste mamma-ögonblick. Mina kristna mamma-kinder hettade när jag banade väg mot min yviga dotter längst bak i bussen, ivrig att avlossa några väl valda förmanande ord. Tur att Bells fröken har humor, så att hon kunde se det komiska i situationen... Resterande delen av resan citerade min ena granne valda delar ur Håkan Nessers senaste bok för mig, medan de två barnen bakom mig lekte "Sten, sax, påse". Jag uppfattade lekandet nästan lite tvångsmässigt, men det kanske det inte var.
*Bell har det senaste året gått från att vara en ganska skör liten tjej med känslorna långt ut till att bli ganska annnorlunda. Den största skillnaden märks nog i skolan, för hemma är hon sig ganska lik. Hur som helst; helt plötsligt är det joggingkläder, brottning och Toby Mac som gäller, och om något anmärkningsvärt händer utropar hon "Schaft!". Och när vi ändå är igång, kan någon passa på att berätta för mig vad hon gjorde längst bak i bussen? Hon är ju min lilla planta, min skyddsling, som byter bokmärken och klappar på sin kanin. När vi åkte hem idag undrade jag om den lilla finkänsliga Bell bara hade åkt på hajk eller om hon rent utav hade fått för sig att vara långledig. Väl hemma luskade jag lite, och försökte få fram om hon tyckte att det var roligt att jag hade varit med på resan. Eller hade jag varit för tjatig, tyckte hon det? Jag fick bara mummel till svar. Mummel i det här sammanhanget kan inte tolkas som ett enbart gott betyg varför jag fick anledning att undra. Hade jag just kommit hem från min första och sista skolresa med min äldsta dotter? Hon gick upp på sitt rum och kom ner några minuter senare, gråtandes. "Mamma, jag har ont i huvudet", snyftade hon, "och jag vill att du ska följa med på nästa skolresa också!". Då blir man alldeles varm i hjärtat, och så känner man sig så där underbart lyckad. Puss Bellis! Du var tydligen bara på hajk.
Jag skulle vilja börja med att hylla alla som sorterar in under skrået lärare. I ett tidigare inlägg gav jag min hyllning till alla inom vårdsektorn, men nu är det dags för alla lärare att motta mina stående ovationer. Det sägs att man gör bäst i att inte sätta upp människor på en piedestal, men nu gör jag det i alla fall. Upp, alla ni som med jämna och återkommande mellanrum tar med er hela skolklasser på olika utflykter, upp på piedestalen och trängs med alla era kollegor! Jag vill höja er till skyarna för att ni utsätter er för den enorma påfrestning det innebär med att hålla koll på allt ifrån rymningsbenägna barn och lekar till insulinsprutor och matallergier. Om jag vore finansminister skulle jag göra er ekonomiskt oberoende hela bunten, bara så där. Tänk att ni orkar hålla på så där år in och år ut! Det är så beundransvärt, och jobbet ni utför är så betydelsefullt.
Jag hade tänkt att skriva något lite mer uttömmande nu när jag inte har haft tillgång till min dator på ett litet tag, men mina ögonlock är inte överens med mig. De tycker att butiken borde stänga nu, och förmodligen gjorde jag nog klokt i att följa deras råd. Jag får nöja mig med att lista några konstateranden.
*Det är roligt att göra något för sitt barn, och att engagera sig någon gång emellanåt. Jag har fått så otroligt mycket tacksamhet av min dotter för att jag valde att hänga på.
*Stig, pappa till Nadja, somnade på sista studiebesöket på väg upp till ön där vi skulle övernatta. Klockan var två på dagen, och föreläsningen (och föreläsaren) var djupt ointressant. Hans egen dotter ertappade honom med slutna ögon och vidöppen mun sittandes på en stol längst bak i salen. Han erkände efteråt att det enda han kunde tänka på var hur otroligt mycket bättre och mer intressant han själv skulle ha framställt Vallonernas historia. Jag tvivlar inte en sekund på att han hade rätt.
* Det fanns bara utedass, alltså mull-toa, på gården. Året är 2007. Varför? I hörnet på själva helgedomen stod en liten hink med mull, och i den låg en skopa. På insidan av dörren satt en skylt med texten "När du är färdig, häll då en skopa mull ner i dasset och stäng locket." Det gjorde jag lydigt. Med den enkla handlingen följde varje gång en besynnerlig, nästan lite högtidlig känsla. Jag kunde inte låta bli att i smyg känna mig som en präst som står framför den nedsänkta kistan, allvarlig..."Av jord är du kommen, jord ska du åter varda...", fast med mull istället för jord. Och utan sällskap av sörjande släktingar, förstås. Något lik fanns där ju faktiskt inte heller, om man nu ska vara riktigt petig, en annars vital del i en begravningscermoni. Där fanns ju bara jag, en hink med mull och själva mull-toan (med allt vad den innehåller). Det kommer man inte långt med om man vill ställa till med begravning.
*På väg hem satt Bell med sin kompis och dem coola killarna i klassen längst bak i bussen och lät som en hel orkester. Jag satte mig så långt fram i bussen som jag bara kunde (en gång strateg, alltid strateg), i hopp om att få lite lugn och ro. Helt plötsligt hör jag henne ropa till sin kompis med klar och hög röst: "Har du druckit för mycket alkohol, eller?!" Frågan studsar mellan väggarna i den församlingsägda bussen på väg hem från den av kristna skolan arrangerade skolresan. Jag kommer inte tänka tillbaka på det tillfället som ett av mina allra stoltaste mamma-ögonblick. Mina kristna mamma-kinder hettade när jag banade väg mot min yviga dotter längst bak i bussen, ivrig att avlossa några väl valda förmanande ord. Tur att Bells fröken har humor, så att hon kunde se det komiska i situationen... Resterande delen av resan citerade min ena granne valda delar ur Håkan Nessers senaste bok för mig, medan de två barnen bakom mig lekte "Sten, sax, påse". Jag uppfattade lekandet nästan lite tvångsmässigt, men det kanske det inte var.
*Bell har det senaste året gått från att vara en ganska skör liten tjej med känslorna långt ut till att bli ganska annnorlunda. Den största skillnaden märks nog i skolan, för hemma är hon sig ganska lik. Hur som helst; helt plötsligt är det joggingkläder, brottning och Toby Mac som gäller, och om något anmärkningsvärt händer utropar hon "Schaft!". Och när vi ändå är igång, kan någon passa på att berätta för mig vad hon gjorde längst bak i bussen? Hon är ju min lilla planta, min skyddsling, som byter bokmärken och klappar på sin kanin. När vi åkte hem idag undrade jag om den lilla finkänsliga Bell bara hade åkt på hajk eller om hon rent utav hade fått för sig att vara långledig. Väl hemma luskade jag lite, och försökte få fram om hon tyckte att det var roligt att jag hade varit med på resan. Eller hade jag varit för tjatig, tyckte hon det? Jag fick bara mummel till svar. Mummel i det här sammanhanget kan inte tolkas som ett enbart gott betyg varför jag fick anledning att undra. Hade jag just kommit hem från min första och sista skolresa med min äldsta dotter? Hon gick upp på sitt rum och kom ner några minuter senare, gråtandes. "Mamma, jag har ont i huvudet", snyftade hon, "och jag vill att du ska följa med på nästa skolresa också!". Då blir man alldeles varm i hjärtat, och så känner man sig så där underbart lyckad. Puss Bellis! Du var tydligen bara på hajk.
söndag 13 maj 2007
Årsdag och bemärkelsedag
Idag är en ganska späckad dag i våran släkt. Världens bästa tvillingsystrar, Maggan och Gun-Britt, firar födelsedag idag. Nåt med femtio tror jag att det var... :-). Mildare och varmare människor får man leta efter, och jag tackar Gud för er i dag. Igår var vi hemma hos unga familjen Severin och firade av farmor lite i förskott. Inte mindre än nio barn (tio om man räknar med Pelle i livmodern) gjorde sitt bästa för att spräcka ljudvallen och riva ut alla Memilens leksaker, och jag tror att de lyckades ganska bra. Idag skulle besiktingsmannen komma på besök, så jag undrar i mitt stilla sinne hur det gravida värdfolket redde upp situationen. Gud signe deras själ... Den talrika barnaskaran till trots var vi ändå två barn kort, något som man tänker på lite extra idag.
Idag är det Wilhelminas årsdag. Maddes och Thors lilla äldsta flicka skulle ha varit 8 år i år, lika gammal som min Ninni, och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha varit att få ha dig här. Skulle du ha spelat fotboll med mina tjejer, och kommit in högröd och genomsvettig tillsammans med resten av elefantjorden efter att ha gjort mos av pappa-laget? Eller skulle du helt enkelt ha föredragit att hänga över en uppslagsbok i all stillhet som dina mamma gjorde när hon i den åldern? Änglarna vet.
Vi vet ju att du har det bättre där du är i dag. Du är ju tillsammans med Jesus och änglarna, i allra bästa tänkbara förvar. Men jag tror ändå att du hade varit ganska nöjd med din familj här nere, världens skönaste familj.
Mamma har inga städfaschistoida tendenser överhuvudtaget. Hon skulle aldrig få för sig att be dig sortera duplo-klossarna efter färg, eller kommendera dig att städa ihop legolandskapet som tog dig halva eftermiddagen att bygga upp. Men du skulle få massvis med god mat, och hon skulle verkligen se dig. Och om du vara visste hur mycket fina kläder hon skulle köpa till dig på E-bay - oh my!
Pappa vet allt som finns att veta om datorer, är simlärare i botten och en hejare på att spela teater. Han har just klippt sig, och har ett lugn som är lika orubbligt som en rullstensås. På sin fritid (den lilla han har) lagar han era kurdiska grannars dödsdömda dator eller hjälper dem att boka flygbiljett på nätet. Två gånger om året släpper han lös barnet inom sig och spelar Risk till fyra på morgonen med sina polare. Han är något att vara stolt över.
Äldsta lillebror Affe, har en svada som imponerar. Vi tror att han är släktens forskarämne, med sin extrema förmåga att tänka utanför lådan. Ännu håller morbror Pally familjens högskoleprov-rekord med sina 1,9 poäng i ett järngrepp, men visst anar vi ett framtida hot i Affe. Det är inget vi sticker under stol med. Han skulle lära sig allt han vet om fåglar och dinosaurier, vare sig du ville eller inte.
Lillebror Ville-Nille kramas som ingen annan. Han har stora bruna ögon, kritvitt hår och uppsyn som en teddybjörn. Han har ett jättelikt ordförråd och världens gulligaste talfel, som han tyvärr börjar få bukt med. Jag tror att han skulle brotta ner dig om du var här.
Lillasyster Avlan är bara så vacker, som en blond liten asiat, en liten kinesisk kejsare med stor integritet. Hon har rockstjärne-potential och en vilja av stål. Ibland tror jag att hon saknar en syster som hon kunde leka Barbie tillsammans med. Du kan skriva upp att hon hade tjuvlånat dina kläder och provat dina skor när du var i skolan.
Och så har vi lille Hjalle-Valle! Du hade älskat att bära omkring på den lille klumpen, denna lilla bakelse i mänsklig form. Han är mammas balsam, d.v.s. när han inte klättrar i vitrinskåpet eller lägger rotfrukterna i besticklådan. Han hade överöst dig med blöta, snoriga pussar.
Men allt det här vet du förmodligen redan om. Jag gissar att du har en hyfsat bra överblick där du är, och att du följer tillvaron här nere med största spänning när du inte är upptagen att springa efter lillebror Viktor vill säga. En sak ska du i alla fall veta: du är högt älskad och saknad.
Idag är det Wilhelminas årsdag. Maddes och Thors lilla äldsta flicka skulle ha varit 8 år i år, lika gammal som min Ninni, och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha varit att få ha dig här. Skulle du ha spelat fotboll med mina tjejer, och kommit in högröd och genomsvettig tillsammans med resten av elefantjorden efter att ha gjort mos av pappa-laget? Eller skulle du helt enkelt ha föredragit att hänga över en uppslagsbok i all stillhet som dina mamma gjorde när hon i den åldern? Änglarna vet.
Vi vet ju att du har det bättre där du är i dag. Du är ju tillsammans med Jesus och änglarna, i allra bästa tänkbara förvar. Men jag tror ändå att du hade varit ganska nöjd med din familj här nere, världens skönaste familj.
Mamma har inga städfaschistoida tendenser överhuvudtaget. Hon skulle aldrig få för sig att be dig sortera duplo-klossarna efter färg, eller kommendera dig att städa ihop legolandskapet som tog dig halva eftermiddagen att bygga upp. Men du skulle få massvis med god mat, och hon skulle verkligen se dig. Och om du vara visste hur mycket fina kläder hon skulle köpa till dig på E-bay - oh my!
Pappa vet allt som finns att veta om datorer, är simlärare i botten och en hejare på att spela teater. Han har just klippt sig, och har ett lugn som är lika orubbligt som en rullstensås. På sin fritid (den lilla han har) lagar han era kurdiska grannars dödsdömda dator eller hjälper dem att boka flygbiljett på nätet. Två gånger om året släpper han lös barnet inom sig och spelar Risk till fyra på morgonen med sina polare. Han är något att vara stolt över.
Äldsta lillebror Affe, har en svada som imponerar. Vi tror att han är släktens forskarämne, med sin extrema förmåga att tänka utanför lådan. Ännu håller morbror Pally familjens högskoleprov-rekord med sina 1,9 poäng i ett järngrepp, men visst anar vi ett framtida hot i Affe. Det är inget vi sticker under stol med. Han skulle lära sig allt han vet om fåglar och dinosaurier, vare sig du ville eller inte.
Lillebror Ville-Nille kramas som ingen annan. Han har stora bruna ögon, kritvitt hår och uppsyn som en teddybjörn. Han har ett jättelikt ordförråd och världens gulligaste talfel, som han tyvärr börjar få bukt med. Jag tror att han skulle brotta ner dig om du var här.
Lillasyster Avlan är bara så vacker, som en blond liten asiat, en liten kinesisk kejsare med stor integritet. Hon har rockstjärne-potential och en vilja av stål. Ibland tror jag att hon saknar en syster som hon kunde leka Barbie tillsammans med. Du kan skriva upp att hon hade tjuvlånat dina kläder och provat dina skor när du var i skolan.
Och så har vi lille Hjalle-Valle! Du hade älskat att bära omkring på den lille klumpen, denna lilla bakelse i mänsklig form. Han är mammas balsam, d.v.s. när han inte klättrar i vitrinskåpet eller lägger rotfrukterna i besticklådan. Han hade överöst dig med blöta, snoriga pussar.
Men allt det här vet du förmodligen redan om. Jag gissar att du har en hyfsat bra överblick där du är, och att du följer tillvaron här nere med största spänning när du inte är upptagen att springa efter lillebror Viktor vill säga. En sak ska du i alla fall veta: du är högt älskad och saknad.
Jag - bloggberoende?
Läste en sådan kuslig artikel om bloggberoende när jag satt i väntrummet på barnspecialistmottagningen ( ett 26 bokstäver långt ord hade vi där). Det allra kusligaste med artikeln var den höga igenkänningsfaktorn, där jag kände igen mig själv i nio av tio punkter. Från att bara ha varit beroende av te och stora mängder socker i olika former, har jag nu uppenbarligen skaffat mig ännu en last. För att hitta balansen igen kommer jag att börja med en slags huskur där jag begränsar tiden jag lägger på min egen och andras bloggar. Har ännu inte helt bestämt mig hur pass hårt jag kommer att begränsa mig själv, men jag ska klura på det. Länge leve måttlighet och balans. Länge leve att inte sitta uppe så länge att man är sur och grinig dagen efter.
torsdag 10 maj 2007
Vems är mjölktanden?
Jag var just inne på en fantastisk blogg om lilla Elise (klicka på Desiree som kommenterade förrförra inlägget om du vill gå dit). Den var så vacker och skir, så ömsint skriven och så väldokumenterad. Mysiga bilder och information om senaste steget i utvecklingen håller släkt och vänner uppdaterade. Hur genialt är inte det egentligen! Lilla Elise kommer faktiskt att veta när hon gjorde vad när hon var liten. Och barn är intresserade av sådant, tro mig. Hennes föräldrar kommer aldrig behöva höfta och dra till med något svävande när lillan frågar. Och det, det är minsann ingen självklarhet.
Jag undrar om mina barn ibland brottas med tanken att de egentligen växte upp på barnhem under sina första år, för jag blir så kallsvettig och obekväm när de kommer sina sakfrågor. Frågor som, "När tappade jag min första tand? När tog jag mitt första steg? Vad var mitt första ord?" ger mig ångest. Jag undrar om hon ser att jag flackar med blicken och tittar upp till vänster (som man gör när man måste använda sig av det kreativa centrat av hjärnan vilket man gör när man diktar upp något) när jag svarar. Gråter hon sig till sömns om kvällarna? Genomgår hon i all hemlighet en identitetskris? Undrar hon om jag bryr mig om henne, på riktigt? Förmodligen inte, för jag gör så gott jag kan för att inte avslöja mig.
Jag har märkt att jag ger ungefär samma svar oavsett vem av barnen det är som frågar när de tappade sin första tand. Standardsvaret på tandfrågan lyder "Du var sex månader, ungefär". Standardsvaret på krypfrågan lyder "Du var tio månader, ungefär." Ordet ungefär är ovärderligt i sammanhanget, för det befriar mig från alla krav på att vara exakt. När de blir stora och börjar jämföra varandras uppgifter och upptäcker att alla gjorde alla framsteg samtidigt kan det ju dock hända att de börjar undra. Det är då det blir dags att förklara varför jag alltid har tyckt att ordet ungefär är ett sådant användbart och praktiskt ord. För det är ju inte det att jag inte kommer ihåg något, absolut inte. Jag har så många fantastiskt minnen att det lugnt skulle räcka till en hel bok per barn. Det kniviga är bara att hålla isär exakt vem det var som gjorde vad.
Ända sedan Bell föddes har min mamma haft en stående kommentar. "Du skriver väl upp det här, för annars glömmer du", har varit hennes mantra. "Jaja, absolut. Jag skriver..." har jag kontrat med. Problemet är bara att jag slutade skriva upp saker för ungefär åtta år sedan, och redan då var dokumentationen väldigt... sporadisk. Det är hemskt, men sant. Och det allra värsta är att hon hade rätt: man glömmer faktiskt väldigt mycket av det som man inte skriver ner. Nu är det som det är: Gjort är gjort, inte nerskrivet är inte nerskrivet, ihopblandade minnen är för evigt ihopblandade minnen. Jag tänkte att det skulle bli bättre när jag slutade amma, men tydligen inte. Dimmorna har fortfarande inte skingrats, och nu var det snart ett år sedan slutade Arla. Jag vet i alla fall vad jag ska säga till mina barn när jag blir mormor: "Dokumentera, dokumentera, dokumentera". Ta det rådet från en som inte vet vems mjölktand det är som ligger och skräpar bakom blomkrukan i fönstersmygen.
Jag undrar om mina barn ibland brottas med tanken att de egentligen växte upp på barnhem under sina första år, för jag blir så kallsvettig och obekväm när de kommer sina sakfrågor. Frågor som, "När tappade jag min första tand? När tog jag mitt första steg? Vad var mitt första ord?" ger mig ångest. Jag undrar om hon ser att jag flackar med blicken och tittar upp till vänster (som man gör när man måste använda sig av det kreativa centrat av hjärnan vilket man gör när man diktar upp något) när jag svarar. Gråter hon sig till sömns om kvällarna? Genomgår hon i all hemlighet en identitetskris? Undrar hon om jag bryr mig om henne, på riktigt? Förmodligen inte, för jag gör så gott jag kan för att inte avslöja mig.
Jag har märkt att jag ger ungefär samma svar oavsett vem av barnen det är som frågar när de tappade sin första tand. Standardsvaret på tandfrågan lyder "Du var sex månader, ungefär". Standardsvaret på krypfrågan lyder "Du var tio månader, ungefär." Ordet ungefär är ovärderligt i sammanhanget, för det befriar mig från alla krav på att vara exakt. När de blir stora och börjar jämföra varandras uppgifter och upptäcker att alla gjorde alla framsteg samtidigt kan det ju dock hända att de börjar undra. Det är då det blir dags att förklara varför jag alltid har tyckt att ordet ungefär är ett sådant användbart och praktiskt ord. För det är ju inte det att jag inte kommer ihåg något, absolut inte. Jag har så många fantastiskt minnen att det lugnt skulle räcka till en hel bok per barn. Det kniviga är bara att hålla isär exakt vem det var som gjorde vad.
Ända sedan Bell föddes har min mamma haft en stående kommentar. "Du skriver väl upp det här, för annars glömmer du", har varit hennes mantra. "Jaja, absolut. Jag skriver..." har jag kontrat med. Problemet är bara att jag slutade skriva upp saker för ungefär åtta år sedan, och redan då var dokumentationen väldigt... sporadisk. Det är hemskt, men sant. Och det allra värsta är att hon hade rätt: man glömmer faktiskt väldigt mycket av det som man inte skriver ner. Nu är det som det är: Gjort är gjort, inte nerskrivet är inte nerskrivet, ihopblandade minnen är för evigt ihopblandade minnen. Jag tänkte att det skulle bli bättre när jag slutade amma, men tydligen inte. Dimmorna har fortfarande inte skingrats, och nu var det snart ett år sedan slutade Arla. Jag vet i alla fall vad jag ska säga till mina barn när jag blir mormor: "Dokumentera, dokumentera, dokumentera". Ta det rådet från en som inte vet vems mjölktand det är som ligger och skräpar bakom blomkrukan i fönstersmygen.
Oss fågelskådare emellan
Härom dagen var jag och svägerskan ute och power-gick med våra barnvagnar. Vi har bestämt oss. Vi ska ta våra kroppar på allvar och sluta låtsas som att de inte finns. Vi har lovat oss själva att rasta dem regelbundet; ut med dem bara, ut på raska promenader i skog och mark. Jag känner i hela mig att det här är början på något helt nytt.
Jag ser framför mig ett liv där träning och motion är en lika självklar och integrerad syssla som att gå på dass och titta på House. Jag ser spänstiga ben, solbränd hud, syresatt blod och snygga träningskläder. Jag ser barn som säger : "Mamma, ska du ut och springa i skogen - idag igen?!" Allt det där fina ser jag klart och tydligt för min inre syn - efter en enda skogspromenad. I alla fall. Vi tog den vackra lilla vägen, den som leder genom små skogspartier och öppna fält förbi sjön. När vi precis skulle gå ner för den stora backen ovanför fältet nedanför får vi syn på något lite längre bort. Så här gick konversationen:
Sara: "Titta vilken stor fågel!"
Jag: "Nej, det där är ingen fågel. Det är en hjort. " (Hjorten får vingar och flyger iväg över fälten.) "Jaså..."
Sara:"Vad kan det då vara... En tjäder? " (Tjädrar brukar väl inte ha meterlånga ben, eller brukar de det? red anm.)
Jag: "En häger. Det är en häger!"
Så fortsatte vi våran vandring, nöjda med att ha lyckats lösa dagens frilufts-mysteriem. Vi hade vår friluftsheder i behåll. Sedan pratade vi inte mer om fåglar under det som återstod av motionsrundan. Kändes på något sätt som att det var bäst så...
Jag ser framför mig ett liv där träning och motion är en lika självklar och integrerad syssla som att gå på dass och titta på House. Jag ser spänstiga ben, solbränd hud, syresatt blod och snygga träningskläder. Jag ser barn som säger : "Mamma, ska du ut och springa i skogen - idag igen?!" Allt det där fina ser jag klart och tydligt för min inre syn - efter en enda skogspromenad. I alla fall. Vi tog den vackra lilla vägen, den som leder genom små skogspartier och öppna fält förbi sjön. När vi precis skulle gå ner för den stora backen ovanför fältet nedanför får vi syn på något lite längre bort. Så här gick konversationen:
Sara: "Titta vilken stor fågel!"
Jag: "Nej, det där är ingen fågel. Det är en hjort. " (Hjorten får vingar och flyger iväg över fälten.) "Jaså..."
Sara:"Vad kan det då vara... En tjäder? " (Tjädrar brukar väl inte ha meterlånga ben, eller brukar de det? red anm.)
Jag: "En häger. Det är en häger!"
Så fortsatte vi våran vandring, nöjda med att ha lyckats lösa dagens frilufts-mysteriem. Vi hade vår friluftsheder i behåll. Sedan pratade vi inte mer om fåglar under det som återstod av motionsrundan. Kändes på något sätt som att det var bäst så...
tisdag 8 maj 2007
Singer-songwriter debut på sängkanten
Ikväll fick jag den stora ynnesten att påbörja nattningen av Lala, ett privilegium som annars helt är förbehållet hennes pappa. Men pappa skulle bli lite sen, så just den här kvällen fick mamma sig en bit av kakan. Jag gjorde mig bästa för att slå hål på nattningsmonopolet; jag högläste, sjöng rörelsesånger och gjorde mig till i största allmänhet. Succén var ett faktum, och Lala skrattade så att hon höll på att trilla ur sängen. När hon till slut hade lugnat ner sig så pass att hon kunde prata igen lutade hon sig fram, sänkte rösten och anförtrodde mig sin hemlighet. "Mamma, jag haj också gjort en en sång..." Så klämde hon i med sin lilla basröst, en munter sång i marsch-takt. Så här gick den:
Gud är god
Och än slank han hit
Gud är god
Och än slank han dit
När han blev liten
Då är han snäll
(Osv, osv)
Kontroversiell teologi i medryckande förpackning. Och nej, vårat barn går inte på droger.
Gud är god
Och än slank han hit
Gud är god
Och än slank han dit
När han blev liten
Då är han snäll
(Osv, osv)
Kontroversiell teologi i medryckande förpackning. Och nej, vårat barn går inte på droger.
måndag 7 maj 2007
Potential och draghjälp
Jag kom över en bok som jag verkligen kände att jag behövde läsa som handlar om hur man kan nå sin fulla potential. Den tar upp ämnen som t.ex. vikten av att ha en sund självbild, munnens bekännelse, hur man kan vända svårigheter till styrka, för att bara nämna några. Det är ämnen som jag verkligen skulle behöva djupdyka i, och jag gör mitt allra bästa även om det gått lite knackigt av och till. Jag gör också mitt bästa för att inte reta mig på det torftiga språket och alla upprepningar, men det är en annan historia. Författaren, som bor i landet i väst som jag älskar, är en helt fantastisk predikant som leder en lika fantastisk församling, en gigantisk sådan. Jag inser att jag han verkligen har något att lära mig, och jag är fast besluten att ta mig egenom hans bok.
För att få lite draghjälp att ta mig igenom den ovan nämnda började jag läsa en annan bok samtidigt, lite så där parallellt så att säga. Det var en strategi som jag kom på helt själv, som dessvärre också visade sig vara helt oduglig. Jag är snart klar med draghjälpsboken, medan potential-boken fortfarande väntar tålmodigt på att bli läst. Läst kommer den dock att bli - det är mer bara en fråga när...
I draghjälpsboken ("Den lilla boken om god tid" av Wilfrid Stinissen) hittade jag ett så fantastiskt stycke om tro. Helt enormt bra, faktiskt.
"Vi tänker alltför lätt att tron förbinder oss med en fjärran, främmande värld, att tron i grund och botten inte så mycket ändrar vårt liv här på jorden. Vår tro ändrar i själva verket allting här på jorden. Tron är ett slags inre öga som vi har fått, för att kunna se många ting som vi inte märker med våra kroppsliga ögon. Det är inte så att Jesus, när han visade sig för lärljungarna, kom utifrån in i rummet för att sedan lämna det igen. Nej, Jesus var alltid hos dem. Varje gång Jesus uppenbarade sig för lärljungarna, var det som om ett ljus tändes i rummet, så att de för ett par ögonblick kunde se honom. Sedan släcktes ljuset igen, men Jesus stannade lika verkligt hos dem. Så är tron ett inre ljus som låter oss känna igen Jesu närvaro i vårt liv. Tron för oss inte till en annan värld, tron gör oss inte otrogna mot världen och vår plikt i den. Tron visar oss att hela världen är fylld av Jesus och hur vi ska möta honom i det gråa vardagslivet."
För att få lite draghjälp att ta mig igenom den ovan nämnda började jag läsa en annan bok samtidigt, lite så där parallellt så att säga. Det var en strategi som jag kom på helt själv, som dessvärre också visade sig vara helt oduglig. Jag är snart klar med draghjälpsboken, medan potential-boken fortfarande väntar tålmodigt på att bli läst. Läst kommer den dock att bli - det är mer bara en fråga när...
I draghjälpsboken ("Den lilla boken om god tid" av Wilfrid Stinissen) hittade jag ett så fantastiskt stycke om tro. Helt enormt bra, faktiskt.
"Vi tänker alltför lätt att tron förbinder oss med en fjärran, främmande värld, att tron i grund och botten inte så mycket ändrar vårt liv här på jorden. Vår tro ändrar i själva verket allting här på jorden. Tron är ett slags inre öga som vi har fått, för att kunna se många ting som vi inte märker med våra kroppsliga ögon. Det är inte så att Jesus, när han visade sig för lärljungarna, kom utifrån in i rummet för att sedan lämna det igen. Nej, Jesus var alltid hos dem. Varje gång Jesus uppenbarade sig för lärljungarna, var det som om ett ljus tändes i rummet, så att de för ett par ögonblick kunde se honom. Sedan släcktes ljuset igen, men Jesus stannade lika verkligt hos dem. Så är tron ett inre ljus som låter oss känna igen Jesu närvaro i vårt liv. Tron för oss inte till en annan värld, tron gör oss inte otrogna mot världen och vår plikt i den. Tron visar oss att hela världen är fylld av Jesus och hur vi ska möta honom i det gråa vardagslivet."
söndag 6 maj 2007
Den andra uppenbarelsen kommer smygande
Jag skulle vilja börja med att säga att jag vet att man kan drabbas av mycket värre saker än att inte få sova på natten; cancer, död, ensamhet, svält, och naturkatastrofer är bara några hemskheter som kan drabba människan och som alla måste klassas långt värre än vaknätter, hur många de än må vara. Men utan att ställa den ena prövningen mot den andra, så tänkte jag bara ge en liten lägesrapport från våran privata brinnande ugn. Det kanske låter som att jag tar i när jag beklagar mig, men det är faktist väldigt jobbigt att fungera när man inte får sova. Man blir så... monsterlik ibland. Och det vill man ju inte vara.
Vid det här laget känner de flesta till att jag och min man (och min son) inte har sovit som man ska på snart två år. Vi har utstått sömnbrist intill förtvivlan. Jag är inte så bra på att späka mig i det tysta, utan har istället klagat högt och ljudligt när någon har frågat hur vi mår. Det är kanske inte är jättemoget att lasta över sina bekymmer på första bästa stackare som frågar, men det har varit min ventil och allra bästa terapi. Att få prata av mig och beklaga mig har varit det som har hindrat mitt system från att bli fullständigt överhettat. Det har varit mitt allra bästa knep för att undvika (vissa) explosioner och (den allra värsta) känslomässig(a) härdsmälta(n).
Terapier och ventiler till trots har det ändå blivit nästan övermäktigt emellanåt att under så lång tid få sova alldeles för lite. Jag är helt öppen med att jag mellan varven har jag tyckt genuint synd om mig själv, och om min man. Patetiskt men sant! Jag har undrat varför Gud inte bara fixar Boppe, gör så att han blir frisk så att han kan sova som barn i allmänhet gör. Han kan ju, och jag ber ju, så var är då haken?! Ibland har jag förfallit till att undermedvetet sura på Gud, och jag har kännt mig övergiven och maktlös vid mer än ett tillfälle under året som gått. Jag har fått mer än ett tillfälle att bekanta mig med mig själv när jag är som allra sämst, och det har inte bara varit en trevlig bekantskap. Men så mitt i allt det här är det som att Gud har börjat visa mig att han verkligen har varit med mig mitt i allt. Det är ju ännu en väldigt grundläggande sanning, det här att Gud alltid är med oss. Tillsammans med den att Jesus älskar alla människor, är det kanske den mest grundläggande sanningen. Han var där när jag tappade konceptet och skrek på barnen, och han var där när jag vräkte den bärbara telefon i väggen så att hårdplasten yrde. Han var just intill när jag grinade mig till sömns för att jag var så slut, och han höll mig sällskap den där dagen när jag inte orkade ta mig för någonting. Jag såg det inte just då, men jag börjar se det nu. Han inser att han faktiskt har varit här hela tiden, och helt plötsligt förstår jag att det aldrig var synd om mig , inte egentligen. Jag har hela tiden, dag och natt, haft sällskap av den Högste.
Den här medvetenheten om att Gud alltid är med mig, den här andra uppenbarelsen, har inte drabbat mig med samma hastighet och dramatik som den om hans kärlek (se föregående inlägg) gjorde. Den har snarare kommit smygande, ungefär som en soluppgång eller en mördarsnigel, men jag har på känn att den inte kommer att påverka mig desto mindre. Tillvaron får en helt annan glans och blir så mycket mera uthärdlig, när man inser att man har Hans ögon på sig, hans fulla uppmärksamhet varje sekund.
Vid det här laget känner de flesta till att jag och min man (och min son) inte har sovit som man ska på snart två år. Vi har utstått sömnbrist intill förtvivlan. Jag är inte så bra på att späka mig i det tysta, utan har istället klagat högt och ljudligt när någon har frågat hur vi mår. Det är kanske inte är jättemoget att lasta över sina bekymmer på första bästa stackare som frågar, men det har varit min ventil och allra bästa terapi. Att få prata av mig och beklaga mig har varit det som har hindrat mitt system från att bli fullständigt överhettat. Det har varit mitt allra bästa knep för att undvika (vissa) explosioner och (den allra värsta) känslomässig(a) härdsmälta(n).
Terapier och ventiler till trots har det ändå blivit nästan övermäktigt emellanåt att under så lång tid få sova alldeles för lite. Jag är helt öppen med att jag mellan varven har jag tyckt genuint synd om mig själv, och om min man. Patetiskt men sant! Jag har undrat varför Gud inte bara fixar Boppe, gör så att han blir frisk så att han kan sova som barn i allmänhet gör. Han kan ju, och jag ber ju, så var är då haken?! Ibland har jag förfallit till att undermedvetet sura på Gud, och jag har kännt mig övergiven och maktlös vid mer än ett tillfälle under året som gått. Jag har fått mer än ett tillfälle att bekanta mig med mig själv när jag är som allra sämst, och det har inte bara varit en trevlig bekantskap. Men så mitt i allt det här är det som att Gud har börjat visa mig att han verkligen har varit med mig mitt i allt. Det är ju ännu en väldigt grundläggande sanning, det här att Gud alltid är med oss. Tillsammans med den att Jesus älskar alla människor, är det kanske den mest grundläggande sanningen. Han var där när jag tappade konceptet och skrek på barnen, och han var där när jag vräkte den bärbara telefon i väggen så att hårdplasten yrde. Han var just intill när jag grinade mig till sömns för att jag var så slut, och han höll mig sällskap den där dagen när jag inte orkade ta mig för någonting. Jag såg det inte just då, men jag börjar se det nu. Han inser att han faktiskt har varit här hela tiden, och helt plötsligt förstår jag att det aldrig var synd om mig , inte egentligen. Jag har hela tiden, dag och natt, haft sällskap av den Högste.
Den här medvetenheten om att Gud alltid är med mig, den här andra uppenbarelsen, har inte drabbat mig med samma hastighet och dramatik som den om hans kärlek (se föregående inlägg) gjorde. Den har snarare kommit smygande, ungefär som en soluppgång eller en mördarsnigel, men jag har på känn att den inte kommer att påverka mig desto mindre. Tillvaron får en helt annan glans och blir så mycket mera uthärdlig, när man inser att man har Hans ögon på sig, hans fulla uppmärksamhet varje sekund.
Berättelsen om den första uppenbarelsen
Alla kristna vet att Jesus älskar dem. Det är det första föräldrar berättar för sina barn när de pratar om Gud , och det måste vara det allra vanligast förekommande temat i söndagsskolan. Min kristna uppväxt var inget undantag, men trots det var det som om just den poletten inte riktigt ville trilla ner.
Hur mycket jag än försökte övertyga mig själv så kunde jag liksom aldrig känna att Gud verkligen älskade mig. Inte på riktigt. Nu ska man ju inte hänga upp sig för mycket på känslor. Känslor är ju flyktiga och bedrägliga till sin natur, ungefär som ansvarslösa studenter med timanställning - de kommer och går lite som de vill. Men det finns gånger då man verkligen behöver dem, och det här är en av dem. För i ärlighetens namn så är en kärlek som man aldrig lyckats känna rätt så svår att ta till sig, oavsett hur verklig och sann den är. Den finns där, men den påverkar inte ditt liv i någon större grad. Så när man är på topp och lyckas göra saker och ting rätt, då är man glad och känner sig accepterad. Men när man klantar till det och gör allt det där som man egentligen inte borde göra, känner man sig som ett misslyckande på två ben. Och så här höll det på, trots att jag en miljon gånger har fått höra att Jesu kärlek till mig var ovillkorlig, och nästan lika många gånger hade sagt det till andra som kämpade med samma sak. Många uppfattade mig nog som ganska stabil, men sanningen var att jag levde ett känslomässigt berg-och-dalbaneliv, och det var så tröttande.
Men så hände något för snart 15 år sedan som kom att revolutionera mitt kristna liv. Jag gick på Livets Ords bibelskola, och Rani Sebastian undervisade och vittnade från sitt liv om hur Gud hade visat henne, på de mest personliga sätt, hur mycket han älskade henne. Helt plötsligt var det som att någon drog upp rullgardinen och tände lysröret samtidigt, och Guds kärlek drabbade mig. För första gången i mitt liv förstod jag den mest grundläggande kristna sanningen, Joh3:16, basic söndagsskolematerial, att Jesus verkligen älskar mig! Det var som om Gud tänkte att här ska hon få så att hon tiger, för sedan gick jag på rosa moln i två dagar. Jag grät och tackade Gud om vartannat och var bara så nyförälskad i Jesus. Jag blev doppad, dränkt, marinerad i Guds kärlek, och det förvandlade verkligen mitt liv. Jag vet att det kan låta lite "klyschigt", men det var faktiskt inget mindre än en förvandling.
Sedan har mitt liv inte på något sätt varit en andlig framgångssaga från den dagen och framåt. Jag har haft min beskärda del av verkliga lågpunkter och bitvis tagit pinsamt onödiga omvägar på min kristna vandring. Men jag har faktiskt aldrig sedan den där lektionen på bibelskolan kunnat tvivla på att Jesus verkligen älskar mig.
Hur mycket jag än försökte övertyga mig själv så kunde jag liksom aldrig känna att Gud verkligen älskade mig. Inte på riktigt. Nu ska man ju inte hänga upp sig för mycket på känslor. Känslor är ju flyktiga och bedrägliga till sin natur, ungefär som ansvarslösa studenter med timanställning - de kommer och går lite som de vill. Men det finns gånger då man verkligen behöver dem, och det här är en av dem. För i ärlighetens namn så är en kärlek som man aldrig lyckats känna rätt så svår att ta till sig, oavsett hur verklig och sann den är. Den finns där, men den påverkar inte ditt liv i någon större grad. Så när man är på topp och lyckas göra saker och ting rätt, då är man glad och känner sig accepterad. Men när man klantar till det och gör allt det där som man egentligen inte borde göra, känner man sig som ett misslyckande på två ben. Och så här höll det på, trots att jag en miljon gånger har fått höra att Jesu kärlek till mig var ovillkorlig, och nästan lika många gånger hade sagt det till andra som kämpade med samma sak. Många uppfattade mig nog som ganska stabil, men sanningen var att jag levde ett känslomässigt berg-och-dalbaneliv, och det var så tröttande.
Men så hände något för snart 15 år sedan som kom att revolutionera mitt kristna liv. Jag gick på Livets Ords bibelskola, och Rani Sebastian undervisade och vittnade från sitt liv om hur Gud hade visat henne, på de mest personliga sätt, hur mycket han älskade henne. Helt plötsligt var det som att någon drog upp rullgardinen och tände lysröret samtidigt, och Guds kärlek drabbade mig. För första gången i mitt liv förstod jag den mest grundläggande kristna sanningen, Joh3:16, basic söndagsskolematerial, att Jesus verkligen älskar mig! Det var som om Gud tänkte att här ska hon få så att hon tiger, för sedan gick jag på rosa moln i två dagar. Jag grät och tackade Gud om vartannat och var bara så nyförälskad i Jesus. Jag blev doppad, dränkt, marinerad i Guds kärlek, och det förvandlade verkligen mitt liv. Jag vet att det kan låta lite "klyschigt", men det var faktiskt inget mindre än en förvandling.
Sedan har mitt liv inte på något sätt varit en andlig framgångssaga från den dagen och framåt. Jag har haft min beskärda del av verkliga lågpunkter och bitvis tagit pinsamt onödiga omvägar på min kristna vandring. Men jag har faktiskt aldrig sedan den där lektionen på bibelskolan kunnat tvivla på att Jesus verkligen älskar mig.
fredag 4 maj 2007
Önskelista
Jag fyller år den 2 juli. Då önskar jag mig:
* En barnhage till Boppe. Förmodligen måste den vara tillverkad i armeringsjärn eller gjutjärnsbetong alt. något annat hållbart material så att den verkligen håller för de påfrestningar den kommer att utsättas för. Någon som vet om det finns tillgängligt på marknaden?
*En barnsäkrad jord. En jord utan dyrbara prydnadssaker, ömtåliga föremål, farliga eluttag och branta stup utan stängsel, tack.
* En barnhage till Boppe. Förmodligen måste den vara tillverkad i armeringsjärn eller gjutjärnsbetong alt. något annat hållbart material så att den verkligen håller för de påfrestningar den kommer att utsättas för. Någon som vet om det finns tillgängligt på marknaden?
*En barnsäkrad jord. En jord utan dyrbara prydnadssaker, ömtåliga föremål, farliga eluttag och branta stup utan stängsel, tack.
torsdag 3 maj 2007
Blomjorden, telefonen och mjölken
The following events takes place i realtid, inom loppet av ynka tio minuter. Agent Bauer är inte här så att han kan rycka in och rädda situationen. I vårat hem finns just nu bara en underbemannad småbarnsmamma, en sömnig treåring och en tvååring som är hög på verksamhetslust. Det börjar med att Boppe öser ut en avsevärd mängd jord ur blomkrukan på våran trapp med sin lilla ivriga, rafsande näve. Efter att jag har lyckats sanera honom från det mesta av blomjorden övergår han till att sanera våran trådlösa hemtelefon.
Den behövde verkligen inte saneras, tro mig. Den är ny, ren och har en massa extrafunktioner som vi aldrig använder oss av. Trots detta lägger han den i handfatet (i ett av många obevakade ögonblick) och spolar vatten på den, en kraftig stråle vatten. Boppe tar sitt självpåtagna uppdrag att rengöra telefonen på största allvar. Han jobbar och gnor som arkeologerna vid Birka, fast helt utan deras känsla för objektens ömtålighet. När jag upptäcker vad som har hänt är katastrofen redan ett faktum. Jag skriker och gapar, inte så mycket för att jag tror på det som pedagogisk metod som för att jag blir trött på att alltid vara steget efter. Telefonen ser oroväckande död ut. Efter ihärdiga upplivningsförsök börjar displayen återigen att lysa, en blandning av ett mirakel och verkligt god kvalité. Tack gode Gud, och tack Doro. Jag blir lättad och ringer mannen för att testa om den verkligen funkar.
Medan jag lättat konstaterar att den gör det, ser jag i ögonvrån hur Boppe tar ett glas mjölk och häller ut det på golvet. Långsamt och omsorgsfullt låter han mjölken färga golvet vitt. Det är ingen olyckshändelse, utan något han gör högst frivilligt och avsiktligt. Morgonens andra mammavrål skär igenom luften. Nu är jag ur balans på riktigt, uppriven av allt onödigt merjobb som dyvlas på mig innan jag ens har hunnit vakna. Jag brukar inte flippa ur över små busstreck, men när de duggar så här tätt, så här tidigt på morgonen... Det enda jag begär/önskar är att han skulle respektera att jag är en individ som behöver lugna mornar, att hans mor inte uppskattar att riva igång dagen med räddningsaktioner och städ. Det är en gåta för mig hur en så liten individ hinner åstadkomma så mycket oreda på så kort tid. Klockan ens hunnit bli 7.55, och luften har redan gått ur mig.
Lala, som har följt hela scenariot på betryggande avstånd, sitter på andra sidan frukostbordet med en halväten macka framför sig. Jag märker att hon tittar på mig, med en nästan lite hoppfull blick. Så lägger hon huvudet på sned och säger med värme i rösten: "Jag tyckej i alla fall att du äj en asa-bja mamma". Dagen är räddad, och allt det upprörda och frustrerade rinner av mig i ett enda litet nu. Transformeringen är fullständig; vips går jag från mammamonster till att vara den asa-bra mamman Gud skapade mig till att vara. Tack Lala. Ett ord i rättan tid är guld värt.
Den behövde verkligen inte saneras, tro mig. Den är ny, ren och har en massa extrafunktioner som vi aldrig använder oss av. Trots detta lägger han den i handfatet (i ett av många obevakade ögonblick) och spolar vatten på den, en kraftig stråle vatten. Boppe tar sitt självpåtagna uppdrag att rengöra telefonen på största allvar. Han jobbar och gnor som arkeologerna vid Birka, fast helt utan deras känsla för objektens ömtålighet. När jag upptäcker vad som har hänt är katastrofen redan ett faktum. Jag skriker och gapar, inte så mycket för att jag tror på det som pedagogisk metod som för att jag blir trött på att alltid vara steget efter. Telefonen ser oroväckande död ut. Efter ihärdiga upplivningsförsök börjar displayen återigen att lysa, en blandning av ett mirakel och verkligt god kvalité. Tack gode Gud, och tack Doro. Jag blir lättad och ringer mannen för att testa om den verkligen funkar.
Medan jag lättat konstaterar att den gör det, ser jag i ögonvrån hur Boppe tar ett glas mjölk och häller ut det på golvet. Långsamt och omsorgsfullt låter han mjölken färga golvet vitt. Det är ingen olyckshändelse, utan något han gör högst frivilligt och avsiktligt. Morgonens andra mammavrål skär igenom luften. Nu är jag ur balans på riktigt, uppriven av allt onödigt merjobb som dyvlas på mig innan jag ens har hunnit vakna. Jag brukar inte flippa ur över små busstreck, men när de duggar så här tätt, så här tidigt på morgonen... Det enda jag begär/önskar är att han skulle respektera att jag är en individ som behöver lugna mornar, att hans mor inte uppskattar att riva igång dagen med räddningsaktioner och städ. Det är en gåta för mig hur en så liten individ hinner åstadkomma så mycket oreda på så kort tid. Klockan ens hunnit bli 7.55, och luften har redan gått ur mig.
Lala, som har följt hela scenariot på betryggande avstånd, sitter på andra sidan frukostbordet med en halväten macka framför sig. Jag märker att hon tittar på mig, med en nästan lite hoppfull blick. Så lägger hon huvudet på sned och säger med värme i rösten: "Jag tyckej i alla fall att du äj en asa-bja mamma". Dagen är räddad, och allt det upprörda och frustrerade rinner av mig i ett enda litet nu. Transformeringen är fullständig; vips går jag från mammamonster till att vara den asa-bra mamman Gud skapade mig till att vara. Tack Lala. Ett ord i rättan tid är guld värt.
Dagens Message
"My response is to get down on my knees before the Father, this magnificent Father who parcels out all heaven and earth. I ask him to strengthen you by his Spirit - not a brute strength but a glorious inner strength - that Christ will live in you as you open the door and invite him in. And I ask him that with both feet planted firmly in love, you'll be able to take in with all Christians the extravagant dimensions of Christ's love. Reach out and experience the breadth! Test its length! Plumb the depths! Rise to the heights! Live full lives, full in the fullness of God. God can do anything, you know - far more than you could ever imagine or guess or request in your wildest dreams! He does it not by pushing us around but by working within us, his Spirit deeply and gently within us." Ef 3:14-20
tisdag 1 maj 2007
Räddad undan Valborgsmässoafton
Valborgsmässoafton. Människor är glada. Människor är fulla. Människor sjunger. Människor kränger på sig sina studentmössor, oavsett om de växte ur dem för tjugo år sedan eller ej. Människor flockas kring olika maj-brasor no matter hur freezing kallt det är. Människor upplever glädje och samhörighet. Valborgsmässoafton är latinamerikansk karnevalstämning fritt översatt till svenska, spetsad med lite akademisk stolthet. Vad är det då för fel med mig? Varför är det som om något i mig tillfälligt stänger ner när våren ska sjungas in?
Kanske är det mitt akademiska mindervärdighets-komplex som spökar igen. Kanske är det någon undertryckt krossad dröm om att få ge mig ut på stan, glad i hågen med doktorshatt på sniskan som gör att jag inte kan glädja mig med alla de andra uppsluppna. Men nej, helt ärligt så tror jag inte att det är det som är haken. Inte just den här gången. Efter en grundlig titt inåt, in i mig själv, har jag insett vad det är som spökar. Det är allsången - jag klarar inte av den!
Jag klarar inte av den i någon tappning, undantaget nationalsången, förstås. Allsång på Skansen ger mig kalla kårar, trots att det inte längre är Lasse Berghagen som är programledare. Jag slipper numera att se den blåa kavajen och det sneda vargleendet. Länge klandrade jag Lasse, tänkte att det var hans fel att jag inte kunde ta till mig programmet som större delen av Sveriges befolkning älskar. Men det är likadant efter att Anders Lundin tog över, och jag har inga egentliga problem med Anders. Så så blir min enkla slutsats att det är programmet som det är fel på, speciellt allsångs-delen. Jag blir helt låst när folk tar fram sina häften, klämmer i och börjar gunga, sittandes. Det är säkert trevligt, men det hindrar inte att det samtidigt är en smula löjeväckande.
Jag som känner så mycket hela tiden, vare sig jag vill eller inte, känner helt plötsligt ingenting. När det blir dags att stämma upp i "Vintern rasat" är det som om något i mig bara vägrar att låta sig underhållas. Allsång blir för mig ungefär lika underhållande som att sitta ensam i ett mörkt rum en regnig novemberkväll och göra knip-övningar. Jag vill mena att ett sådant moment innehåller ett minimalt inslag av underhållning, nästan under vad som är mätbart. Likadant blir det med allsång för mig, och då ska vi komma ihåg att allsång inte ens är bra för bäckenbotten.
Jag ska motvilligt erkänna att det nästan kändes som att jag hade vunnit på Lotto när jag kände febern komma smygande igår eftermiddag. Det var nästan lite som under skoltiden; som de gånger då man inte hade läst till ett prov som skulle skrivas innan lunch, och man vaknade upp på morgonen med feber. De flesta vet hur det känns, när febern kom nästan så där osannorlikt lägligt, och köpte den där extra tiden. Tid som man hade slarvat bort på annat, men som man behövde så desperat för att kunna skriva godkänt. Tyst, i hemlighet, tackade man Gud trots att det var högst osannorlikt att han skulle få för sig att sända feber. Likadant var det igår när jag bäddade ner mig i sängen starx efter att Bollibompa hade slutat. Jag var räddad från ännu en Valborgsmässoafton i det smällkalla. Jag hade vunnit ett helt år, inte bara ett par dagar som när man gick i skolan. I hemlighet tackade jag återigen Gud.
Kanske är det mitt akademiska mindervärdighets-komplex som spökar igen. Kanske är det någon undertryckt krossad dröm om att få ge mig ut på stan, glad i hågen med doktorshatt på sniskan som gör att jag inte kan glädja mig med alla de andra uppsluppna. Men nej, helt ärligt så tror jag inte att det är det som är haken. Inte just den här gången. Efter en grundlig titt inåt, in i mig själv, har jag insett vad det är som spökar. Det är allsången - jag klarar inte av den!
Jag klarar inte av den i någon tappning, undantaget nationalsången, förstås. Allsång på Skansen ger mig kalla kårar, trots att det inte längre är Lasse Berghagen som är programledare. Jag slipper numera att se den blåa kavajen och det sneda vargleendet. Länge klandrade jag Lasse, tänkte att det var hans fel att jag inte kunde ta till mig programmet som större delen av Sveriges befolkning älskar. Men det är likadant efter att Anders Lundin tog över, och jag har inga egentliga problem med Anders. Så så blir min enkla slutsats att det är programmet som det är fel på, speciellt allsångs-delen. Jag blir helt låst när folk tar fram sina häften, klämmer i och börjar gunga, sittandes. Det är säkert trevligt, men det hindrar inte att det samtidigt är en smula löjeväckande.
Jag som känner så mycket hela tiden, vare sig jag vill eller inte, känner helt plötsligt ingenting. När det blir dags att stämma upp i "Vintern rasat" är det som om något i mig bara vägrar att låta sig underhållas. Allsång blir för mig ungefär lika underhållande som att sitta ensam i ett mörkt rum en regnig novemberkväll och göra knip-övningar. Jag vill mena att ett sådant moment innehåller ett minimalt inslag av underhållning, nästan under vad som är mätbart. Likadant blir det med allsång för mig, och då ska vi komma ihåg att allsång inte ens är bra för bäckenbotten.
Jag ska motvilligt erkänna att det nästan kändes som att jag hade vunnit på Lotto när jag kände febern komma smygande igår eftermiddag. Det var nästan lite som under skoltiden; som de gånger då man inte hade läst till ett prov som skulle skrivas innan lunch, och man vaknade upp på morgonen med feber. De flesta vet hur det känns, när febern kom nästan så där osannorlikt lägligt, och köpte den där extra tiden. Tid som man hade slarvat bort på annat, men som man behövde så desperat för att kunna skriva godkänt. Tyst, i hemlighet, tackade man Gud trots att det var högst osannorlikt att han skulle få för sig att sända feber. Likadant var det igår när jag bäddade ner mig i sängen starx efter att Bollibompa hade slutat. Jag var räddad från ännu en Valborgsmässoafton i det smällkalla. Jag hade vunnit ett helt år, inte bara ett par dagar som när man gick i skolan. I hemlighet tackade jag återigen Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)