Att spara eller att inte spara

Vi står som familj just nu inför en massiv utmaning. Vi är (mer eller mindre) alla samlare, och har kommit till en punkt då vi samlat så mycker saker att vi börjar få svårt att få plats själva. Det enda raka just nu vore att köra hit en kontainer och hiva ungefär två tredjedelar av alla våra tillhörigheter. Att ens fantisera om ordning innan vi gör något väldigt drastiskt åt vår situation är orimligt. Jag inser att det är så, men ändå...

Min svägerska har drabbats av samma insikt. Hon fick ved på elden av en bok som heter något i stil med "Var sak på sin plats - och resten slänger man". Den innehåller en mängd praktiska råd om hur man bäst ska organisera sina saker och peppar läsaren att göra sig av med det skrot den egentligen inte behöver. Den är en en svidande uppgörelse med dubletter och garderande i allmänhet, och med det nostalgiska tänkandet i synnerhet. Författaren hävdar bestämt att minnen har man inom sig, i minnet, inte i en hög med gamla saker som man aldrig kommer ha någon praktisk användning av.

Jag, som sitter här med prylar upp till armhålorna, borde sänka mitt huvud i ödmjukhet och hälsa den här boken som en alkoholist hälsar Länkarna. Vårt stökiga hem är bevis på att jag har fel. Ändå känner jag detta behov av att opponera mig.

Jag är sprungen ur en samlerska som i sin tur är sprungen ur en annan samlerska. Min mormor hade fler prydnandsaker än vad man hittar på den mest välsorterade Cervera-butik. Fria ytor var något som varken existerade eller eftersträvades i hennes hem. Min mamma sparade varje liten strumpa som jag och min bror hade på oss. Varje velourdress, varje urtvättad liten tröga arkiverades omsorgsfullt för att sedan bo i förrådet en bra tid framöver. Hon gick t.o.m. så långt att hon sparade mina trosor. Där har jag så här i efterhand låtit henne veta att hon faktiskt gick för långt. Men velourdressarna, de urtvättade tröjorna, de gula lära-sig-gå-skorna med öljetter i, de tackar jag henne för att hon sparade! Kultkläder från 70-talet som andra föräldrar köper dyrt till sina små på E-bay finns i mängd och parti till mina barn. Allt för att en kvinna hade svårt att slänga för 25 år sedan.

Visst har man minnena inom sig, men vad är det som väcker minnena till liv? Det är min jordgubbsdocka från 81, skrivböckerna från trean, den skamligt fula lila jackan som jag aldrig passade i, men ändå älskade, som får mig att komma ihåg det som jag faktiskt minns. Och ska man vara botttenlöst ärlig så ryms det t.o.m. lite nostalgi i de där höga nylontrosorna med ank-motiv på. Men det det är mer än vad jag vill tillstå inför mamma.

Min man är smart, och har har så alltid varit. En gång när han var liten och de var ute i båten fick han bajsa rakt ut i böljan blå. Toapappret var slut, varför hans kalsonger fick fylla denna ädla funktion. När hans mor sedan ville låta kalsongerna dö en sjömans död, brast den lille pojken ut i gråt och sade: "Men mamma, jag har ju så många minnen i dem!". Inte konstigt att vi föll för varandra!