Cirkeln är sluten

Våren är kommen, och visst är jag glad för det. Man kan trappa ner på den enorma mängden ytterkläder som vinterslask-klimatet kräver, och det är ju fantastiskt skönt. Nu kan man börja ta fram vårjackorna och de ofodrade termoställen. Det är bara det att det är just här skon klämmer. Jag blir tvungen att inse fakta: cirkeln är sluten.

Det är så uppenbart, så smärtsamt påtagligt, detta faktum att i år behövde jag aldrig ta mig ut till förrådet för att hämta in vårkläderna. Kläderna som jag så omsorgsfullt sorterade ut och packade ner i en Bauhauskartong i oktober fann aldrig sin väg ut till förrådet. Förrådet är ju annars den plats där kartonger normalt huserar, men inte den här. Den blev helt enkelt kvar, mitt på golvet i vårat sovrum. Där andra människor har byråer, amplar med juccapalmer eller äkta mattor, har vi haft en Bauhauskartong. Hela vintern. Den här kartongen blev det som ingen normal troende vill bli. Den blev Left behind, som Jenkins och Lahaye skulle ha uttryckt det. Vem hade trott att en simpel klädkartong skulle sluta som en apokalyptisk påminnelse? Inte jag . Det var aldrig min intention när jag inte bar ut den, den där dagen i slutet av oktober. Jag som var så duktig och bytte ut allt galon, alla scharletter och allt annat som inte behövs när det är vinter och ersatte det med fuskpolos, vantar och overaller. Jag som gjorde allt så grundligt, så rätt, hur kunde allt bli så fel?

Nåja, jag antar att ingenting blir bättre av att man hänger läpp och plågar sig själv med gångna misstag. Nu är det bara att byta plats på vinterkläder och vårkläder och istället glädja sig över att jag slapp släpa eländet hela vägen ut till förrådet. Bättre en apokalyps i sovrummet än en kartong i förrådet. Eller...?