Han var ovanligt foglig och stillsam idag, våran lille. Och blek, nästan som lättmjölk. Det, dvs själva blekheten, är i och för sig inget anmärkningsvärt. Det är helt i sin ordning att mina barns hy antar en lätt ljusblå ton vid den här tiden på året. Min hy har alltid gjort det, så äpplena faller inte långt ifrån trädet.
Det som verkligen fick mig att reagera var att han inte ville bada. Det var anmärkningsvärt. Det var så konstigt att jag lät honom bada i alla fall, och sedan kom det, mitt på heltäckningsmattan. Huva. Det luktade... som mat luktar när det har egat i magen större delen av dagen, och det var bara så synd om honom. Det slår mig att det här är en väldigt bra anledning till varför jag aldrig ska ta anställning inom vården. Jag skulle helt enkelt inte klara av att hantera liknande situationer. Jag skulle flippa ur, bryta ihop och gå hem om jag tvingades ta reda på andras maginnehåll. Om jag satt i riksdagen skulle jag på stående fot motionera om löneökning med omedelbar verkan för alla sjuksköterskor och undersköterskor. De är heroiska i sina insatser, och underskattade som bara den till råga på allt. Jag anser (i alla fall anser jag det just i kväll) att de borde ha bättre betalt än både kirurgerna och öron-näsa-hals-läkarna. Jag önskar att jag hade om än bara en del av deras omvårdnadsförmåga och psyke, men det har jag inte. Kanske återstår det helt enkelt för mig att satsa på en karriär som politiker. På så sätt skulle jag kunna ge alla undersköterskor och sjuksköterskor en röst, en stark sådan. Eller så håller jag mig helt enkelt till det jag kan: kläder. Det kanske rentav är bäst så.
Nu ligger han utslagen på våran säng, och vi har redan gjort åt alla rena handdukar som finns att tillgå. Nu återstår bara papperskorgen. Hittills har det blivit en jackpot av tre (jackpot=kräk i papperskorgen), och förhoppningsvis så är det värsta över nu. Det här kanske var mer än du ville veta, men jag behövde till varje pris bearbeta mina upplevelser. Så där ja. Det känns redan bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kära postkodspingu
Tänk om jag hade varit där och kunnat hjälpa dig i denna bedrövelse. Egentligen ska man aldrig åka någonstans (allra helst inte utomlands) utan s-mor.Eller???
Det värker i hjärtat när jag tänker på lille A. Han hade nog behövt sin f nu.
Puss och kram.
men Magda!!! Inte visste jag att du var en bloggare... Det är sådana msk som du som har rätt att blogga!!! Jag menar: Att du inte skulle skriva, är som att Auli inte skulle städa.
Jag skrattar fortfarande av dina formuleringar i c-uppsatsen:)
TACK att jag fått låna det dyrbaraste ni har!!!!
I LOVE YOU
/Heidi
Förstår efter ha läst er kamp mot magsjukdomens härjningar att det inte varit någon dans på rosor.
Erinrar mig en Londonresa 1985, där en elva- och en tolvåring såg till att en varm natt på ett hotell i Sussex Gardens garnera den i övrigt inte helt fräscha heltäckningsmattan med allt sitt maginnehåll. Och lite till..... .
Kämpade med handdukar och vatten på mattan hela natten, men åt den varma stillastående luften och dess karaktäristiska lukt fanns iget att göra. Bara tiden, förmodligen några dagar.
This is how history repeats itself.
Hoppas på snabb bättring och skön avslutning på resan.
P.S Hoppas överreaktionerna på på några mindre väl valda formuleringar i början av veckan böörjat ebba ut.
Skicka en kommentar