Levande musik i restaurangmiljö - därför funkar det inte

Jag har ett tydligt minne av hur jag och min bror var omåttligt imponerade av levande musik på restauranger som barn, något vi inte delade med våra föräldrar. Om det råkade vara någon stackare som satt och briljerade på en flygel såg de alltid till att vi fick ett bord så långt bort man kunde komma ifrån den levande musiken. De tyckte verkligen att det var förfärligt, oavsett vad pianisten spelade. Jag kunde aldrig riktigt fatta varför. Båda två tyckte ju om musik, så var fanns haken? Inte förrän i somras lyckades jag sätta fingret på vad det är som faktiskt blir så fel med levande musik på restauranger.

I somras var vi ett helt gäng på "Lammet och grisen" på Öland, en restaurang med gående bord och ganske bullrig miljö. En trubadur i närheten av vårat bord sjöng och försökte underhålla efter bästa förmåga. Han sjöng så inlevelsefullt och gav verkligen en bit av sig själv, allt medan folk gnagde på sina köttben och majskolkvar och minglade omkring just framför näsan på trubaduren. Det var som om trubaduren nästan inte fanns. Efter varje visa hördes lite lama, spridda applåder från olika håll av lokalen. Och där satt han uppflugen på en barstol med gitarren i knät och gav av sig själv! Jag vill inte ens tänka på hur det ska ha kännts. Jag tog det som mitt ansvar den kvällen att verkligen bekräfta trubaduren. Efter varje låt avbröt jag det samtal som jag var mitt i, vände mig mot trubaduren och applåderade artigt och engagerat (helt oberoende om jag hade uppskattat visan eller ej). När han äntligen lämnade barstolen drog jag en lättnadens suck, och bad en stilla bön för trubaduren. Äntligen kunde jag återgå till att helt ägna mig åt de jag kom i sällskap med. Det var i det ögonblicket jag insåg att mamma och pappa hade haft rätt hela tiden; levande musik på resturanger passar helt enkelt.

Jag blev påmind om den här insikten när vi satt satt vid ett matställe vid Bayside nu på semestern. Maten var god och kubansk, servicen var helt o.k. men så var det den här gitarristen... En Carlos Santana-wannabe hade vridit upp sin förstärkare på max och spelade som om han aldrig mer skulle få spela igen, som om ett gigantiskt skivkontrakt stod på spel. Men se där fanns inga skivbolagsscouter; bara vi och ett gäng andra turister. Han spelade mycket, högt, gärna, ofta och inte alls särskilt bra. Min man upplyste mig om att det finns ett mycket grovt uttryck för sån här typ av musik bland gitarrister, ett uttryck som jag absolut inte tänker sätta på pränt här. Men det var förmodligen just vad det var... Vis av erfarenhet hade vi satt oss så långt bort ifrån gitarristen som bara möjligt var. Inte så långt bort att vi inte behövde lyssna på eländet, men vi behövde i alla fall inte bekräfta honom.