Kvällsreflektion

Min äldsta bebis fyllde 10 år häromdan´. 10 år! Det känns helt omöjligt att begripa att samma hjälplösa lilla varelse som vi plockade hem från BB i maxicosin i förrgår, idag sitter djupt försjunken över sin nya telefon. Hon är strängt upptagen med att SMS:a, och ler överseende åt det faktum att jag ännu inte är invigd i konsten. Men hon har lovat att lära mig hur man gör, och det är ju alltid trösterikt.
I kväll kom jag upp på övervådningen efter att ha natttat Adam. Såg för mitt inre hur ledsen Lala skulle bli när jag förklarade att det var läggdags, men möttes istället av en helt annan syn. Lala låg, intensivt tumsugande, nedstoppad intill storasyster Bell som läste en godnatt-saga för henne. Efter ett litet tag blev blinkningarna längre och längre, för att till slut övergå i djup, fridfull sömn. Jag hade kunnat grina en skvätt där och då, för det kändes som att tiden nästan stannade till lite där och då. Åtminstone så hade jag velat stanna den, något som i sig är ett mirakel. Det är otroligt sällsynt att jag vill stanna tiden vid 20.30 om inte alla barnen sover. Den enda knapp som jag brukar vilja komma åt vid den tiden på dygnet är FFW -knappen. Men så var inte fallet ikväll. Ikväll var det mest bara, som D-J skulle sagt, underbart!