Celldelning, utelek och trumfkort

Om inget drastiskt händer ( det hoppas jag förstås att det kommer att göra) så kommer mina barn få kämpa lite extra (försiktigt uttryckt) när det kommer till området ordning och reda. Det är ingen nyhet att det är svårt att lära ut något som man inte själv behärskar. Den insikten brukar bli extra levande när jag plockar strumpor, leksaker och annat materiellt som barnen sprider omkring sig. Ibland lurar jag allvarligt på om det rör sig om någon slags celldelning. Jag slänger och rensar, men det är ändå som att jag aldrig riktigt kommer ikapp. Det är lite bittert att det ser ut som att vi har gett upp, fastän vi (barnen ej inräknade) faktiskt plockar jättemycket. Men jag när en dröm inom mig att en dag komma i kapp, och då ska det bli uppenbart för alla hur renlig och ordningssam jag egentligen är.

Ett annat område som gnager lite är det här med utelek. Mina barn är alla, om än i olika utsträckning, inneråttor. Det är också mitt fel. Det har helt enkelt inte funnits så mycket kunskap eller entusiasm att överföra. Nu är det som det är. Barnen kan ingenting om maskar och rötter, och kottar och lövhögar tråkar ut dem. Deras mamma förstår dem mer än väl, men ser så klart ändå värdet i att barn får leka utomhus. Speciellt när de är stora nog att göra det på egen hand.

Mitt trumfkort, där jag verkligen känner att jag har ett rungande gott föräldrasamvete, är att mina barn har ett grymt bra ordförråd. Det fungerar nästan lite som ett plåster på de själsliga skavsåren som de där andra icke-fungerande områdena orsakar. Härom kvällen utspelade sig följande konversation:

Maken: Ninni, går du upp och tar på dig pyjamasen nu...
Sju-åringen: Nej, det gör jag inte (inte helt oväntat svar, red anm).
Maken: Nu var ju det i och för sig inte en fråga, Ninni...
Sju-åringen: Näe, jag vet. Det var en retorisk fråga.
Maken: !!!