Utdrag ur min närstudie av toastolen

Först ut att fatta magsjukans stafettpinne var lilla T. Men eftersom hon är så liten, så var det ingen som fattade att hon faktiskt var magsjuk, trots att lillsessan spydde enorma mängder. Nu är det ju faktiskt inget anmärkningsvärt med att små bebisar kräks, det händer ju allt som oftast.
Hon lämnade i sin tur över stafettpinnen till mamma S som fick sig en omgång i samma anda. Men eftersom hon har ett sånt lapp-psyke grävde hon inte ner sig för det, utan bet ihop och var ganska snabbt på benen igen. Ännu hade ingen av oss några misstankar om att det skulle röra sig om magsjuka, utan alla ltade mer om att det berodde på något hon hade fått i sig.
Näste man ut på banan var stackars Boppe, och för det har jag ju redan redogjort. Han är för övrigt frisk vid det här laget, om än något medtagen. Nu ligger han och snusar sött i sin lilla spjälsäng som han fyller ut på både längd och bredd.
Sedan var det min tur att löpa banan, jag som aldrig brukar åka dit. Jag minns inte ens när jag var magsjuk sist, så länge sedan var det. Jag hade nästan glömt hur förnedrande det var att spendera så mycket tid på toaletten, hur det var att gråtande stirra ner i en tom toastol som några sekunder senare inte längre skulle komma att vara tom. Detta nedmonterande av den mänskliga värdigheten bär jag nu i färskt minne...
I mina tankar och böner finns nu min stackars bror, som inte heller lyckades slippa undan. Jag lider med honom och hoppas att det går över fort. Nu ska jag inte plåga vare sig er eller mig själv med fler magsjukehistorier. Nu är det dags att avnjuta min quesadilla och lägga allt det här andra bakom mig. Bon apetit!