Argument för och emot att studera vidare

Då vill jag studera vidare:

*När jag träffar ödmjuka högutbildade individer, som t.ex. Emanuel. Han är så smart, och har så högt IQ (min egen lilla slutsats baserad på att han har doktorerat i biokemi) att han lugnt skulle kunnat donerat hälften till mig (det vore väl ingen dum idé, Emanuel?!) och ändå fortsatt vara väldigt mycket smartare än genomsnittet. Likväl är han så ödmjuk, och verkar inte ha något som helst behov av att briljera med det. Tove (hans fru, också mycket skärpt kvinna) har berättat att han kan sitta och lyssna tålmodigt på när någon håller en helt felaktig utläggning om något som han egentligen kan mycket bättre, utan att ens känna sig frestad av att gå in och rätta eller påpeka fel. Antingen är han född ödmjuk, eller så vet han så mycket att han har blivit ödmjuk av det. Eller så är det en kombination av bägge komponenter. Fråga Tove. Eller Emanuel.

*När jag har besökt ett u-land. Det har faktiskt bara hänt en gång, och då var jag i Indien(för visst är väl Indien ett u-land?). I alla fall, när jag åkte hem därifrån kände jag för första gången att jag hade en plikt att vidareutbilda mig. Inte för att jag hade ett läshuvud som förpliktigade. Inte för att min omgivning förväntade sig det (nein, det har den nog egentligen aldrig gjort) . Inte för att jag helt plötsligt hade kommit på vad jag vad jag skulle vilja läsa, eller för att jag äntligen hade listat ut vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag insåg helt enkelt att jag borde läsa vidare av den enkla anledning att jag bor i ett i-land. Alla som bor i ett i-land kan egentligen läsa vidare. Bordet är dukat och klart med studievägledare och studiemedel och studielån och bibliotek och allmän skolplikt och yttrandefrihet och professorer hit och dit och rent vatten till alla och ingen malaria och gratis sjukvård och rösträtt och demokrati och flerpartisystem... jag kan göra listan hur lång som helst, men jag är säker på att jag har gett tillräckligt många argument för att övertyga den mest motsträvige. Om man föds i ett land som Indien har man väldig tur när det kommer till t.ex. matkulturen. Där finns den absolut godaste maten på jorden. Period. Men man kan också födas inom ett lågt kast, eller t.o.m. kastlös och då är det stor risk att man aldrig får lära sig läsa, än mindre gå i skolan, och ännu än mindre läsa vidare efter grundskolan. Dessa männsikor har enorma hinder att övervinna innan de ens kan stava till vidareutbildning även om de är lika smarta som... min man, t.ex. Så Indien är ett starkt argument när det kommer till vidareutbildning.

*När jag sitter brevid några som jag inte känner på en bröllopsmiddag som är så där riktigt jätteutbildad och som inte har barn. Det går ett tag, men sedan tar det slut. Samtalsämnena tar slut, och jag vet inte vad jag ska säga efter ett tag. Jag hoppas att de ska fråga något om hur man uppfostrar barn, eller vilka blöjor som är bäst. Men det gör de inte, för de är inte intresserade av barn, än mindre av olika blöjsorter. Blöjsorter är ju inte ens jag intresserad av, och jag har ju fyra barn. Det är nu som jag börjar svettas och bläddra överdrivet intresserat i bröllopshäftet. Jag ler fåraktigt och lyssnar undergivet när de andra studenterna diskuterar samhällsfrågor och ekonomiska samband med varandra. Måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med och hålla focus när meningarna blir för långa. Jag ammar (som vanligt) och har det lite tufft med koncentrationsförmågan. Jag tänker tyst för mig själv, att kan de inte åtminstone fråga mig något om min tro. Det kan jag ju prata om! Men jag har förmodligen inte berättat för de att jag är en troende, så det var kanske lite mycket begärt...Tre långa timmar senare vet jag allt om hur brudparet såg ut som barn, hur de träffades och vad de föll för hos varandra. Tack gode Gud för bröllopshäften - de finns där för sådana som mig. Jag lämnar middagen kallsvettig, förmodligen utan att ha gjort något starkare intryck. Jag lovar mig själv att läsa vidare innan jag går på bröllop nästa gång. Jag ska i alla fall se till att inte amma.


Då vill jag absolut inte studera vidare:

*När jag får frågan "Vad läser du förutom bibeln, då?". Den frågan får mig att se rött! Bara en som är nyrik på kunskap och allmänt fascinerad av sin egna små grå ställer en sådan ungtuppsaktig fråga. Jag är rädd att jag i mina mörkaste stunder skulle kunna få för mig att svara -"Fibaktuellt!" - eller något annat riktigt vidrigt, bara för att aldrig mer behöva få om justen frågan. Fast nu känner jag helt plötsligt ett behov av att förtydliga mig; jag har alltså aldrig läst Fibaktuellt.

*När någon frågar mig när jag ska läsa vidare. När jag ska läsa vidare? Vem har sagt att jag ska läsa vidare?! Jag är bra precis som jag är, med eller utan akademiska meriter. Jag behöver inte ha epitetet förskollärare, socionom, fil kand eller en enda liten högskolepoäng framför mitt namn för att känna att jag duger. Jag är jag, och jag är jättebra. När jag får den frågan vill jag förbli evigt outbildad, jag vill trycka upp visitkort med mitt namn som det står "Hemmafru" på, bara för att göra revolt. Så en gång för alla; låt bli att fråga mig när jag ska utbilda mig. Då riskerar min eventuella akademiska debut att råka ut för allvarliga och ytterligare förseningar...