Tänkte skriva ett kort och lite luftigt inlägg så här mitt på dagen, mitt i vardagen. Min blogg behöver mer luft och space för att inte utvecklas till något alldeles för pretto och färdigstöpt (nytt ord?). Just nu är den ungefär lika luftig som en hink full med cement. Men när jag försöker vara så där omedelbar och kortfattad och sätter mig ner mitt på ljusan dan för att skriva är det som att något händer.
Jag som nyss hade fullt sjå att bli hörd och uppmärksammad av mina barn, har helt plötsligt en hel hord som klänger runt mig, som vill veta mitt lösenord och läsa över axeln. Jag får utslag, och river mig neurotiskt i hårbotten med mina nariga husmorsfingrar. "Mamma försöker vara kreativ i dagsljus. Kan ni inte försöka respektera det, snälla, rara, enerverande, älskade?", tänker jag tyst för mig själv. Jag svarar så kontrollerat jag bara kan på alla frågor, samtidigt som jag försiktigt försöker frigöra mitt knä från avkomlingar. Då kommer herr minsting och attackerar datorn, mitt instrument, min elektroniska terapeut, med en blyertspenna. Han hugger upprepade gånger med en blyertspenna rakt ner i elektroniken. Han hugger med all kraft hans små fetlagda armar bara kan uppbringa, ända tills mor motvilligt slår ihop datorn. Kreativiteten får se sig besegrad även denna förmiddag. Länge leve kvällarna (ur skrivandets synpunkt)! Nu ska jag ägna mig åt mina små älskade, istället för att spela simultan. Jag lurar ändå ingen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar