Mitt rymliga miljösamvete

På sista tiden har jag tänkt på mitt förhållande till miljön, alltså självaste miljön, den som är på allas läppar nu för tiden. Den som får människor att krama träd, att hälla grisblod på reaktorer och att skriva arga (anonyma) insändare till ortstidningen om sina bedrövliga grannar som inte sopsorterar. Denna stackars miljö, Guds skapelse, har fått en allvarlig sjukdom vars namn nu är på väldigt mångas läppar. Den globala uppvärmningen. Den globaaala uppvärmningen. Den globala uppvärmningen. Alla, i alla fall den stora merparten, har dåligt samvete för den och känner att de måste dra sitt strå till stacken för att få stopp på eländet. Även de mer förhärdade miljöbovarna som vi umgås med verkar ha vaknat till så pass att de i alla fall känner ett visst obehag inför de fakta som Al Gores film presenterar. Så borde inte jag också känna något?

Flera gånger när jag har kommit att tänka på den globala uppvärmningen på sistone har det slagit mig hur oberörd jag känner mig. Det är ju lite oroväckande, eftersom att det här verkligen är något som angår oss alla (och nu ser jag Al Gore lägga huvudet på sned och spänna sina miljömedvetna blick i mig). Så jag tar mig själv i kragen, och försöker aktivt frammana skuldkänslor för att jag är en sådan usel sopsorterare och för att jag har ett sådant känslomässigt distanserat förhållande till polarisarna. Men det verkar vara helt kört. Jag kan bara inte förmå mig själv att känna ett enda litet genuint stygn av ånger.

Antingen är det med mig som med Thomas Quick och hans andra styckmördarkompisar. Vi har gjort så mycket hemskt på var sitt håll - de styckmördat, jag använt hårspray med alldeles för mycket drivgas - så att vi till slut har tappat vår förmåga att känna ånger. Vi har helt enkelt berövat oss själva på våra egna samveten. Eller så är det kanske bara så att jag har fullt upp med att ha dåligt samvete för en massa annat ...

Jag har dåligt samvete för att jag har skänkt mina barn en saftig uppförsbacke i livet genom att inte lära dem att hålla ordning omkring sig. Jag har dåligt samvete för att vi äter så lite frukt och så mycket bullar. Jag har dåligt samvete för att jag är en sådan stor fegis, för att det många gånger är viktigare för mig att jag vara omtyckt än att vara rak och sann. Jag har dåligt samvete för att jag så sällan berättar för människor om Jesus, när jag har fått så mycket av honom. Jag har svidande dåligt samvete för att det finns hemlösa människor i Uppsala som jag inte lyfter ett finger för att hjälpa. Det skulle vara så enkelt att sträcka sig ut, och hänga på de andra eldssjälarna i våran församling som står där och delar ut mackor och kläder på Vaksala torg varje lördag. I stället sover jag ut, för att sedan dra ner på stan och köpa lite mer kläder åt mig själv (eller rättare sagt åt mina barn). Med allt det här i ryggsäcken säger det sig självt att det börjar bli ont om plats i min dåliga samvetsbank. Så snälla, hav förståelse. En hel smältande polaris är mer än vad jag har plats för.