Högar som försvinner och katter som dör

Idag dammsög jag vårat sovrumsgolv, hela vårat sovrumsgolv. Det var första gången på väldigt, väldigt länge. Det jag försöker få sagt här är att jag höll mitt löfte, att högen i vårat sovrum har slutat att finnas. Det känns nästan lite märkligt att gå in där nu. Ljudet är helt plötsligt mycket "klonkigare" än det var innan, lite mer studsigt än det var under varbölds-eran. Man märker det extra tydligt om man tappar något hårt och tungt i golvet (typ någon av Herkules-vikterna som maken släpade ner från ladan när han skulle börja sitt nya liv i höstas). Och om man får för sig att gå in och bara riva av en åskmålnsapplåd, så där helt appropå, märker man återigen att det helt klart finns ett före och ett efter. Varbölden. Jag är lättad, men på något sätt finns det ändå ett litet, men dock kännbart, drag av sentiment som rör till det hela.

Alla som någon gång har haft ett husdjur som de blivit riktigt less på, och sedan låtit semi-familjemedlemmen vandra vidare till de sälla, vet vad jag talar om. Man vet att det bara måste till ett avslut i förtid, även om det inte är något som man slåss om att genomföra. Jag slipper förstås, eftersom att jag är kvinna. Det här är en av många gånger som jag känner djup tacksamhet till de cementerade könsroller vi högst medvetet har valt att falla in i. Så kommer han tillbaka, och berättat det självklara, att Britta (och här vill jag understryka att Britta var en katt) är död och blöt. Med tanke på hur ofantligt mätt jag var på att torka kattbajs och kattkiss på alla tänkbara ställen i vårat hus, och hur lite jag hade lust att bevaka våra bredda smörgåsar från kattattacker, borde jag varit själaglad. Men det var samma sak där; min glädje och lättnad var märkligt nog uppblandad av ett litet stänk av saknad. Detta trots att jag i månader hade närt en hemlig önskan om att Britta skulle råka bli påkörd, så att vi slapp vara "the bad guys" inför barnen. Riktigt så väl ville det sig, uppenbarligen, dock inte.

Vi hade ju nästan kommit till den punkten att vi hade hunnit få en viss relation, avskrädeshögen och jag, om än en något skruvad och komplex sådan. Det skulle inte vara ärligt om jag förnekade att det faktiskt fanns band emellan oss. Sedan må det vara hänt att de inte påverkade mig i rätt riktning - de fanns där likväl. Det jag känner inför vårt nystädade sovrum är något mycket komplext, en mix av lycka och saknad, lättnad och tomhet... Den närmaste parallellen jag kan dra för att beskriva vad det är jag går igenom ikväll, är nog ändå den med Britta. Min enda tröst är att det gick ganska fort att komma över Britta... Faktum är att det redan känns lite bättre.