Mitt nya utbildade jag

För några dagar sedan damp min personliga kod från Nät Universitetet ner i brevlådan. Det kändes stort och lite ödesmättat att få ett brev adresserat till mig från ett universitet. Så nära att vidarutbilda mig har jag aldrig varit tidigare, d.vs. om man inte räknar med den där kvällskursen som jag gick på Medborgarskolan för snart åtta år sedan. Den var jättebra, men den gjorde mig aldrig till en mer akademisk människa.

På något sätt är det som att det alltid har funnits en öppen avgrund mellan mig och den akademiska världen. Ord som tenta, föreläsning och kurslitteratur väcker känslor av vördnad och respekt. De är alla planeter i ett helt annat solsystem än mitt. En litet uns av utanförskap väcker de också för den delen, om man nu ska passa på att vara lite självutlämnande. Jag hade på något sätt redan räknat ut mig själv, sett mig själv mer som en som var dömd till evig gymnasiekompetens snarare än en troligt student.

Men tänk hur saker och ting kan ändra sig! Här står jag nu inför den gigantiska utmaningen att läsa 10 poäng (och när jag skirver poäng är det nästan så att det svartnar för ögonen) engelska i höst, och ni må tro att jag känner mig intellektuell. Vem vet hur akademisk jag kommer att bli innan jag lämnar in - det skulle inte förvåna mig om jag slutar som professor eller docent eller rektor för hela Oxford. Tänk om det faktiskt är så att jag bär på akademiska superkrafter trots allt, förmågor som har legat slumrande och så väl inkapslade att varken jag eller min omgivning har sett skymten av dem under 13 års skolgång. Det varken kan eller bör uteslutas. Jag håller det för mycket troligt att den här engelska-kursen kommer att bli den svajiga hängbro som överbrygger det avgrundsdjup som har skilt mig och universitetsvärlden åt. Carpe Diem och Et Tu Brute så smart jag kommer att bli.