Så äntligen fick jag sova en hel natt! Visserligen för att vakna för dagen av ett gällt skrik vid 5-snåret, men fram tills dess fick jag verkligen sova. Det har verkligen sin charm, det där med att sova på natten, speciellt när det var ett tag sedan sist. Barn sover som regel inte gott av att ha dubbelsidig öroninflammation, och våra barn är tyvärr inga undantag. Innan jag gick och lade mig bad jag till Gud. Det gör jag alltid innan jag somnar, så just det i sig var inget speciellt. Snarare var det desperationen, den panikartade angelägenheten, som präglade bönen som kan tyckas en smula... obalanserad?
Gode Gud! Gör så att vi får sova i natt! Det räcker inte med att jag får sova i morgon natt, jag måste få sova i natt. Jag måste, måste, måste, måste, annars blir jag knäpp och samhällsfarlig och snurrig (snurrigare?) i huvudet. Om jag inte får bönesvar kanske det slår över. Tänk om jag rånar en bank eller börjar be till John Blund, bara för att jag är så trött! Gode Gud, rädda mig ifrån det...
Och det gjorde han! Tack Jesus för god sömn, för helande, och för alvedon. Tack för välling som gör att små nattsuddare somnar om så att deras föräldrar (i vårat fall pappan) slipper dra ut dem mitt i natten och ligga och nöta på nya E4:an i norr- och södergående riktning. Du tillåter aldrig att vi prövas över vår förmåga (även om det ibland känns som att det är nära ögat ;-)). Din nåd är alltid nog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar