Jag, Paul och det lilla aset

Efter en smaklig lunch i föräldrahemmet, kom farmor ut och satt barnvakt så att vi fick kvällen för oss själva. Den blev helt underbar! Vi tog den nya bilen, som vi helt kort och gott (med en kärleksfull underton förstås) kommit att kalla "det lilla aset". Bilen har just ingenting med själva ordet as att göra, den är bara är liten och grön i största allmänhet. Ändå passar det på något oförklarligt sätt så bra att kalla den för det. Paul lekte Kenny Bräck och fartsyndade hämningslöst hela vägen in till stan. Han körde så fort att vi nästan höll på att välta i rondellen, och jag uppgav höga kvinnoskrik med jämna mellanrum. Jag var svältfödd på att uppleva något riktigt oansvarigt, så upplevelsen var verkligen njutbar. Det är en av många positiva sidor med att vara hemmafru, det här med att man inte får så där jättemycket impulser från omvärlden. Detta resulterar i sin tur i att man blir ganska lättroad. Oerhört lättroad, faktiskt.

Väl inne i stan passade vi på att se en film (en romantisk komedi förstås), Words and Lyrics, vilket visade sig vara en fruktansvärt kul film. Jag har vid 33 års ålder försonat mig med det faktum att den enda genre som verkligen lämpar sig för mig är just romantiska komedier (helst med Hugh Grant i huvudrollen). Det är liksom vad jag klarar av att smälta och hantera, utan att det ska resultera i att jag drömmer om den eller går i sömnen. Jag hetsåt popcorn och smågodis under hela filmen, så när den väl var slut var man (d.v.s. jag) inte längre så där superhungrig. Vi avrundade kvällen med sushi och en skål halvläskig misu-soppa. Varför beställer man in misu-soppa egentligen? Den är ju både lite fadd i smaken och grynig i konsistensen när man kommer till botten av skålen. Ändå passar det så bra in på något sätt. Man känner sig liksom harmonisk och lite japansk när man äter den, snudd på exotisk faktiskt. Misu-soppan tar mig så långt bort ifrån min korv-och-stroganoff-vardag som bara möjligt är, utan att ens behöva åka utanför Uppsala län. Det är inte det att jag inte gillar min vardag, eller korv- och-stroganoff heller för den delen. Det är snarare det att det är så välkommet med omväxling ibland. Så misu-soppan fyller verkligen en funktion, sedan må det vara hänt att den egentligen inte smakar något vidare. Middagen förflöt så fridfullt: vi hann prata av oss, lyssna, sitta tysta och mötas. Det borde vara lag på att göra sånt här ofta.